Jemen - kriget du inte visste att du glömt

Fiffel i säkerhetsrådets kulisser, utpressning av FN:s generalsekreterare, amerikanska vapen som dödar civilbefolkningen och barn som får betala priset för världsmakternas girighet. Kriget i Jemen har det mesta av ingredienser, men är trots det en av samtidens mest ignorerade konflikter. Hit skulle ändå läkaren Kosti Koivisto-Kokko åka tillbaka när som helst.

– Det värsta är rädslan. Den tryckande atmosfären, säger Kosti Koivisto-Kokko om stämningen i Jemen.

Han sitter i kansliet på sin arbetsplats på barnakuten vid Åbo universitetssjukhus. Genom spjälgardinerna skiner solen in på de vita väggarna. För bara en stund sen vräkte regnet ner och forsade längs Åbos gator.

På datorskärmen syns en bild på en pojke med benet i paket. Koivisto-Kokko spelar en lokal variant av backgammon med pojken på bilden. Pojken tittar försiktigt och misstänksamt in i kameran.

Kanske är det min utbildning, kanske är jag bara så barnslig att jag har lätt att umgås med barn.

Den finländske anestesiläkarens passion för humanitärt arbete har tagit honom till Syrien, Gaza, Ukraina, och nu senast till Jemen. Bilden är tagen på Läkare utan gränsers sjukhus i Aden i södra Jemen, där han tillbringade sex veckor i början av sommaren.

– Jag måste ofta försvara mig och förklara varför jag åker. Jag har svårt att säga annat än att jag känner att det här är viktigt och jag brinner för det, och så undrar jag vem som skulle åka om jag inte åker?

I en skranglig båt genom Tårarnas port

Till Jemen åkte han med båt från Djibouti.

Vägen över sundet är inte lång – men den är farlig. Inte bara på grund av riskerna att bli beskjuten när man närmar sig land, utan för att vågorna och strömmarna är förrädiska. Många som försökt fly från Jemen till Djibouti och Somalia har försvunnit på vägen utan att ens lämna efter sig en notis i tidningen. På arabiska kallas sundet Tårarnas port.

– Besättningen hade åkt över tiotals gånger under kriget. De berättade hur de hade blivit förföljda och beskjutna, också med artillerield, säger Koivisto-Kokko.

Det här sundet är också en viktig spelknapp i inbördeskriget. I mars 2015 åkte de första saudiarabiska stridsflygen in över Jemen för att slå tillbaka de shiamuslimska huthirebellerna som kört ut regeringen ur huvudstaden Sanaa, och det sägs ofta att det var då kriget började.

Men inbördeskriget fick sin början redan under arabiska våren, och grunden lades som så ofta i krig mycket tidigare än så.

Också USA och Storbritannien och kriget mot terrorismen kan delvis skuldbeläggas för att tusentals civila fått sätta livet till och för att al-Qaida spridit ut sig över den sydvästra ändan av Arabiska halvön.

Men vi återkommer till det.

Hur dagarna såg ut för Kosti Koivisto-Kokko på sjukhuset i Aden varierade mycket. I princip hade han arbetstider, men eftersom han bodde på sjukhuset kunde han när som helst kallas in för att jobba.

Sjukhuset är ett traumasjukhus, vilket innebär att patienterna främst hade skottskador, splitterskador eller hade trampat på minor. Men det fanns också många skador som indirekt berodde på kriget.

– Barnen minns jag förstås bäst. En tonårspojke kom till oss, han var allvarligt skadad. Han hade legat hemma och sovit när ett vådaskott genom taket träffat honom i armen. Av själva skottet skadades han inte så farligt, men han blev så skrämd över att någon hade anfallit hans hem att han hoppade ut genom fönstret och bröt benet och fick svåra inre skador.

Pojkens reaktion säger mycket om situationen människorna lever i. Rädslan ligger som en tung våt filt över vardagen. Den går nästan att ta på.

Västvärden säljer vapen till Saudiarabien - som bombar Jemen

Den saudiarabiska koalitionens bombningar i Jemen är krigsbrott. FN har konstaterat att de är ansvariga för två tredjedelar av civiloffren i landet. Chipsfabriker. Sjukhus. Skolor. Alla är civila mål och därför förbjudna mål i krig. Alla har bombats.

En tredjedel av de saudiska luftangreppen har träffat civila mål, visar en ny undersökning.

I augusti godkände USA försäljningen av 130 pansarvagnar och annat krigsmateriel till ett värde av över en miljard dollar.

Sedan Barack Obama tillträdde som president har USA sålt vapen till Saudiarabien för över 110 miljarder dollar.

Det motsvarar hela Finlands årliga statsbudget 2016, gånger två.

Andra länder som rapporteras ha sålt vapen till Saudiarabien under förra året är bland annat Sverige, Holland, Schweiz och Storbritannien.

Men pengar pumpades in i Jemen redan efter 2001, som en del av kriget mot terrorismen.

Jemen har fått erfara hur den amerikanska och brittiska militärens arbete, som skulle göra armén mer proffsig och landets terrorbekämpning modern, ledde till en katastrof.

USA och al-Qaida mot huthirebellerna

Ett år före Koivisto-Kokkos båt kom i hamn i Aden spreds fruktansvärda bilder från staden. Sönderslitna kroppar låg utspridda på gatorna, lemlästade barn släpades in på sjukhusen av desperata föräldrar.

Striderna mellan de shiamuslimska huthirebellerna och regeringen stödd av den saudiarabiska koalitionen hade nått Aden.

De stora striderna har flyttat utanför staden Aden, men minnena hänger kvar.

Efter att president Ali Abdullah Salehs över 30-åriga styre tog slut i och med arabiska våren kände sig shiamsulimerna tryckta.

Huthirebellerna fick stöd av en del militärförband trogna den gamla presidenten, och intog huvudstaden Sanaa och tvingade interrimspresidenten Abd Rabbu Mansour Hadi att fly till Saudiarabien.

Huthirebellerna har starkt stöd i norra Jemen, men möter motstånd i söder och öster. Inte av regeringen, utan av lokala stammar, som traditionellt har mycket politisk makt.

Interna flyktingar på läger i Khamer, norra Jemen. Här bor mer än 300 familjer.

De är också emot Hadis regering, och många av dem har sett sig stå allierade med al-Qaida på arabiska halvön. Inte så mycket för att de skulle gilla al-Qaida, utan det handlar mer om ett bekvämlighetsäktenskap.

I den komplicerade konflikten innebär det här i praktiken att Saudiarabien, USA och al-Qaida alla strider mot samma fiende.

Ingen ström i 40 graders hetta

När Saudiarabien inledde sina luftangrepp införde de också en blockad för att ”stoppa stödet till huthirebellerna”. Där stannade också den humanitära hjälpen.

Importen av bränsle, mat och andra förnödenheter stoppades nästan helt. Det här syntes tydligt i vardagen, berättar Koivisto-Kokko.

– Det är konstant strömavbrott. Människorna har inget bränsle och kämpar dagligen för att få mat. Det största lidandet civilbefolkningen utsätts för är att de inte kan få sina grundbehov tillfredsställda, säger Koivisto-Kokko.

Av det lilla Koivisto-Kokko fick se av livet utanför sjukhuset minns han bäst de kilometerlånga köerna till bensinstationerna. Vägspärrarna som avlöste varandra, pansarvagnarna på gatorna, vapnen som dinglade från var och varannan mans axlar.

– Det gjorde att det fanns en känsla av hot i luften hela tiden. Livet var väldigt begränsat. Ingen kunde längre gå till stranden med barnen för man var rädd för attacker och vådaskott.

Det var den hetaste tiden på året. Temperaturen steg ibland över 40, men någon luftkonditionering är inte att tala om för att det varken fanns bensin till generatorer eller ström till fläktar. På sjukhuset var situationen en annan, där hade de en egen generator.

– Det kändes fruktansvärt att skicka hem folk som inte var friska. Vi visste ju hur illa de hade det hemma.

Alla platser på sjukhuset var alltid upptagna och många tvingades ligga i sängar i korridorerna.

– Men det var väldigt fint att se att när det hände något, till exempel en bombattack, så tog de som klarade av det sina kryckor och linkade hem. De förstod att det fanns andra som behövde platsen bättre än de.

Bensinbristen gjorde också att de lokala läkarna hade svårt att komma till jobbet.

– Men alla kom alltid, det säger något om hur mycket de ville hjälpa.

Ett kollapsat samhälle

Butikshyllorna i Aden gapade oftast tomma.

14 miljoner jemeniter går enligt FN hungriga, och nästan 500 000 barn är undernärda. Det här såg Koivisto-Kokko också dagligen.

– För barnen var det svårt att tillfriskna ens från små skador. I många fall måste vi börja med att få deras näringstillstånd i skick innan vi kunde börja vårda den egentliga skadan.

Det finns i princip inget fungerande sjukvårdssystem i Jemen. Det finns sjukhus, men de är ofta stödda av internationella organisationer. Bassjukvården existerar inte längre och människor med diabetes, blodtryckssjukdomar eller behov av dialys får ingen vård.

Att ta rutinmässiga blodprov är i praktiken omöjligt.

I början av augusti gick förhandlingarna om fred i Jemen i lås, och FN:s specialsändebud i landet, Ismail Ould Sheikh Ahmed tvingades skjuta upp dem med en månad.

Fredsplanen som utarbetades under sommaren godkändes av den internationellt erkända regeringen, men huthirebellerna säger att den inte tar deras krav i beaktande.

De vill ha en samlingsregering, vilket i praktiken innebär att president Hadi måste bort.

Läkare har blivit mål i konflikten

Hittills har kriget dödat över 6000 människor, tvingat kring 2,5 miljoner människor på flykt inom Jemen, och 120 000 har sökt skydd utomlands, många av dem i Djibouti och Somalia.

Den 15 augusti föll saudiarabiska bomber över Läkare utan gränsers (MSF) sjukhus i Abs i nordvästra Jemen.

Elva personer dödades, både personal och patienter. Det var den fjärde attacken mot ett MSF-sjukhus under inbördeskriget i Jemen, och ledde till att organisationen drog bort sin personal från sex sjukhus i norra Jemen.

När man är på plats blir man avtrubbad, säger Koivisto-Kokko.

Först senare har han insett hur tungt det var, både psykiskt och fysiskt.

Inne i sjukhusets bubbla var den jemenitiska vardagen ändå ganska långt borta.

Hotellen där turisterna en gång fanns är tomma och fasaderna sönderbombade, stränderna i Aden ligger öde.

Strider hördes varje dag och offer för attacker kördes in i skytteltrafik, men det var människorna som förmedlade hur stor ångesten var.

Kriget lämnades på sätt och vis vid ingången: där fanns en garderob där man fick hänga av sig sin kalashnikov, när man sedan lämnade sjukhuset fick man vapnet tillbaka mot sin garderobslapp.

Koivisto-Kokko har med oro följt utvecklingen under de senaste åren. Utvecklingen, där läkare har blivit mål i konflikter.

Han har många kolleger som har dödats, bland annat när sjukhus har bombats i Syrien.

– Det är hemskt. Jag kan inte förstå varför det görs. Det röda korset eller den röda halvmånen garanterar inte säkerhet längre, utan också vi hotas och misstänkliggörs. När man bevisar att man är läkare brukar attityden ofta ändras. Men det är skrämmande.

Koncentrationen på arbetet är alltid så stor att Koivisto-Kokko själv inte förstår att vara rädd. Först efteråt inser han att han varit i verkligt hotfulla situationer.

Säkerhetsrådet försummar Jemen

Efteråt hjälper det att få tala om vad man har varit med om.

– Den positiva sidan är att jag inte bekymrar mig eller irriterar mig över småsaker när jag är i Finland. Man måste vara tacksam över det här landet, och arbetet jag gör här är också viktigt, det gör det lättare. Det hjälper också att få ut information till människorna om hur illa läget i Jemen är säger han.

I bakgrunden hörs en mamma sjunga för sitt nyfödda barn som ligger inlagt på akuten.

– Det viktigaste för Jemen just nu skulle vara att vi kunde trygga humanitär hjälp till landet.

I Syrien har det här gjorts. USA med väst- och araballierade har högljutt talat för resolutioner i säkerhetsrådet som kräver att den syriska regimen och rebellerna ger hjälparbetare tillgång till områden och garanterar deras säkerhet.

När Nya Zeeland i början av året talade för en resolution som skulle ge detsamma för hjälparbetare i Jemen mötte landet hårt motstånd.

Saudiarabiens ambassadör i FN sa offentligt att det inte är nödvändigt.

Bakom lyckta dörrar uppmanade Egypten säkerhetsrådet att lägga förslaget till resolution på is tills Saudiarabien hade konsulterats. Storbritannien bad Nya Zeeland skjuta upp sitt förslag, eftersom det kunde skada förtroliga fredssamtal med Saudiarabien.

Säkerhetsrådet bordlade ärendet.

Nu är också fredsförhandlingarna bordlagda.

I Jemen har pojken som spelade backgammon i sjukhussängen fått åka hem för länge sen. Han hade brutit benet då han sprang undan när han blev rädd för ljuden av strider. Också pojken som hoppade ut genom fönstret återhämtar sig.

– Det kommer att ta månader av rehabilitering för honom. Men han hade en positiv attityd. Det var annars också betydande, människorna ville verkligen bli friska och ville verkligen tillbaka till vardagen. De är otroligt starka, säger Koivisto-Kokko.

Mukhtar i blå skjorta utanför sjukhuset i Adden. Han och de andra hade alla trampat på landminor.

Videorna och bilderna är från Läkare utan gränser, om inte annat nämns