Teaterrecension: Tvehågset äventyr i praktfull inramning

När ridån går upp för Svenska Teaterns dramatisering av Skattkammarön står det omedelbart klart att det här är en produktion gjord med omsorg. Allt är bäddat för ett storslaget allåldersäventyr. Och kanske uppsättningen också blir det efter ett tag – men det övergripande intrycket av presspremiären var nog ett tämligen oförlöst drama.

Det är nästan smått förbluffande, goda idéer råder det nämligen ingen brist på. Men kanske de rentav har varit för många den här gången?

Bryony Lavery står för en dramatisering som förenar pietet med fräschör. I hennes version är Jim en förkortning av Jemima och protagonisten en flicka med huvudet på skaft.

Skattkammaröns författare Robert Louis Stevenson lär visserligen ha fastslagit att hans story var ett renodlat pojkäventyr men tiderna förändras.

Lavery handskas varsamt med epoken men generöst med identifikationsytorna. När fartyget Hispaniola stävar iväg mot den mytiska skattkammarön i Svenska Teaterns uppsättning är Joan the Goat och Red Ruth lika lurviga hårdingar som de andra busarna ombord och doktor Livesey en skärpt skeppsläkare i kjol. Medan Jim själv kvitterar frågan ’pojke eller flicka?’ med svaret att det faktiskt inte angår någon.

Så långt allt gott och väl.

Men etableringen av äventyret till havs stjäl nästan hela första akten och det som inledningsvis ångar av hotfull mystik tunnas snart ut till en oändlig räcka av tradiga turer och förberedelser.

Och problemet med uppsättningen som helhet är att den inte riktigt kan bestämma sig för var den vill lägga tyngdpunkten: på det färgsprakande äventyret eller på den mörktonade ballad som också kan anas i i uppsättningens musiknummer.

I persongalleriet finns i princip goda förutsättningar för bägge tolkningsmodellerna.

Bland pajasar och psykopater

Misa Lommi och Sophia Heikkilä alternerar i rollen som Jim. Först ut är Lommi som gör ett både känsligt och driftigt porträtt av en ung människa som måste lära sig att följa den egna ryggmärgskänslan i en värld där de vuxna inte per automatik alls är kloka, rättrådiga eller ärliga.

Att den råbarkade Bill Bones är en figur man bör se upp med fattar Jim förstås omedelbart. Niklas Häggblom gör en våldsam figur som dör lika häftigt som han levat och i sjöbusens kvarlåtenskap hittar Jim en skattkarta som blir hennes passersedel till det stora äventyret.

Men ensam bland de vuxna där ute till havs är det svårare att avgöra vem man kan lita på.

Besättningens pajasar är många, från Alfons Röbloms härligt naiva ’amiral’ Trelawney till en brokig samling bedagade pirater. Sue Lemström gör Joan the Goat som fått halva hjärnan bortskjuten, Anders Slotte en Grey som är så grå att ingen ser honom medan frosseriet representeras av Max Forsmans och Arne Nylanders ludna suptrattar och Katariina Lanttos matvrak som är beredd att offra allt för en paj.

Listan kunde göras längre.

Men i sina komiskt luggslitna utstyrslar, signerade Hanne Horte, får piraterna också karaktären av en mobb som motståndslöst låter sig eldas av den enda som kan bjuda den myndiga kaptenen (Mikael Andersson) och den kavata skeppsläkaren (Hellen Willberg) intellektuellt motstånd.

Den figuren är Long John Silver. En förslagen myteriledare som i Niklas Åkerfelts tolkning också har psykopatens lena förmåga att väcka förtroende.

Och som kanske hade lyckats i sitt uppsåt om inte Ben Gunn hade dykt upp. I Simon Hägers tolkning blir skeppspojken som överlevt den förra massakern på skattkammarön ett stammande bevis för den otyglade girighetens framfart.

En Tarantino för barn?

Men i Paul Garringtons regi förvandlas också den andra aktens gastkramande kraftmätning mellan myterister och befäl till en rätt rapsodisk historia som varken kan bestämma sig för om den är ljus eller mörk, handlingsdriven eller reflekterande.

Eller rättare sagt, som försöker vara bägge och landar i en helhet som bränner till i enstaka scener men lika ofta trevar sig fram med nästan högstämt deklamatorisk replikering.

Det är nästan en bragd med tanke på hur mycket ränker, fylleri och ond bråd död pjäsen faktiskt rymmer.

Ibland är den nästan som en Tarantino för barn. Liken staplas på hög medan den insprängda komiken systematiskt bryter udden av gruvligheterna - åtminstone om man är stor nog att fatta att scendöd bara är skendöd.

Det är jag inte så säker på att alla i publiken gör. För dagens unga homo apparatus som vuxit upp med datorspel och animationer kommer de livslevande gestalterna på scenen mycket nära.

I den kontexten blir också döden påtaglig. Det är en viktig påminnelse förstås men bara om man är tillräckligt gammal för att förstå också hur representationen på scenen fungerar.

Fantastisk visualisering

Men oavsett hur vi upplever själva dramat tror jag att alla i publiken delar förtjusningen över ett element.

Visualiseringen är praktfull och ett rent drama i sig.

Från en dunkel värdshusmiljö som kunde vara hämtad ur en roman av Dickens för scenografen Erik Salvesen oss ut till havs på ett fartyg som fyller hela scenen.

Stjärnorna på natthimlen övergår i dagsljusets starka klarblå samtidigt som saltdoften nästan kan anas i salongen när Tom Kumlin och Andreas ”Stanley” Lönnqvist väcker liv i scenbilden med ljus- och ljudeffekter.

Och vid målet väntar förstås en flugsurrande gyttjestinn ö där den gömda skatten slutligen glimtar fram som en flyktig hägring.

Lika flyktig som allt annat världsligt vi är beredda att gå över lik för.