Som musiker måste man förtjäna sin plats

Susanna Mälkki glädjs över att vara den första kvinnan som leder Helsingfors stadsorkester. Hon ser inte estraden med genusglasögon och anser att klassisk musik inte är vilken underhållningsform som helst.

Blicken är fixerad och lugnt bestämd. Helsingfors stadsorkesters nyligen tillträdda överkapellmästare Mälkki tar emot mig i intendentens arbetsrum och myser av tillförsikt på framtiden.

Solen tittar in i rummet som ligger mitt i byggnaden med fönster ut mot den luftiga foajén med utsikt mot söder och öster. Lokaltågen syns på avstånd liksom museet för nutidskonst Kiasma. Vi befinner oss i den klassiska konsertmusikens främsta helgedom i Finland, Musikhuset i Helsingfors.

Okänd kändis?

Vi har inte mycket tid för en pratstund. Mälkki har några timmar tidigare på måndagen flugit in och har massor att göra, en stundande kvällsövning och hon skall ännu gå igenom veckans program som utmynnar i säsongöppningen på fredag den 9 september, då Mälkki möter sin publik för första gången i egenskap av överkapellmästare. Men stämningen är god och avslappnad, trots den strama tidtabellen.

För en stor del av publiken kan Mälkki vara okänd, vilket beror på att hon har verkat i hög grad utomlands. Hemma i Helsingfors, men efter studenten 1988 utbildad till cellist i Sverige, blev hon känd som segraren i den nationella cellotävlingen i Åbo år 1994. Strax efter segern fick hon plats vid Göteborgs symfoniker och studerade vid sidan om till dirigent. Sitt kapellmästardiplom avlade hon år 2000. Mälkki fick sedan dirigentposter i Uleåborg och Stavanger, och från 2006 utsågs hon till konstnärlig ledare för Ensemble InterContemporain i Paris. År 2014 valdes hon till Helsingfors stadsorkesters överkapellmästare efter John Storgårds, vars avtal utgick i somras.

Traditioner som förpliktar

Nordens äldsta kontinuerligt verkande symfoniorkester och en av landets främsta, Helsingfors stadsorkester, har funnits i 134 år. Tunga dirigentnamn har stått vid rodret före Mälkki, bl.a.Kajanus, Berglund, Kamu, Segerstam och Storgårds. Traditioner som förpliktar. Alla män.

- Det är klart att jag är medveten om historien vilket medför ett stort ansvar, men det är också en meningsfull utmaning att försöka leva upp till alla förväntningarna som ställs på mig.

Susanna Mälkki har studerat samtidigt som många av hennes nya medarbetare. Just det känns befriande, att sedan några decennier känna dessa mänskor som musiker och individer. Men hon vet att den inhemska publiken kommer att kolla in henne extra noga. Hon tänker ta en dag i sänder, varje konsert avverkas så bra som möjligt innan hon fokuserar vidare. Men likväl har hon siktet inställt långt in i framtiden, med en vision om hur orkestern ter sig om tio år.

- Det är en bra horisont. Jag vet i vilken riktning jag vill leda orkestern. Vid sidan av inhemsk publik vill jag profilera mig för internationella arenor. Och skall man jämföra sig med orkestrar utomlands måste man vara bra, annat duger inte.

En bastion har stormats

Mälkki medger att hon känner sig hedrad av att som första kvinna ta över en så prestigefylld orkesterinstitution som Helsingfors stadsorkester. Norden har kommit långt vad gäller jämställdhet mellan könen. Dirigentinstitutionen har varit den sista maskulina bastionen, och visst upplever vi en vändpunkt med detta, trots att Mälkki aldrig har betraktat estraden via genusglasögon.

- Som musiker vet jag att bara det som hörs räknas, man kan inte vara något annat än vad man är. Jag vet det eftersom jag har själv suttit i orkesterpulten - genusfrågan blir alltid väckt av någon utifrån, inte av mig.

Visst erkänner Mälkki att hon personligen har känt av könsrelaterad diskriminering i dirigentyrket. Men varje musiker och dirigent måste gå igenom olika saker under sin karriär, det är en del av artistskapet, man måste förtjäna sin plats.

Orkestern bör vara en del av stadsbornas vardag

Man skall som Helsingforsbo vara stolt över sin orkester. Susanna Mälkki vill att orkestern skall synas och höras. Orkestern skall också ha täta kontakter med utlandet, och nulevande tonsättare skall höras på programmen. Och samarbete med andra orkestrar utanför landets gränser hör också till överkapellmästareens målsättningar.

Kärnan i verksamheten är ett sömlöst arbete där hela orkestern blir en enda kropp. Det är som en kärleksrelation, de 102 musikerna och dirigenten bildar en familj.

Media har förändrat synen på musiken och kulturinstitutionerna. Men vi måste komma ihåg att klassisk musik inte är underhållning, vi bör erkänna faktum att vissa saker bjuder på mera tuggmotstånd. Vi vet också att ungdomar inte längre läser böcker, att man väljer lättare lösningar och ser helst på en blockbusterfilm än fördjupar sig i något som handlar om mänsklighetens kulturarv. Det är fråga om en ständig balansgång, men utseendet borde inte få bli viktigare än innehållet.

- Musik kräver närvaro och koncentration. Det handlar inte om konsumtion utan en organisk del av jaget. Och det är det som vi måste göra, nå publiken med ett innehåll som ingen kan ta för givet.

Musikhuset en pärla

Programmet i sin första säsongs öppningskonsert betecknar den nya överkapellmästaren som en blandning av personliga favoriter, hon sticker inte under stol med att i synnerhet Ravel och annan fransk musik hör till musik som fascinerar. Och klassisk musik gör sig bäst i en fin konsertsal. Susanna Mälkki är nöjd med arbetsmiljön på sin nya post.

Akustiken i Musikhuset är strålande. Akustik är som belysningen i en konstutställning: tavlor är beroende av ljus, och dålig akustik är som en tavelutställning i ett mörkt rum.

Helsingfors stadsorkesters säsongöppningskonsert den 9 september kl. 19.00 under ledning av Susanna Mälkki sänds på Yle Teema, Yle Radio 1 och yle.fi/klassinen. På programmet musik av Ligeti, Saariaho, Sibelius, Lindberg och Ravel. Solist är mezzosopranen Lilli Paasikivi.