Radiohead live - årets mest spännande rockkonsert

Hur känns det när 70.000 personer omfamnar dig med tystnad? Det känns som att förflytta sig i tid och rum, och det ska en fullständigt lysande egensinnig Radiohead-spelning till det.

Det här är något alldeles speciellt.

2000-talets mest egensinniga personliga rockband Radiohead är tillbaka med en världsturné efter en paus på nästan fyra år, men uppträder ändå sparsamt, inte mycket mer än ett dussin spelningar i Europa. Redan därför är varje enskilt möte något alldeles speciellt.

Och det här är ingen ”stor utåtriktad alla med”-show. Det är som om ingen där på scenen tänkte på att vi faktiskt är närmare 70.000 människor som trängs där på andra sidan scenkanten. Radiohead gör sin grej, det får lov att räcka.

Frontfiguren, Thom Yorke, pratar knappt alls. Under den över två timmar långa konserten blir det två-tre ”Vielen Dank” och litet svårtolkat muttrande, och ett ”den här är litet äldre” när gruppen kommer in för ett andra varv extranummer – och drar den där ”utanförfolkets” nationalsång Creep, ”I wish I was special, so fuckin’ special, but I’m a creep, I’m a weirdo, what the hell am I’m doing here, I don’t belong here”, debutsingeln från 1992 som blev så stor att Radiohead så länge vägrat spela den.

Tills den nu aktuella turnén, och inte ens då på varje spelning.

I Berlin får vi den. Men vi är inte där ännu.

Inget Finlandsbesök sedan 1995

Jag är i Berlin för att reparera ett 21 år gammalt misstag.

Det finns ju konserter man ångrar att man missade. Alltså, riktigt ångrar. Sådär att man minns det ännu 20 år senare.

Jag har några sådana katastrofala missöden som jag gör allt för att förtränga, och till Top3-listan hör självklart Radioheads spelning i Huvilatältet under Helsingfors Festspel 1995. Jag förstår fortfarande inte varför jag inte var där, just innan R slog igenom riktigt stort, då det ännu hade varit möjligt att se dem live i en intim miljö.

Det kommer nya chanser, brukade jag trösta mig med. Men Radiohead har inte besökt Finland sedan dess.

21 år senare bestämmer jag mig för att genskjuta Radiohead så nära Finland som möjligt. Därför Lollapalooza Berlin. Närmare Finland än så kommer gruppen inte.

Det här är en färsk festival som under sitt första år hade det fantastiska övergivna Tempelhof-flygfältet som hem, men som i år (T är delvis upptaget som flyktingförläggning) tillfälligt flyttade till den väldiga Treptower Park i sydöstra Berlin. Och som med Radiohead som dragplåster sålde alla biljetter, 70.000 per dag.

Försonade med sin historia

Radiohead hör till kategorin Alla kritikers favorit, inte bara för raden av fantastiska låtar utan också för gruppens kompromisslösa konstnärskap.

Med storsäljaren OK Computer (1997) blev Radiohead inte bara indiefolkets favorit, också den såkallade breda publiken hittade gruppen – som då lätt hade kunnat bli världens största rockband bara genom att fortsätta med OKs framgångskoncept.

Istället bröt man med sin historia, slog in på elektrostigen, maskinrock, experimenterade febrilt med teknologi och rytmer och sound till den grad att stora delar av den såkallade breda publiken hoppade av. Radiohead blev ett slags 2000-talets Pink Floyd, som om man inte ville ha med sin 90-talsframgång att göra.

Men när R stiger upp på jättelika LollapaloozaBerlins huvudscen, är det som om man hade försonat sig med sin historia.

Nya skivan A Moon Shaped Pool är som en symbios av bandets hela karriär. Men inte bara det. När man idag kör sina gamla publikfavoriter live, finns det inget trött påtvingat över det, tvärtom. Och då blir också till och med Creep helt rätt, också för att den inte finns med som en självklar del av spellistan utan bara spelas ibland.

Min tyska granne är visserligen tveksam, ”jag vill inte höra den sången så att alla sjunger med, den är för personlig för det”. Och, ja, kanske så. Men om Radiohead har försonat sig med det, kanske det då ändå är okej, om det för tiotusentals människor en sen kväll i Berlin betyder något att sjunga med i ”I don’t belong here”.

Utmanar publiken

Någon lättsmält konsert handlar det för all del inte om.

Radiohead utmanar sin publik som ingen annan jag vet vågar göra med närmare 70.000 människor framför en.

När No Surprises (från OK Computer) jagar fram en kollektiv eufori, bryter man ner den med en kaotisk elektropunkig Bloom, som snart följs av något riktigt riktigt tystlåtet, ensamt piano, ensam röst, hårresande vackert och skönt och tystlåtet. Och tro mig, jag har aldrig hört närmare 70.000 människor vara så tysta. Det är en sådan alltomfattande massiv koncentrerad tystnad att bara den får det att suga till i maggropen.

Det är ju så med Radiohead. Deras musik är som filmer som bjuder in en till ett helt eget universum, inte alltid något lättåtkomligt universum men stiger du in i det och hittar din plats där, då är det som att försvinna till en annan plats.

Alla tiders encoreset?

Efter 90 minuter tackar gruppen för sig. Det är redan mörkt omkring oss, men Berlinkvällen är osannolikt varm, 25 grader, och så kommer extranumren, 35 fler minuter musik. Och då är det så uppenbart hur lätt R. kunde göra det för sig. I bagaget har man så många låtar som publiken älskar, förbehållslöst. Det hade varit hur lätt som helst att fylla en hel spelning med publikfavoriter.

Men då hade man som publik också gått miste om allt tuggmotstånd, utmaningarna, oförutsägbarheten. Och utan allt det hade extranumren inte spelat lika stor roll.

Alltså, extranumren.

För mig är redan öppningen ett klimax. Let Down, låten jag alltid fascinerats av och ständigt hittat nya nivåer I, sjungit med, lyssnat på så ofta att jag lärt mig texten utantill redan på 90-talet, alltid återvänt till. Och nu får jag den, live, i en fantastisk version.

Och nu tar överorden slut.

Paranoid Android i en (ursäkta upprepningen) fantastisk version som också bjuder på ett visuellt fyrverkeri i fondens färgsprakande videoshow. Det andra encorevarvet som inleds med Creep. Och otroligt nog är det faktiskt möjligt att toppa den upplevelsen, med avslutande Karma Police.

Nu tar orden slut. Och då har jag inte ens nämnt explosioner som 2+2=5, sköra nya Daydreaming, Idioteque, ”this is really happening, happening”.

Det låter som en kliché, men det här var värt att vänta på, i 21 år.

Ja, det var inte speciellt intimt, och även om jag sökte mig en plats 40 minuter före start står jag så långt från scenen att jag inte precis kan studera ansiktsuttryck och gester, och soundmässigt hade jag gärna hört mera av gitarristen Jonny Greenwood.

Och jag ångrar fortfarande att jag inte var med då, 1995. En spelning för 700 är ändå någonting helt annat än en spelning för 70.000.