Emma Salokoski: Jag kan inte sjunga riktig jazz

För många framstår hon som Finlands främsta jazzsångerska, men själv har Emma Salokoski svårt att riktigt älska traditionell jazz. Hon beskriver sig som lite lat och hon vill gärna berätta historier för sin publik. Nu gästar hon På resande not och gör mycket personliga versioner av två eurovisionsklassiker.

Efter att ha sjungit med en grupp i flera år släppte Emma Salokoski förra året sitt första riktiga soloalbum, vilket hon beskriver som spännande men svårt. Hon skriver låtar åt både sig själv och andra och framstår som rakt igenom musikalisk. Men vad innebär det att vara musikalisk?

- Musikalitet betyder att man känner för musik. Det är det viktigaste. Att man känner att man har någonting att säga på grund av att musiken känns på något sätt. Att man vill tolka, att man vill göra något eget av det. Det finns så många olika sorters musikalitet att det inte går att definiera på ett entydigt sätt, men det här är min tolkning.

- Sedan finns det de som är jätteduktiga på att spela exakt som det står i noterna och som är briljanta på det och det är också ett slags musikalitet. Alla sätt är bra utom de tråkiga.

Vilka känslor frammanar musiken i dig?

- Hemskt mycket olika känslor. Det finns olika sånger för olika sinnesstämningar och olika berättelser, lika många som det finns variationer i livet. Man kunde tro att alla sånger redan är skrivna, men alla liv och alla händelser är unika och föder nya sånger.

Rösten blev instrumentet nummer ett

Att Emma Salokoskis instrument blev rösten skyller hon själv på lättja, att hon inte hade tillräckligt med självdisciplin för att öva tillräckligt mycket och länge på ett instrument.

- Rösten fanns redan där och med rösten kan man genast uttrycka sig. Med violin som jag spelade i flera år måste man öva i tusentals timmar innan man kan förmedla någonting och känna att det är en del av en själv. Det är alltid en längre väg att gå.

- Sedan finns det människor som känns som om de var födda med ett instrument i handen. Bara de tar i ett nytt instrument så kan de uttrycka sig själva, men jag hör inte till dem så för mig blev det rösten.

Har du någonsin saknat fiolen?

- Jo, flera gånger har jag saknat ett instrument. Jag har försökt öva piano i vuxen ålder och har haft lite mer disciplin än när jag var ung. Men det går inte lika snabbt att lära sig så det blir nog aldrig något som jag blir bra på, men jag gör det i alla fall eftersom det är roligt och utvecklande och jag behöver det som mitt verktyg när jag gör musik. Det har alltid varit ett litet handikapp för mig att jag inte spelar något instrument riktigt bra.

Du komponerar en hel del musik. Hur gör du det utan instrument?

- För det mesta går det till så att jag sjunger en melodi eller så komponerar jag tillsammans med bandet, de spelar och jag sjunger. Eller så har jag satt mig vid pianot och plinkat någonting och så har det blivit en sång. Ibland har det blivit så att jag bara bandat olika sångspår på datorn och lagt på nya spår och så har det blivit musik av det. Man hittar på olika sätt, men det hjälper absolut att ha ett instrument som medel.

Man kan fråga vem som helst som undervisar på jazzlinjen på Sibelius-Akademin och de kommer att säga att det inte riktigt är min grej.

Emma Salokoski

Saknar intresse för jazz

Du har också komponerat för andra artister. Vad ger det dig som musiker?

- Det är en intressant variation till vardagen och så får man kanske förverkliga andra sidor av sig själv. Det finns så många sånger jag skriver som inte passar till min repertoar eller till min image. Då får jag leka någon annan en stund och så kommer jag på att det här skulle passa för den eller den artisten.

Många tänker på Emma Salokoski som en av landets mest framstående jazzsångerskor men på frågan om jazz är den musik som ligger henne närmast hjärtat ser hon först lite frågande ut och skakar sedan på huvudet.

- Det är det faktiskt inte och jag har aldrig själv tänkt att jag är en jazzsångerska. Jag kan egentligen inte sjunga riktig jazz. Man kan fråga vem som helst som undervisar på jazzlinjen på Sibelius-Akademin och de kommer att säga att det inte riktigt är min grej.

- Jazzetiketten har kommit av att jag gör mycket musik som är svår att definiera och då kanske det närmaste folk associerar till är jazz. Kanske är det något i min röstklang som fått folk att associera till jazz. Men jag har inte gjort så mycket i jazzgenren på riktigt.

- Jag saknar intresset för genren. Man ska älska bebop och man ska älska standards och man ska älska att improvisera och scatta. Man ska älska ackordföljderna och de där synkoperna. Jag gillar rytmen men fäster mig själv vid enklare harmonier.

- Jag har alltid lyssnat mest på indie-musik, på allt som är lite marginellt. Det finns också ett par poplåtar som passar in i min smak. Jag kan inte definiera vad det är. Det är faktor X.

Du har gjort musikaliska samarbeten med många andra artister. Vad ger det dig?

- Det ger mig variation. Man utmanar också sig själv och utforskar sina gränser när man jobbar med andra människor. Det kan bli för mycket av det goda också. Ibland behöver man tid och lugn att lära känna människor på riktigt för att komma in på djupet. Men det är bra med variation.

Soloskiva innebar större eget engagemang

Du släppte din första soloskiva förra året. Hur var det?

- Det var spännande men också svårt och arbetsamt att få ihop den. Jag har gjort skivor med samma gäng i mer än tio år och så bröt jag upp och fick helt nya samarbetspartners och stod på ett sätt för allting själv, då det för första gången gjordes bara i mitt och inte i bandets namn.

- Det var tungt att bära allting ensam. Jag hade visserligen en producent som tog hand om en del av arbetet, men det var vi som skötte allt och jag som måste hitta på hur allting ska låta.

- Tidigare har jag alltid lutat mig mycket mot andra i karriären, jag har alltid haft turen att få jobba med duktiga musiker och människor. Jag har aldrig behövt göra så mycket, man säger ett ord någonstans och så kommer det guld från alla andra. Nu fick jag själv kavla upp ärmarna och lära mig en del grundläggande saker. Det var helt välkommet och trevligt också.

Vad triggar din kreativitet på allvar?

- Det är att jag vill säga någonting och jag har en bild av att någon hör – det varierar vad jag vill säga och vem jag vill säga det åt – men det finns alltid en fantasi om att jag vill att någon ska se någonting eller höra någonting, veta någonting. Lite som att berätta en hemlighet om mig själv.

Intervju: Tobias Larsson