Sofia Jern vill hjälpa till i sitt andra hemland Kenya

En del av Sofia Jerns hjärta tillhör Kenya. Nu åker hon tillbaka för att hjälpa gatubarn och förhoppningsvis göra fler människor medvetna om barnens situation.

Det var i samband med sitt fotoprojekt Glue Boys som Sofia Jern kom i kontakt med gatubarn i Kitale som sniffar lim. Landet är bekant för henne eftersom hon bodde där tills hon var sex år gammal, och det kommer alltid att kännas som hemma.

- Nu har jag levt merparten av mitt liv i Finland så visst känns det som mitt hem, men när jag var barn var det nog Afrika som kändes som mitt rätta hem. Det var liksom därifrån jag kom, säger hon.

Sofia berättar att hon blir en annan människa när hon åker till Kenya. Det är en annan jargong i landet och man värnar mycket mer om gruppen. Hon beskriver det som varmt och färgsprakande. Finland är annorlunda på många sätt, och när Sofia nyss hade flyttat hit kände hon sig ofta lite dum.

- Jag visste inte vad en stereo var, eller vad en kö var eftersom jag aldrig stått i en kö förut, så då kände jag mig lite fördummad.

”Varför har jag det så bra när andra har det dåligt?”

Att resa och se flera olika kulturer har alltid varit en del av Sofia, så tanken på att bara bo på ett ställe och endast ty sig till en sorts kultur är en främmande tanke för henne. Redan tidigt i livet uppfattade också Sofia att livet kunde vara väldigt orättvist.

- Jag har sett hur olika liv kan se ut och jag har alltid upplevt en personlig orättvisa och frågat mig varför jag har det så bra när andra har det dåligt? Det är kanske något som präglat mig och satt sina spår och gjort att jag vill kämpa emot den här orättvisan, säger hon.

Om några dagar åker Sofia tillbaka till Kenya för att kämpa mot orättvisan. Hon har samlat in välgörenhetspengar så att gatubarnen hon fotade till sitt projekt ska få möjlighet att gå i skola.

En pojke dog mitt i ett samtal

Förra gången Sofia var i Kenya inträffade något hon aldrig kommer att glömma. En pojke dog framför hennes ögon.

- De som sniffar lim vet att det är dåligt och de vill sluta, men det är ett beroende så det är svårt. Jag pratade om det här med den här pojken och vi talade om hans liv och vad han ville få ut av det, berättar Sofia.

Det visade sig att pojken hade en dröm om att bli predikant. Han brukade till och med kallas predikanten av sina vänner. Sofia hade med sig en tvål och bananer åt honom, och pojken höll med om att det skulle vara en bra idé att tvätta av sig lite, och kanske söka ett jobb. Men mitt i samtalet blir pojken frånvarande.

- Efter en stund kollapsar han … om man sniffar lim kan det här vara en av utgångarna, för det är hög dödlighet om man är påverkad. Men jag blev chockad och darrade i hela kroppen och visste inte vad jag skulle göra.

Sofia ropade på hjälp och gjorde det hon kunde. Efter det här hade hon inget annat val än att fortsätta försöka göra saker bättre.

- Jag kan inte låsa mig vid den där händelsen och sedan inte gå vidare, det är bara att fortsätta.

Att bli avtrubbad inte alltid dåligt

Sofia berättar att uppväxten i Kenya och resorna dit gjort henne lite avtrubbad, men det behöver inte vara någonting negativt.

- För mig har det kanske gjort att jag kan tänka klart. Jag blir inte känslomässigt överväldigad av misären utan jag kan tänka ganska praktiskt på vad jag kan göra för att situationen ska bli bättre.

Men visst påverkade ändå pojkens död henne djupt. Det var inget hon kunde ha väntat sig.

- Jag försöker tänka att det är det här jag vill undvika att ska hända med barnen, och därför ska jag hjälpa dem.

En bok ska sprida kunskap

Ett sätt att hjälpa dem är att samla in de pengar hon nu ska använda för barnens skolgång. Ett annat projekt hon också hoppas ska hjälpa är en publikation hon jobbar på.

- Som en del av mitt slutarbete gör jag en fotojournalistisk bok om de här gatubarnen och försöker reda ut orsakerna till varför de är på gatan och vad staten gör åt det och så vidare. Min förhoppning är att folks ögon ska öppnas och att man vill göra någonting åt det.

Sofia kommer nu att stanna i Kenya i några månader. När hon är klar med projektet är det ändå inte slut på resorna till Afrika. Hon kommer åka dit många gånger till.

- När jag fotar och umgås med de här barnen märker jag att det finns så mycket mer att dokumentera, uppleva och göra, så jag är absolut inte klar efter det här året. Det är bara fler dörrar som öppnas.