Skulle ni veta skulle ni alla titta

Utanför Luleå i norra Sverige står ett hus i förfall. Hängrännan hänger lite olovligt mycket och färgen flagnar. Några till synes obrukbara bilar och en husvagn står inne i snödrivorna som troligtvis smälter rätt så snabbt i marssolen. Gårdsplanen är en blandning av lera och slask. På ena gaveln vajar den åländska flaggan i vinden.

Vi må befinna oss i norra Sverige men det skall föreställa Åland. Det är inspelningsdag 15 av dramaserien Tjockare än vatten och arbetet med att spela in den andra säsongen är i full gång. Precis som i den första säsongen är det väldigt lite av inspelningarna som förlagts till Åland. Ser man till antalet människor på plats förstår man snabbt att det skulle finnas en del praktiska problem med att förlägga inspelningen långt från en större stad.

Felfria omtagningar

På dagens agenda står att spela in ett flertal utomhusscener kring huset. Först ut är en scen där en polisbil skall bromsa in utanför gården, polisen Laura spelad av Linda Zilliacus skall komma körande med sin polisbil, stiga ur och gå in i huset. En rätt så okomplicerad scen med andra ord och teamet verkar veta vad de gör. Jag slås ändå av hur många gånger scenen tas om. Det diskuteras kameravinklar och hur hårt bilden skall rulla in mot huset. För varje gång backas bilden tillbaka för att kunna köras in igen.

Eftersom det finns fönster på huset är det viktigt att ingen av filmteamet eller vi andra på plats står på ett sånt sätt att vi reflekteras. När det hela är klart byter man kameraposition för att köra samma scen ur en annan vinkel. Jag som alltid trott att man använder flera kameror vid en sådan scen får mig en lite grundkurs i filminspelning.

Killen som håller ljudbommen lyckas vid ett tillfälle halka och slå micken i taket, man fixar fram ett par broddar åt honom på en halvminut och så forsätter man. Det hela verkar flyta på enligt tidtabellen.

Hunden – en pålitlig skådespelare

Till nästa scen höjs svårighetsgraden en del. Lasse (spelad av Björn Bengtsson) och Oskar (spelad av Joel Spira) skall närma sig samma hus i en bil. Stiga ur och försöka fånga en hund. Båda skådespelarna skall dessutom leverera en handfull repliker var.

Igen testas det kameravinklar, övas och tas om från olika kamerapositioner i vad som för en utomstående verkar vara en oändlighet. Replikerna är inga långa och kroppsspråket är inte jättemärkvärdigt. Jag kan ändå inte annat att slås av hur skådespelarna tagning eftertagning lyckas leverera samma sak om och om igen. Naturligtvis ett måste för att det skall gå att klippa filmen på ett bra sätt i slutändan.

Jag inser att det krävs yrkesmän och -kvinnor både framför och bakom kameran. Gör något fel så går i samma stund tio personers arbetsinsats upp i rök. Skulle en tagning slarvas bort betyder det mindre versioner och i slutändan ett sämre resultat. En eloge måste också gå till hunden som mitt i all uppståndelse är cool-lugn och följer minsta anvisning från matte som står 15 meter bort utanför bild.

När Lasse halkat och svurit till på exakt samma sätt ett tiotal gånger och allt är på burk går man vidare för att filma nästa scen.

Mörkare och ännu mer intrig

Den andra säsongen av Tjockare än vatten utspelar sig alltså på vintern och under dagens lopp förstår jag att utescenerna är extra viktiga. Åtminstone är de betydligt färre i den andra säsongen vilket gör att de står ut mer. I stället för solvarma klippor och skärgård utlovar den andra säsongen ännu mer intrig och konflikter syskonen emellan. Det blir mer interiör och mörker.

Skulle folk veta vilket arbete som läggs ner skulle alla titta, tänker jag för mig själv. Man skulle inte våga annat än att ta till sig varje scen. Sitta hemma och beundra kameraarbetet och replikerna. För att inte tala om allt arbete som tar vid när inspelningarna är klara med klippning, musik etc.

Paradoxalt nog så skulle ingen titta om man kände till arbetet bakom. Det är ju inte det som är intressant. Allt arbete görs ju för att det hela skall kännas naturligt i slutändan. För att du inte skall behöva störa dig på saker som inte hänger samman. Behöva fundera på vilken miljö det nu är man befinner sig i och varför. Varför Lasse halkat och varför han svär. Allt görs för att den som tittar barra skall kunna ta del av handlingen och intrigen och njuta av det du ser och hör.

Efter ännu några tagningar är det dags för hela teamet att ta lunch. De allra flesta lämnar inspelningsplatsen för att få sig lite mat. En timme senare är alla ur filmteamet på plats igen för nya scener. Skådespelarna är utbytta men teamet bakom det samma. Nu väntar mer kamerariggande, planering och tagningar.

Vi ses i morgon ute på isen

Filmteamet har hålligt på sedan åtta på morgonen. När klockan är halv sex och det börjar skymma är det dags att packa ihop. En inte allt för lång dag alltså för team och skådespelare som troligtvis är vana med mycket värre. På det hela taget verkar alla bara vara nöjda med att inspelningsdagen är till ända.

- Vi gör inte så mycket efter jobbet, berättar Björn Bengtsson till några som besöker inspelningsplatsen. Det blir mest att sitta på hotellet och käka på samma restaurang varje kväll. Det finns kanske inte så mycket att göra och det är också skönt på sitt sätt.

- Vi syns i morgon ute på isen, är det sista jag hör regissör Anders Engström ropa innan jag lämnar inspelningsplatsen.

Ja, inte jag i alla fall, tänker jag. En dag ute räcker för mig. Mitt ansikte känns väderbitet och bara det faktum att man vistats utomhus en hel dag tär på krafterna. Medveten om att teamet har ca 80 inspelningsdagar innan allt är klart får mig att inse att orken och tålamodet måste vara de största utmaningarna för filmfolket vid sidan av det rent konstnärliga hantverket.

Innan jag skall hoppa in i bilen småpratar jag med en kille i helskägg som har som uppgift att se till att ingen utomstående kommer in på inspelningsområdet.

- Vilken tidning var det du kom från?, frågar han. En helt relevant fråga med tanke på att det under dagen också varit en del press på plats för att följa inspelningarna.

- Nä, jag kommer inte från någon tidning. Jag är från Yle. Det är typ Sveriges motsvarighet till SVT, svarar jag.

- Aah, Yle. Jag burkar titta på Trädgården på Strömsö, svarar killen. Avsnittet där de fixade den där varmbädden i vedtraven var intressant. Det har jag tänkt pröva på till sommaren, svarar han och lyser upp i ansiktet.

Med de orden lämnar jag gården i norra Sverige som för en dag fått föreställa Åland.

Texten skriven i mars 2015 under inspelningarna av andra säsongen av Tjockare än vatten