Analys: Syrien allt längre från fred
Halva landets befolkning är på flykt, ekonomin och många städer ligger i ruiner. Lojaliteterna och läget på slagfälten blir allt mer komplicerade. Kriget har blivit normalläget alla anpassar sig efter i Syrien.
– Med tanke på de stora förtroendeklyftorna mellan oss är det här tuffa förhandlingar att föra framåt. Vi har inte lyckats komma över de här klyftorna, sa Barack Obama efter ett möte med kollegan Vladimir Putin i G20-mötets kulisser.
Presidenterna skulle försöka få tillstånd ett eldupphör i Syrien som kunde leda till nya fredsförhandlingar, men det var få som blev förvånade då mötet inte verkade ge resultat.
Nu har ändå eldupphöret drivits igenom och verkar i stort sett hålla.
Bara någon timme före eldupphöret trädde i kraft lovade Bashar al-Assad att återta varje tum av Syrien.
Få tror ändå att det kommer att bli den språngbräda till förhandlingar stormakterna har talat om.
Det finns helt enkelt för mycket som talar mot fred, för mycket oenighet, splittring och för många tävlande inre och yttre intressen på spel i Syrien.
Att USA och Ryssland inte har offentliggjort villkoren för eldupphöret talar sitt eget språk om osäkerheten.
Förtroendeklyftorna har inte försvunnit trots eldupphöret och dynamiken mellan de olika grupperna på slagfältet och de länder som stöder dem har inte blivit mindre komplicerad.
Turkiet rörde om
Före G20-mötet hade Turkiet nyligen för första gången gått över gränsen till Syrien i spetsen för en rebellstyrka som snabbt lyckades tränga bort terrorgruppen IS från gränsen.
Rebellerna från Fria syriska armén som tog över gränsstaden Jarablus av IS stöds av USA, Turkiet och en rad arabländer med vapen, pengar och utbildning.
Ett tecken på att rebellstyrkan ändå nu var ute främst i turkiskt uppdrag var att de snabbt tog strid med kurdiska YPG som hade gjort stora framsteg mot IS i området och som också stöds av USA.
Turkiets ledning vill inte acceptera en kurdisk självständig enhet på gränsen mot de turkiska kurdområdena, speciellt då YPG har nära band till PKK-gerillan i Turkiet.
Samtidigt blev det turkiska draget ett tecken på att rebellerna är allt mer splittrade och lätta att påverka.
Klientarméer
En rebellkoalition lyckades i början av augusti bryta regimstyrkornas belägring av västra Aleppo.
Precis efter den turkiskledda offensiven i norr bröt sig regimen igen igenom rebellernas linjer och belägrar i praktiken igen stadens östra delar.
Flera experter som följer läget på nära håll menar att en stor del av den styrka som deltog i det turkiskledda angreppet i norr hade lämnat Aleppo-fronten för angreppet.
Att styrkan i Aleppo då försvagades ses som en stor orsak till att regimen igen kunde rycka fram.
Det avslöjar också problemen det stöd rebellgrupperna är beroende av kan leda till. Befälhavare kan lätt övertalas eller tvingas överge sina positioner för att utföra stödgivarens, i det här fallet Turkiets, ärenden.
Fler liknande fall finns och de leder inte bara till problem på slagfältet för den splittrade och brokiga rebellskaran.
Då allt fler intressen, yttre och inre, är inblandade och då rebellkoalitionerna är minst sagt löst bundna till den syriska oppositionen gör det förhandlingarna svårare, men framförallt gör de det svårare att sätta eventuella förhandlingsresultat i verket.
Allt svagare regim ytterligare hinder
Om rebellerna är splittrade och många grupper är benägna att lyda sina stödgivare är också Bashar al-Assads regim också mycket svagare och hans styrkor mer splittrad än slagfältet ger sken av.
Regimen har under fjolåret och i år ryckt fram på många fronter och lyckats bli av med flera rebellfästen långt bakom linjerna.
Men Assads regim utövar ändå allt mindre verklig kontroll, skriver försvarsanalytikern Tobias Schneider på webbplatsen War on the Rocks.
En stor del av regimens styrkor har redan länge utgjorts av en växande skara miliser regimen inte har någon direkt kontroll över.
Många av de här miliserna leds av krigsherrar, tidigare gangsters eller halvkriminella affärsmän, med band till regimen.
De använder nu kriget för att förtjäna ofantliga mängder pengar.
Mycket att vinna på fortsatt krig
Miliserna kontrollerar smuggling, svartbörshandel och kräver handelsmän och invånare på mutor i områden de kontrollerar.
De upprätthåller också belägringarna och pressar de belägrade områdena på pengar för att tillåta att förnödenheter släpps in.
Flera miliser har troligen också handlat i vapen, olja och gas med terrorguppen IS.
I ett slags feodalt system verkar Assad-regimen ha överlåtit växande delar av landet till krigsherrarna i utbyte mot insatser på slagfältet.
Landet är allt snabbare på väg mot ett läge där lojaliteter och fiendskap kan skifta i snabb takt, men konflikten och kaoset består.
Bland miliserna finns regimens bäst beväpnade och effektivaste styrkor som rapporteras ha avgjort strider kring Aleppo och norr om regimfästet Latakia vid Medelhavskusten.
Men de har också vid flera tillfällen stridit sinsemellan om kontrollen över lukrativa områden.
Fortsatt krig är i de här milisernas och krigsherrarnas intresse.
Kriget är ett villkor för deras makt och för att de ska kunna fortsätta kamma in pengar på civilbefolkningens utsatta situation.
För få vinner på fred
Förutom miliserna finns gott om andra delaktiga i konflikten som inte har något att vinna på fred.
Själva regimen, alltså Bashar al-Assad, har vid det här laget uteslutit så gott som alla som inte är direkt knutna till regimen med starka familje- eller lojalitetsband ur maktapparaten.
För rebellerna är ett grundvillkor för fred att Assad inte sitter kvar vid makten.
Assad har ändå inga trovärdiga efterföljare som inte redan har så mycket blod på händerna att de inte skulle utgöra ett rött skynke för oppositionen och rebellerna.
För regimen och familjen Assad är fortsatt krig alltså en överlevnadsfråga, samtidigt som milisernas allt starkare position gör det svårare för regimen att sluta fred också om det skulle tjäna dess intressen.
Regimen kontrollerar dessutom redan nästan hela det som cyniskt har kommit att kallas ”det användbara Syrien”, alltså de bördigaste områdena och de största städerna (förutom Aleppo).
Motparten, alltså oppositionens förhandlingsdelegation, kan inte ge upp sina krav utan att förlora sin redan bristfälliga trovärdighet bland de stridande grupperna.
Rebellerna är dessutom på defensiven så gott som överallt. Rädda för att det innebär ett sämre förhandlingsresultat kommer de sannolikt att vara ännu mer ovilliga att kompromissa.
Också på rebellsidan har det uppstått en lång rad grupper vars maktposition och existensberättigande mer eller mindre helt hänger på fortsatt krig.
Yttre inblandning håller konflikten vid liv
I en artikel i New York Times listar flera inbördeskrigsforskare faktorer som förlänger liknande konflikter.
De viktigaste, att konflikten har fler än två parter, att det ingår etniska eller religiösa konflikter och att det finns yttre inblandning, kan man bocka av för Syriens del.
I Syrien är det ändå framförallt det yttre stödet som håller konflikten vid liv.
I de flesta liknande konflikter tar kriget slut antingen då ena sidan kan slås militärt eller en eller flera parter försvagas av brist på resurser.
Kriget i Syrien skulle troligen redan ha nått den punkten om stormakterna och regionens starka makter inte skulle ha gått in för att stöda de olika parterna.
Samtidigt har konflikten blivit en förlängning av de här yttre makternas intressen och konflikter.
Nollsummespel
Varje gång någon part har fått ett övertag har yttre makter fört in mer resurser, nya vapen, styrkor och politisk påtryckning.
De yttre intressena spelar nu en allt större roll i konflikten och insatserna växer för varje upptrappning av stödet.
Det har ändå bara lett till ett dödläge där ingen part är stark nog att nå någon slutlig militär seger, men alla är starka nog att fortsätta kriga.
Den yttre inblandningen tillför bränsle till konflikten så länge det finns något att vinna eller förlora i Syrien.
Så gott som alla inblandade verkar ha anammat ett slags nollsummespeltänkande. Det är inte längre seger, utan att hindra motparten från att nå sina mål som är det viktiga.
Som journalisten och Syrienexperten Aron Lund skriver i en kommentar i SvD har kriget så småningom blivit det normalläge alla, civila, väpnade grupper och stormakterna har vant sig vid och utgår ifrån i Syrien.
Det betyder inte att de internationella fredsförsöken inte skulle vara uppriktiga, bara att de för de djupast inblandade länderna är realpolitiskt underordnade försöken att undvika bakslag på slagfältet.
Mörkare motiv bakom eldupphöret
Eldupphören i Syrien har för det mesta bara varit möjligheter för parterna att stärka sina led inför fortsatta strider.
Det är inte uteslutet att det här senaste eldupphöret skulle leda till resultat.
Om det inte uppnår något annat kan det åtminstone ge en stunds respit åt miljoner syrier som är i behov av hjälp och varje dag tvingas leva med bombningar, våld och rädsla.
Men att regimen har varit motvillig att släppa in hjälp i Aleppo under eldupphöret tyder på att den tänker fortsätta sin belägringstaktik.
Det talar inte för att regimen ser eldupphöret som långvarigt och inger inte precis hopp om att det kunde vara ett steg närmare allvarliga förhandlingar.
Bara någon timme före eldupphöret trädde i kraft lovade Bashar al-Assad att återta varje tum av Syrien.
Liknande uttalanden har kommit före andra eldupphör som sedan har slutat i en spiral av provokationer, upprepade brott mot eldupphöret och sen slutligen total kollaps.
Om också det senaste eldupphöret går ett likadant öde till mötes kommer ingen att vara förvånad.
Syrien slaget i spillror
Vad är då att vänta om fred verkar vara utom räckhåll?
Redan för flera år sen började experter tala om en så kallad balkanisering av konflikten, alltså en indelning av Syrien i krigande etniska enklaver.
Landet har redan splittrats men förutom de kurdiska områdena har de nya gränserna för det mesta dragits på betydligt mer godtyckliga och lokala villkor än etnisk eller religiös gemenskap.
Landet är allt snabbare på väg mot ett läge där lojaliteter och fiendskap kan skifta i snabb takt, men konflikten och kaoset består.
Som Lund skriver har största delen av experterna övergivit Balkan-jämförelsen. Istället jämförs läget allt mer med det i Somalia på 90-talet.
Om utvecklingen fortsätter kommer Syrien snart att bli ett lapptäcke av enklaver som lyder under tävlande etniska självstyren, väpnade grupper, krigsherrar, klanledare och islamistiska miliser.
Den yttre inblandningen tillför bränsle till konflikten så länge det finns något att vinna eller förlora i Syrien.