Joakim Rundt: Vi behöver uppsökande rockpolis
Hade glömt det. Men påmindes brutalt och till ett biljettpris på 25 e om hur viktigt det ibland vore med uppsökande rockpolisverksamhet.
Inte bara nöja sig med de passivt likgiltiga framför mixerbordet i konsertlokalen, utan att ren i replokalstadiet ha patruller i korridorerna. Med öron och misstänksamhet på tokhelspänn. I beredskap att hejda saker före pengar bytt ägare, före förhoppningar kanske byggts upp nånstans.
När bändet jag gillar står på scen och plötsligt ger oss i publiken sånt som gitarrdueller. I låtar som a) aldrig haft nån j*vla gitarrduell, i ett bänd som b) alltid bara haft en (1) gitarrist (keyboardisten tar av nån outgrundlig orsak upp en gitarr mittiallt).
En stund man inte skulle önska sin värsta fiende ens, gitarrduellens.
Eller när bändet mittiallt gör en kass reggaeversion av en gammal goding. Då kramar jag omedvetet sönder mitt bärsstop i plast. Öl - eller är det tårar - rinner ner på mina skor. Det måste vara båda. Och då inser jag hur sent det är.
Säkert på sin plats att påpeka att jag hör till dom som uppskattar originalen. Går jag på keikka vill jag höra låten som den tänktes från början. Kan sträcka mig till att man drar ut på solon som förlänger låten. Eller lägger till nåt mellanläge för publikflirt men där är det ungefär.
Kräver tålamod och civilkurage av musikerna att dra samma låtar på samma sätt i åratal men de tuffaste klarar det, att hålla sig till sin linje. Tänker på Stones eller Maiden till exempel.
När bändet börjar jyckla och freestyla har dom blivit trötta på sin repertoar helt enkelt.
Men bara för att basisten plötsligt fattat intresse för strupsång ska det inte synas en sekund i repertoaren åtminstone.
Så när jag står där på keikkan i mina blöta skor önskar jag att nån ingripit tidigare. Strypt de extra tilltagen ren i sin linda.
Att rockpolisen funnits där tidigare.
Vandrat tyst längs källarkorridorerna. Lystrat till de diskantlösa ljuden genom väggen, stannat till, väntat en stund för att försäkra sig om att låten nu plötsligt spelas i dålig ska-rytm, knackat på och sagt genom dörren:
"- Ja alltså inte en chans i h*lvete att ni far nånstans utanför dessa fyra väggar med detdär sen."
Precis som hygieninspektörer på restauranger skulle den kommunala uppsökande rockpolisen ha mandat att bulta på dörren så fort den hör t ex:
- bandet spela reggae- eller countryvarianter av sina låtar
- bandet börja testa spela låtarna i dubbla tempo
- bandet börja byta instrument sinsemellan
- bandet bli frikostigt med solopartier utöver gitarristens
- bandet/bandmedlem tala om att ta in flick/pojkvän på tamburin
- bandet spela funk i nån som helst form eller tappning
Uppsökande rockpoliser skulle också ha rätt till universalnyckel. Om bultandet inte hörs över musiken, låser de bara upp och stegar in och fram till trummisen som kanske står där med en bas lite för högt på magen, och frågar att vad håller du på med människa??!
- Gå och sätt dig!
Berätta gärna om när du senast saknat uppsökande rockpoliser!
Och gå framförallt med i vår facebook-grupp "Rockpoliserna" där vi diskuterar allt inom rock och pop.
Det finns ju otaliga skräckexempel när experimentlustan vunnit över förnuftet: så dela med dig de värsta exemplen i gruppen!