Filmrecension: Jane Austens skarpaste kvinnoporträtt

Visst har Love & Friendship de yttre attribut som man är van vid att se i en Austen-filmatisering, men i övrigt är helheten pratigare, roligare och sexigare än vanligt.

Lady Susan Vernon (Kate Beckinsale) är en vacker änka vars attraktionskraft inte går någon förbi. Medan hon får män att ägna sig åt dagdrömmar av det hetare slaget framkallar hon idel kallsvettiga mardrömmar hos sina medsystrar.

För vad kan väl vara mera hotfullt än en sexig, smart och skrupelfri skönhet i en värld där den enda vägen uppåt går via en rik man? Och behöver det sägas att Susan alltid strävar uppåt?

När vi möter henne är hon i full gång med att hitta en lämplig äktenskapskandidat åt dottern Frederica (Morfydd Clark). Ett projekt som föranleder ett litet besök hos brodern Charles (Justin Edwards) på dennes lantliga herrgård.

För är inte Charles bekant med Sir James Martin (Tom Bennett)? En man lika rik som han är dum. Och är inte hans svåger Reginald (Xavier Samuel) ganska stilig? Lika stilig som han är ung.

Nu gäller det bara att spela sina kort rätt.

Ett verbalt fyrverkeri

Love & Friendship är baserad på en av Jane Austens mera sällan dramatiserade texter; den korta brevromanen Lady Susan som hon skrev i mitten av 1790-talet men som inte publicerades förrän 1871.

Porträttet av Lady Susan har av eftervärlden ansetts vara revolutionerande för sin tid – en intelligent kvinna som inte tvekar när det gäller att utnyttja sin charm på bekostnad av allt och alla.

Lite Sharon Stone i Basic Instinct 1994 - bara tvåhundra år tidigare. Och med mera humor.Typ.

Men det gäller att inte låta sig luras av det fräna upplägget – Love & Friendship är trots allt en film vars drama huvudsakligen utspelar sig i orden.

Det pratas hela tiden och varje meningsutbyte utgör en duell där pilarna dryper av cynism, sarkasm och humor.

På ett synnerligen njutbart sätt.

Ett oväntat grepp

Det är fräscht av regissören Whit Stillman (som ifjol besökte filmfestivalen i Sodankylä) att bryta med den atmosfär och det tonfall som så många tidigare Austen-filmatiseringar hängett sig åt. Mindre dröjande romantik, mera kylig komik.

Karaktärernas överdrivet skarpa konturer skapar en distanseringseffekt som fungerar bra i det här fallet. Poängen är inte att sugas in i den värld filmen målar upp, utan att betrakta den utifrån.

I en tid som fortsättningsvis tvingas efterlysa filmer där handlingen drivs framåt av en kvinna är det dessutom fascinerande att reflektera över att denna story skapades av en nittonårig flicka - drygt hundra år innan filmen ens var uppfunnen.

En skådespelarnas fest

För den som främst förknippar Kate Beckinsale med olika actionroller är det en fröjd att se henne ta tag i Lady Susan. En mamma som verkar vara helt renons på moderlighet, en änka som tycker det är jobbigt med män som är ”alltför gamla för att vara lättledda och alltför unga för att dö”, en kvinna som snabbt tröttnar på sina unga älskares romantiska tjafs.

Beckinsale flankeras fint av Chloë Sevigny som ledigt stigit ur sin forna tonårsimage och in i korsetternas lögnaktiga värld.

Och även om Xavier Samuels Reginald onekligen är "en gudomligt stilig man" så är det Tom Bennett som stjäl den manliga showen i rollen som godsägaren som inte var med när krutet uppfanns. När James utgjuter sin glädje över att ha träffat en kvinna som minsann behärskar både lyrik och poesi är det inte utan att man själv blir glad.

Rentav lyrisk.