"Arbetslösheten nästan knäckte mig"

Jag kämpade för min examen och trodde att den skulle leda till jobb. Så blev det inte. Idag är jag fastanställd, men höll på att tappa hoppet under tiden som arbetslös.

Det här är en av berättelserna om arbetslöshet som har kommit in till Svenska Yle.

Jag hade en utmanande studietid, jobbade ganska mycket vid sidan om och gick igenom en personlig process som krävde terapi. Jag var sjukskriven emellanåt, som mest sex månader, med utbrändhetssymtom då jag försökte orka med allt: studier, jobb och livet.

Sen fick jag barn och flyttade till annan ort. Efter något år tog jag upp studierna igen, som var ungefär halvvägs genomförda. Jag var ensamstående småbarnsmamma och studerade via öppna universitetet och på distans. Jag jobbade också samtidigt.

Min gradu skrev jag i princip hemma vid köksbordet med minimal handledning. Mitt främsta bollplank var min underbara mamma, som stödde mig i vått och torrt, lyssnade på mina skrivkrämpor och lät mig bolla tankar och idéer.

... satt och skrev och filade på mina ansökningar.

När jag äntligen fick min magisterexamen, efter många års jobb, var jag så himla stolt! Jag hade avslutat terapin några år innan, var friskförklarad och färdig, och tänkte:

- Här börjar äntligen livet! Nu är vägen öppen för mig. Det är bara att välja vart jag vill gå!

Jag lämnade in några ansökningar och väntade på positiv respons, belöningen, för allt mitt arbete. Hittade jobb som kändes perfekta och satt och skrev och filade på mina ansökningar.

Jag försökte lyfta fram just mig och mina styrkor, vad jag tror på i livet och vem jag är! Väntade med iver på svar och förberedde mig redan i tankarna på det nya jobbet.

Men... belöningen uteblev. Fick gång på gång beskedet att man valt någon annan, någon med mera specifik arbetserfarenhet till just detta jobb, även till kortare jobb som jag faktiskt var rejält överutbildad för:

Jag hade levt i tron, att en magistersexamen innebar att man blev bemött med respekt.

"Den här personen har jobbat med just det här specifika området. Det känns tryggare att anställa denne, då jobbet handlar så mycket om att 'släcka bränder' snarare än utveckla på lång sikt".

eller

"Tack för din ansökan, denna gång föll dock valet på en annan". ”Lycka till i framtiden”. "Får vi hålla dina uppgifter i fall det öppnar sig någon annan möjlighet?"

Jag bad ibland arbetsgivarna om feedback och stöd för hur jag kunde ha gjort en bättre ansökan, men fick oftast inte ens något svar. När faktum började sjunka in var chocken stor - jag var inte önskad och efterlängtad på arbetsmarknaden.

Jag tänkte att det måste vara något fel på mig.

Jag hade levt i tron och illusionen, som nu känns rent av löjlig, att en magistersexamen skulle innebära att jag blev bemött med respekt för att ha orkat slutföra en så lång process och det med goda resultat. Att jag skaffat mig en gedigen vetenskaplig grund och utvecklat mitt tänkande.

Jag hade dessutom andra utbildningar och en del livserfarenhet som, i mitt tycke, borde ha öppnat dörrar speciellt inom min bransch som handlar om att bemöta människor. Det kändes väldigt tungt.

Självförtroendet sjönk. Jag tänkte att det måste vara något fel på mig, att jag hade inbillat mig allt som jag hade lärt mig, av både livet och studierna. Att tåget hade gått och att jag borde ha valt annorlunda redan i 20-års åldern. Nu var det för sent!

Det skulle inte ens hjälpa att studera något annat, att skaffa ytterligare en examen, för då har alla andra sedan ännu mera erfarenhet på nacken och jag bara fler studieår. Som inte skulle vara värda ett piss, tydligen.

Till slut fick jag ett jobb, på en mindre ort, utan 101 andra sökanden. Efter ett år blev jag fast anställd. Jag jobbar nu med unga, ofta sysslolösa människor, som löper risk att bli marginaliserade. I mitt jobb har jag stor nytta av min tid som arbetslös och mina upplevelser som kändes som misslyckanden.

Trots min högskoleexamen och mina år av terapi och introspektion, som gav en viss självkänsla, självkännedom och förmåga att se på känslor med analytisk distans, höll jag på att känslomässigt ge upp - efter bara ett drygt år!

Jag vet att det låter knäppt. Man borde ju inte låta sig nedslås. Självkänslan borde ju vara starkare än så. Hade jag kanske misslyckats med terapin?

Något var fel och det var svårt att hålla modet uppe. Det tog så hårt.

Jag har en stor förståelse för hur ansträngande det är att kämpa sig upp ur träsket. Oändliga ansökningar som inte leder någon vart. Förhoppningar som går i kras, misslyckanden och känslor av att inte duga till någonting.

Hur ska det gå för dem som varit arbetslösa i flera år?

Jag har medkänsla för upplevelsen, att det här samhället har ingenting att ge mig och jag har ingenting att ge det här samhället och till och med för ingen vill ha mig och världen vore en bättre plats utan mig som belastning.

Jag bekänner, att jag ibland funderar på om det ens är möjligt för vissa människor, att någonsin känna annorlunda och hitta sin plats? Med hela livet framför sig, men inte en enda upplevelse av att ha lyckats bakom sig. Hur ska det då gå?

Hur ska det gå för människor med mindre insikt i känslovärlden än vad jag har. Människor med mindre perspektiv på sig själv och sin situation, utan någon att spegla sina styrkor och förmågor i? Människor med mindre socialt stöd eller med utmaningar som förutsätter år av terapi, i synnerhet dem som inte tror på att terapi hjälper,

Hur ska det gå för dem som varit arbetslösa i flera år - eller aldrig kommit igång med ett enda arbete och inte kan se sig lyckas med något?

Jag har stor respekt för människor med den upplevelsen.

I Finland finns för tillfället drygt 340 000 arbetslösa personer. Svenska Yle vill lyfta fram människorna bakom den här siffran och samlar in era berättelser om arbetslöshet. Det här är en av de berättelserna.