Ann-Sophie Sandström: Att ha en lillebror är inte lätt

Ann-Sophie och Peter Sandström poddar ihop. De är syskon, och det att syskon ofta grälar med varandra, innebär också att det inte alltid är speciellt enkelt att arbeta ihop.

Jag har en dålig dag och ringer upp min bror för att beklaga mig.

- Helviti, ja får int naating gjort! He vaar int ti naa... Ja får int na byrjan, veit int va ja ska jära... Men fö te ir allting så enkelt!

Peter har precis kommit hem från bokmässan i Göteborg, så han är trött och orkar inte riktigt befatta sig med mina nojor just den här dagen.

- Nåmen, sätt igång nu bara så du får i gjort!

Lätt för honom att säga! Tänker jag, och känner mig diffust avundsjuk och lite orättvist behandlad. Men jag tränger snabbt undan de känslorna.

För det är ju inte brorsans fel att jag ibland känner mig misslyckad, värdelös och totalt oduglig.

Och det var inte heller brosans fel att jag hette Peter - ända tills jag såg dagens ljus.

Det var definitivt inte hans fel att jag föddes som en besvikelse.
Det var bara så det var. Man hade önskat sig en pojke.

Sen då den riktiga Peter föddes, när jag redan hade fyllt fyra, antar jag att föräldrarna var glada och nöjda. Och lättade. För tänk om det hade kommit ännu en flicka...

Själv var jag sur, för jag ville inte ha någon bror.

Som barn upplevde jag starkt att lillbrorsan hade "meehaldi" (som jag inte riktigt kan översätta till standardspråk, medhåll...? säger man så? ). Det att Peter hade meehaldi tog sig uttryck på så sätt att allt han gjorde tolkades till hans fördel - medan det motsatta gällde i mitt fall. Och när brorsan nån enstaka gång blev fast för att ha ställt till med nånting så var det ändå på något märkligt sätt "mitt fel". Jag antogs ha fått honom att göra vad än det var som han hade gjort - eller åtminstone hade jag inte hindrat honom.

Som till exempel den gången då Peter slog mig med en brödspade i skallen så att blodet rann över köksbordet, då utgick man från att det var jag som hade retat honom så att han blev ursinnig - och det borde jag som storasyster naturligtvis ha haft förstånd att inte göra. I och för sig så behövdes det inte så värst mycket för att få lillbrorsan rasande, och i ärlighetens namn kan jag väl medge att jag fann ett visst nöje i att reta honom. Men ändå!

Det var faktiskt han som slog mig blodig, inte tvärtom.

Poddust

Det händer fortfarande att brorsan och jag ryker ihop, och en söndag i juli höll vårt poddprojekt på att urartat så till den grad att personskador kunde ha uppstått...

Jag var trött och frustrerad efter att ha ägnat osannolikt många timmar åt att få nån sorts ordning på en fullständigt kaotisk inspelning som mest innehöll Peters skitprat och sanglande (sangla är för övrigt ett dialektord som ungefär betyder att nån säger en sak om och om igen, om och om igen, om och om igen... Jag tror inte att ordet finns i standardsvenskan, fast kanske det borde?).

Jag föreslog aningen uppgivet att vi skulle göra en helt ny inspelning - med mindre skitprat och utan sangel. Men det gick inte, sa brorsan, för han skulle följande dag ut på en liten resa.

- Jaha?! Tu reiser tu, pisshövo!! Tror int du att ja sku vila ha na dagar ledit ja å?!
- Ja, he ir int mett problem! Dähär reiso har vi hadd planera läng... Å förrestn så sku mamm behöv få ga på en sommarteater som di visar dähär viko...
- Sommarteater!? Määra du att ja DESSUTOM sku måst ga på na jäkla sommarteater?! Ja som har så helvitis mytsi ti jära!!
- NU FÅR DU HALD TSÄFTA!! Ja orkar int lyydas på tett knällas!! Vi skiter i dähär saatans poddasi om he ska vara såteeleis...

I det skedet var ljudnivån mycket hög, och en halvfylld läskflaska ven förbi mitt huvud när jag ropande och svärande skyndade över gräsmattan mot bilen.

Metanivåns metanivå

En halvtimme senare ringde brorsan upp och tyckte att det var lite synd att jag inte hade haft inspelningsapparaten med när vi hade vår drabbning hemma hos mamm.
- He sku ha viri en metanivå ti dähär poddasi... en metanivå åv en metanivå...
- Tyst!! Ja vill int hör na meir om tiin metanivåer! Å så täcksta du släng flaskona bakett me... tänk om ja sku ha fått hjärnskakning å döödd?
- He va ju bara en plastflasko! Å ja sikta noo så o sku fara på sido om...

Men ja sku bara säj att ja far me mamm på sommarteater tå vi kombär tibaks från reiso. Å så kan vi noo spela in en nyan podd tå saan...

Och så blev det.

Jag läste nånstans att syskonrelationer är synnerligen viktiga eftersom de är de mest långvariga relationer man kommer att ha under en livstid. Men det förutsätter förstås att man står ut med varandra.

Brorsan och jag kommer oftast bra överens, men ibland när jag har en sämre dag får jag en gnagande känsla av att jag fortsättningsvis är en besvikelse, inte minst för mig själv, medan Peter har meehaldi på alla möjliga sätt...

Men jag vet ju att det bara är en känsla, så jag häller upp mera kaffe och väntar tills den går över.

Ann-Sophie och Peter gör podden Sandström tillsammans. Den låter till exempel såhär:

Sandström: Ann-Sophies porrtidningskupp

41:43