Bokrecension: Dödsolycka stör FN-kongress

Vad är en spänningsroman? Vilka ingredienser bör ingå i en roman som karakteriseras som ”spännande”, och kan tjänstemän vid utrikesministeriet vara skickliga amatördetektiver? Frågorna infinner sig medan jag läser Birgitta Stenius nya bok Bala Garbas anteckning, som beskrivs som en spänningsroman.

I Bala Garbas anteckning får vi återknyta kontakten med några tjänstemän inom den finländska utrikesförvaltningen, nämligen Kaius Rapasalo och Jenny Furuskog som var huvudpersoner i Birgitta Stenius debutroman Humphreys teckning (utkom år 2002).

Debutromanen utspelade sig under några sensommarveckor på 1990-talet i såväl Helsingfors som Genève där Rapasalo och Furuskog löste ett mysterium med en tidigare kollegas plötsliga död.

Under åren som gått har ambassadrådet Kaius Rapasalo fått tjänst som generalkonsul på Finlands generalkonsulat i New York, och Jenny Furuskog är fortsättningsvis stationerad på Finlands beskickning i Genève som utrikessekreterare med fokus på FN-relaterade frågor.

Den internationella diplomatins värld har Birgitta Stenius själv gedigen erfarenhet av på grund av mångåriga arbetsuppdrag inom den finländska utrikesförvaltningen, bl.a. som finländsk ambassadör i Slovenien, generalkonsul i San Marino, ministerråd i Rom och ambassadsekreterare vid Finlands ambassad i Mexiko City.

Initierad inblick i internationell diplomati

I likhet med debutromanen Humphreys teckning är den nyutkomna romanen Bala Garbas anteckning förlagd till den internationella diplomatins värld.

Den här gången är scenen New York i slutet av februari 1998 och i händelsernas centrum har vi en internationell FN-kongress där målsättningen är att enas kring angelägna globala frågor som tangerar arbete, jämlikhet, ren miljö och rättvis handel.

På plats i New York är närmare tvåhundra länder och också Finland deltar i arbetet inom ramen för EU-medlemskapet.

Finlands delegation består av ett antal tjänstemän från Utrikesministeriet, en handfull riksdagsledamöter samt ett antal sakkunniga i olika frågor som miljö-, handel- och människorättsfrågor.

Handlingen kretsar i hög grad kring hur delegationen skall fördela arbetet sinsemellan och hur man på bästa sätt kan tillgodose och bevaka Finlands och EU:s intressen.

Som läsare får man en informativ och initierad insyn i hur arbetsprocesserna ser ut bakom kulisserna: den sex dagar långa konferensen har ett synnerligen tajt schema och alla förväntas närvara och ge järnet från arla morgonstund inpå de sena nattimmarna.

Kongressdeltagarna hinner knappt äta något annat än en snabb smörgås i kantinen eller en chokladstång från godisautomaten i korridoren. Undernärda och sömnbristande förväntas de lusläsa rapporter, sitta på olika koordineringsmöten och ta del i diverse förhandlingsgrupper.

Märkliga samband

Den internationella FN-kongressen har knappt hunnit köra igång innan det första bakslaget kommer: den ghananska FN-ambassadören och ordföranden för u-landsgruppen i FN, Bala Garba, har omkommit i en trafikolycka. Omgående börjar det cirkulera rykten om att det kanske inte var en ren och skär olyckshändelse, utan att bilen han färdades i kan ha varit utsatt för sabotage.

Också en av de finländska delegaterna, riksdagsledamoten Salme Haukkalahti, har rapporterats försvunnen. Haukkalahti återfinns ett dygn senare välbefunnen men förtegen om sina förehavanden.

En anteckning på ett papper på Bala Garbas bord i förhandlingsrummet kopplar ihop Garba med Haukkalahti.

Frågan som Birgitta Stenius roman kretsar kring är vilken relation Garba och Haukkalahti hade till varandra – isynnerhet som Haukkalahti verkar fullkomligt okunnig om vem Bala Garba var.

Men Salme Haukkalahtis beteende väcker frågor och misstankar om ett samband - något som får Kaius Rapasalo och Jenny Furuskog att ana ugglor i mossen. Veckan igenom går de omkring med öron och ögon på helspänn och iakttar allt som förefaller skumt och avvikande.

Fram- och baksidan av internationellt samarbete

Birgitta Stenius har ett förhållandevis stort persongalleri att röra sig med, och via de olika personerna försöker hon teckna en bild av både framsidan och baksidan av arbetet inom utrikesförvaltningen.

Vi har de glamorösa mottagningarna hos ambassadören, de otvungna och intressanta kvällssitsarna med kolleger från olika delar av världen - men också de överlånga arbetsdagarna, äktenskap som gått i kras, ensamhet som lett till alkoholberoende … Svårigheterna med att skapa balans mellan arbete och fritid, mellan arbete och familj. Svårigheterna att skapa kontinuitet i tillvaron när den ena tjänstekommenderingen avlöser den andra på olika håll i världen.

Stenius glimtar också på förlåten till den rivalitet som kan förekomma mellan olika personalkategorier, som de vattentäta skotten mellan FN-folket och konsulatsfolket, mellan generalkonsulatet och ambassaden, liksom de olika ministerierna emellan. För att inte tala om spänningarna och rivaliteten mellan USA och EU eller dragkampen mellan u-länderna och i-länderna.

I skildringarna av de diplomatiska vändorna och våndorna rör sig Birgitta Stenius som fisken i vattnet.

En överraskande upplösning

Mysteriet med Bala Garbas död och Salme Haukkalahtis hemlighetsfulla beteende får slutligen en förklaring vars detaljer inte skall avslöjas här, men vi kan kanske säga att upplösningen inte är särdeles dramatisk, snarare mänskligt betingad.

Utgången är rätt överraskande, och känns på sätt och vis som ett antiklimax. Man kan t.o.m. uppleva lösningen som långsökt och konstruerad.

Duon Kaius Rapasalos och Jenny Furuskogs insats i utredningen och lösningen av ”fallet” känns något lekmannamässig. De är försiktiga och diplomatiska också i sitt efterforskningsarbete, undgår att dra till sig uppmärksamhet, följer inte upp givna ledtrådar eller skuggar folk som borde skuggas. De registrerar, iakttar, spekulerar och begrundar snarare än agerar.

Men de är ju de facto inga detektiver eller poliser utan tjänstemän inom utrikesförvaltningen - tjänstemän som i sitt arbete är vana att stå till tjänst och hjälpa landsmän som hamnat i knipa. De är inte sådana som tar upp en biljakt eller hotar folk med kniv.

I Birgitta Stenius tappning är ”spänningsroman” ett snävare begrepp som i allra högsta grad mer påminner om en klassisk pusseldeckare där det handlar om att lägga ett pussel med olika ledtrådar, misstankar och indicier.

En alltför omfångsrik helhet

Som helhet är Bala Garbas anteckning alltför omfångsrik – här finns upprepningar, omtagningar och onödiga förtydliganden som kunde ha strukits och texten skulle ha mått bra av att stramas till.

Det skulle också ha varit mödan värt att låta texten genomgå en noggrann språkgranskning. I detta nu lider texten av alltför många märkliga prepositionsfel och besynnerliga meningskonstruktioner som strör grus i maskineriet.