Filmrecension: Mark Wahlberg och Kurt Russell på djupt vatten

I april 2010 inträffade en explosion ombord på en oljeplattform i den Mexikanska golfen. Innan man lyckades få bukt med katastrofen hade närmare 5 miljoner fat olja runnit ut i vattnet. Vad var det som hände?

Vår ingång till historien om oljeplattformen Deepwater Horizon heter Mike Williams (Mark Wahlberg). Vi möter honom en tidig morgon då han vänslas med hustrun (Kate Hudson) för att sedan ta del av den 10-åriga dotterns (Stella Allen) planerade föredrag om pappas jobb som "den som tämjer havets dinosaurie".

Efter frukosten bär det av mot nästa tre veckor långa skift ombord på Deepwater Horizon – belägen utanför Louisianas kust och med ett borrhål som sträcker sig mer än 1500 meter ner i djupet.

Sällskap i helikoptern på väg ut mot havet får Mike av närmaste chefen Jimmy Harrell (Kurt Russell) och väl framme möts duon av information om att det expertteam som inspekterat riggen hoppat över ett viktigt led i proceduren.

När Jimmy ber oljebolagets representant Vidrine (John Malkovich) ta tag i situationen hävdar denne att det inte finns någon anledning till oro. Inga problem. Ingen orsak att vänta på ytterligare kollar. Det är bara att tuta och borra.

Behöver det sägas att det visar sig vara en katastrofalt dålig idé?

Raka rör

Regissören Peter Berg följer ett mönster som kunde vara hämtat direkt ur handboken för hur man gör en klassisk katastroffilm. Vi har etableringen av hjältarna som tidigt anar oråd - och av skurkarna som vägrar lystra till varningsklockorna. Vi har den långsamma upptrappningen, den hektiska timmen i kaosets epicentrum och lugnet efter stormen.

Orsaken till att detta upplägg används gång efter annan är att det i rätt händer fungerar friktionsfritt. Och visst har Berg koll på sina beståndsdelar. Visuellt pendlar han effektivt mellan hisnande kameraåkningar genom det mörka vattnet och ett långsamt infångande av centrala detaljer ombord på riggen. Rytmen accelererar exakt som den skall.

Det faktum att manuset bygger på en av de största oljekatastroferna genom tiderna gör dessutom att filmen känns angelägen. Det som däremot irriterar är de onödigt många varningssignaler som strös in i berättelsen.

Bilar som inte vill starta, försäkringspapper som ligger framme, en fågel som flyger mot helikopterfönstret, en slips som har samma färg som den alarmsignal som annonserar högsta beredskap, ett brandalarm som plockas ner ombord på riggen - vi fattar med mindre att det är bäddat för problem.

Hjältar och skurkar

Manuset må ha sina skönhetsfläckar, men detsamma kan inte sägas om skådespelargalleriet. Där är det idel stabila insatser som gäller.

Visst kan man tycka att det är lite väl förutsägbart att låta John Malkovich axla rollen som verklighetens Donald Vidrine - en av de två ombordvarande BP-representanter som efter katastrofen åtalades för sitt agerande. Malkovich behöver bara öppna munnen för att vi skall förstå att hans rollkaraktär är "the bad guy" - men icke desto mindre är det ett nöje att se honom igen.

Likaså är det ett nöje att se Mark Wahlberg tillbaka i den typ av roll som passar honom allra bäst, den som arbetargrabben "next door". En man som är beredd att ta i när det behövs och som aldrig lämnar någon i sticket.

Det största nöjet har man ändå av 80-tals favoriten Kurt Russell som efter många lugna år nu verkar ha gjort comeback på allvar. Knappt har snön hunnit smälta efter The Hateful Eight innan han står i ett brinnande inferno och försöker rädda det som räddas kan.

Unken röklukt efteråt

Trots att den är snygg och trycker på rätt emotionella knappar så är Deepwater Horizon en film man lämnar med en känsla av att den slutar där det mest eldfängda spåret börjar. Vad har hänt med den marina miljön i området sedan den 20 april 2010? Vad har hänt i oljebranschen? Finns det garantier för att inte samma typ av misstag begås på nytt - i girighetens namn?

I sin hängivna lust att hylla de hederliga, hårt arbetande män som fick sätta livet till skiftar Berg (som senast var aktuell med den patriotiska adrenalinkicken Lone Survivor) helt enkelt i onödigt hög grad fokus bort från de underliggande strukturer som möjliggjorde katastrofen.

Även om en mera mångfasetterad bild hade varit välkommen så kan man kanske ändå säga att filmen tjänar sitt syfte i och med att den inspirerar till fortsatt läsande på nätet - där hittar man nämligen inte bara allt man behöver veta om oljekatastrofer i största allmänhet, utan även de juridiska handlingar som berör fallet Deepwater Horizon i synnerhet.