Shimon Peres är död

Statsmannen och diplomaten Shimon Peres, en av den israeliska statens stora namn, har avlidit vid en ålder av 93 år. Peres dog i sviterna av en stroke som han drabbades av för två veckor sedan. Det har bekräftats av sjukhuskällor att han avled natten till onsdagen på ett sjukhus i Tel Aviv. Han lämnar efter sig tre barn, åtta barnbarn och tre barnbarnsbarn.

Shimon Peres (född Symon Perski) föddes i augusti 1923 i Wiszniew, Polen, numera Visjneva i Vitryssland.

Som barn växte han upp i ett hem där man talade jiddish, hebreiska och ryska, och han lärde sig även polska i skolan (han kompletterade dessutom sina språkkunskaper senare i livet med franska och engelska). Enligt Peres hade hans farfar Rabbi Zvi Meltzer, som bland annat lärde honom Talmud, stort inflytande på hans tidiga uppväxt.

Peres var redan som ung hängiven jude och drogs till en av de strängare formerna av judaism som bland annat motstätter sig den moderna, sekulära kulturens värderingar.

På grund av de allt starkare antisemitiska stämningarna i Europa under 1930-talet, emigrerade Peres som tolvåring 1934 med sina föräldrar till Tel Aviv, i det som då kallades det Brittiska Palestinamandatet (mandatet omfattade områden som i dag är Israel, Jordanien och Palestinska territorierna. De judar som blev kvar i Vishnyeva, bland annat Shimon Peres farfar, samlades ihop av nazisterna i stadens synagoga och brändes levande.

Sina ungdomsår tillbringade han i en kibbutz, där han blev del av den sionistiska, socialistiska ungdomsrörelsen Hanoar Haoved och engagerade sig som 15-åring i den paramilitära gruppen Haganah (sedemera den israeliska reguljärarmén). Han fångade den framtida israeliske premiärministern David Ben-Gurions uppmärksamhet och när denne efter britternas tillbakadragande och Palestinas delning 1947, blev ordförande för Israels nationalråd, gav han Peres ansvar för militärmanskap, försvarsförberedelser och militär forskning.

Diplomaten Peres

När det arabisk-israeliska kriget utbröt 1948 i samband med utropandet av staten Israel, fick Peres en nyckelroll. Under det tidiga 1950-talet arbetade han med olika befattningar inom försvaret, och ansvarade bland annat för förhandlingarna med Frankrike som diskret försåg staten Israel med vapen.

Shimon Peres diplomatiska kontakter lade också grunden för Israels överenskommelser med Frankrike inför kriget med Egypten 1956, som blev känd som Suezkrisen.

Frankrikes relationer med Israel har varit fortsatt goda, något som Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy befäste när Peres belönades med utmärkelsen Franska Hederslegionen 2008.

Utöver diplomatiska landvinningar såg Peres också till att utveckla landets militära teknologi och hade del i byggandet av Israels första kärnkraftsanläggning nära staden Dimona. Anläggningen är politiskt kontroversiell – Israel hävdar att den enbart används i forskningssyfte medan experter menar att den utgör grund för utveckling av israeliska kärnvapenmissiler.

Peres politiska karriär tar fart

Shimon Peres inledde sin parlamentariska karriär 1959 då han valdes in i det israeliska parlamentet Knesset, där han representerade arbetarpartiet Mapai. Under 1960-talet drabbades Mapai av interna konflikter, där bland annat Peres mentor Ben-Gurion var inblandad, och Peres valde att följa honom när han skapade utbrytarpartiet Rafi.

Konflikterna utmynnade i sammanslagningen av Mapai, Rafi och ett tredje vänsterparti, och istället bildades israeliska arbetarpartiet, som under mitten av 1970-talet leddes av Yitzhak Rabin. Peres arbetade under den här tiden som försvarsminister. Han övertog senare rollen som premiärminister från Rabin, och efter valet 1984 tog Peres det kontroversiella steget att bilda en koalitionsregering med motståndarpartiet Likud.

Fredspris utan fred

Efter en kort tid som premiärminister hade Peres under perioden mellan 1984 och 1996 ett antal tunga befattningar som finansminister och utrikesminister. Det var i egenskap av det senare som han 1993 utarbetade ett hemligt fredsfördrag i Oslo med PLO-ledaren Yasser Arafat och dåvarande premiärministern Yitzhak Rabin, ett arbete som gav de tre Nobels fredspris 1994 för en fred som till dags dato ännu inte är fullbordad.

Utdelningen av fredspriset till Peres gick inte förbi utan kritik.

Peres var länge en aktiv förespråkare av de israeliska bosättningsstrategierna på Västbanken, och som så många andra israeliska politiker motsatte han sig samtal med PLO. Det var först efter den första och andra intifadan, proteströrelserna mot Israels politik på Västbanken och i Gaza, som Peres antog en mera försonlig hållning och började distansera sig från bosättningarna.

Under 1993 var Peres även med om att förhandla fram fred mellan Israel och Jordanien.

President Peres

När Yitzhak Rabin 1995 lönnmördades av en israelisk extremist som motsatte sig fredsrörelsen, axlade Peres ännu en gång ansvaret som premiärminister fram till 1996, då han förlorade ett omval.

Under perioden mellan 1997-2005 pendlade Peres mellan olika befattningar som ledare för det israeliska arbetarpartiet och utrikesminister innan han 2005 slutligen meddelade att han lämnar det parti han varit med om i omgångar att bygga upp, vilket kom som en överraskning för många. Ännu mera förvånande var att han gav sitt stöd åt den politiske moståndaren Ariel Sharon, som i sin tur också lämnade sitt parti Likud för att bilda partiet Kadima.

När Ariel Sharon ett år senare avled i en hjärnblödning och Ehud Olmert tog över, återvände Peres till Knesset som parlamentariker, denna gång för Kadimapartiet. Olmert tilldelade Peres posten som vice premiärminister, och följande år valde Knesset honom till Israels president. Han avslutade sitt presidentskap 2014, strax innan sin 91:a födelsedag.

Sex decennier som statsman

Under sin ämbetsperiod som president, gick hans hustru, Sonia Peres bort. De hade varit gifta i 67 år, men hon hade under alla hans år som aktiv politiker aldrig varit bekväm i rollen som hustru till en statsman, och hon höll sig borta från rampljuset. Då Shimon Peres valdes till president flyttade hon inte med honom till presidentbostaden, utan de levde åtskilda sista tiden av hennes liv. Många i parets omgivning tyckte att Shimon Peres ofta såg ensam och nedstämd ut, och att Sonias öppna och medryckande personlighet hade gynnat hennes man politiskt om hon hade visat sig mera i offentligheten.

Shimon Peres liv präglades av krig, konflikter och politik, och han förblir en kontroversiell figur i historien. Som en nyckelfigur i staten Israels gryning var han onekligen med om att lägga grunden till de konflikter som fortfarande präglar området. Samtidigt blev han på senare år en alltmer aktiv förespråkare för samarbete och fred – grundandet av Peres Center for Peace (Peres Fredscenter) var ett led i den nya linjen.

Utöver politik var Peres också aktiv som författare och skrev, utöver sin egen biografi Battling for peace, nära ett dussin böcker om historia, litteratur och politik.

I en intervju som gjordes av The Telegraph år 2013 i samband med hans 90-årsdag, var Peres övertygad om att fred i Mellanöstern ännu var möjlig under hans livstid, en profetia som dessvärre inte helt blev sann.