Nordenswan: Kanada får övriga toppnationer att verka löjliga

22 februari 2006 slog Ryssland ut Kanada i kvartsfinalen i Turin-OS. Efter det har Kanadas bästa landslag spelat två OS-turneringar och en World Cup utan att förlora en enda match av betydelse.

Ännu i OS i Vancouver såg det ut som om USA hade något stort på gång. Sedan avgjorde Sidney Crosby finalen med typisk kanadensisk vinnarinstinkt. I den sekunden gick luften totalt ur den övriga världens försök att utmana Lönnlövens bästa upplaga. Efter det har ingen motståndare på riktigt trott på seger mot Kanada.

Precis som i OS 2014 var Kanada i den nyss avslutade World Cup-turneringen så mycket bättre än alla andra att det är direkt pinsamt. Ishockey på den högsta elitnivån har inte varit så här klart Kanadas spel någonsin sedan NHL öppnade dörrarna för europeiska spelare.

På Phil Espositos och Bobby Clarkes tid var matcherna ofta underhållande tillställningar där Sovjetunionen och Tjeckoslovakien såg ut att dominera händelserna på isen och stod för finliret. Till slut vann Kanada ändå för det mesta och då genom rätlinjigt spel och verkligt hårda tag.

Behöver inte spela fysiskt

Idag är det Kanada som bjuder på det hockeymässiga artisteriet och behöver i princip aldrig spela speciellt fysiskt. Till råga på allt så står det helt klart att vid behov skulle kanadickerna förnedra de övriga även på det området. Den totala överlägsenheten är häpnadsväckande. Spelare som Crosby, Doughty och Tavares visar upp grejer som till och med de mest hängivna anhängarna av Sovjets forna superlag måste stå upp och applådera. Dagens Kanada har kort och gott allt.

Det måste ju kännas direkt pinsamt för storstjärnor som Jevgenij Malkin eller Patrik Kane att kliva in i samma omklädningsrum med Sidney Crosby eller Jonathan Toews då NHL-säsongen kör igång igen efter World Cup. Hur skall de kunna se sina klubblags kaptener i ögonen efter att tillsammans med sina landsmän blivit utspelade av Kanadas segermaskin till landslag?

Tre guldsmeder: Babcock, Crosby och Toews

Bredden i Kanadas ishockey är såklart imponerande med idel toppspelare i uppställningen. Ändå är nog nyckeln till framfarten under 2010-talet en tre personers kärngrupp: tränargiganten Mike Babcock, världens bästa spelare Sidney Crosby och världens pålitligaste spelare Jonathan Toews.

Babcock är lätt att peka ut som världens bästa hockeycoach. Han har vunnit guld i alla de största sammanhangen som chefstränare: U20-VM, herr-VM, OS och Stanley Cup. Babcocks tränarfilosofi går ut på puckkontroll, högt tempo i spelet och hela femmans kontinuerliga samarbete. Speciellt i landslagen som han lett har de här i och för sig vitt utspridda principerna förädlats till en total kontroll över allt som händer i rinken.

Dubbla Stanley Cup- och OS-mästaren samt världsmästaren Sidney Crosbys betydelse för att Babcocks tankar skall realiseras i praktiken är enorm. Pittsburgh Penguins och Kanadas 29 år gamla kapten är förutom en helt enastående spelare också en ledare som inte tillåter att någon i det egna laget tar sig friheter i rinken.

Bästa beviset på Crosbys inställning och status är det när till och med utpräglade primadonnor som Ryan Getzlaf och Cory Perry skrinnar upp och ner i alla sina skiften under en hel turnering utan att enda gång räta på ryggen. Kapten Crosby är Babcocks hammare som formar lagets prestation enligt tränarguruns vision.

Bredvid Crosby framför laget står trefaldiga Stanley Cup-mästaren, dubbla OS-mästaren, världsmästaren och U20-världsmästaren Jonathan Toews. 28-åriga Toews som till vardags är lagkapten för Chicago Blackhawks kallas kapten allvarlig och är något av den perfekta idrottaren.

Spelar varje match som om det var match nummer sju i Stanley Cup-finalerna, visar exempel i varje skifte och spänner sin mörka blick i varenda lagkamrat som inte gör sitt bästa. Om Crosby är Babcocks hammare så är Toews kittet som fogar samman vilken kedja som helst och kan axla vilken roll som helst.

Båda killarna blev som 20-åringar lagkaptener i NHL och har under hela sin karriär haft alla blickar riktade mot sig. Babcock är tränaren som inte godkänner några som helst ursäkter för att spelet inte ser ut som han vill. Den här trion har i varandra hittat sina perfekta själsfränder. Babcock berättar vad han vill se och Crosby & Toews visar med sitt eget exempel hur det blir verklighet.

Ingen i trion godkänner ursäkter. Då finns det inte mycket någon motståndare kan göra. Annat än hissa den vita flaggan.