Den nedprioriterade damfotbollen

Förra helgen stod det klart att PK-35 vann den inhemska damfotbollsligan trots att två omgångar kvarstod. PK-35 har nu vunnit sex guld på sju säsonger och är den stora dominanten i finländsk damfotboll. Trots sina stora framgångar kan spelarna i PK-35 inte leva på fotbollen.

Damfotbollen, både lokalt och globalt, är fortfarande ljusår ifrån herrfotbollen i fråga om framför allt pengar och det finns många exempel som understryker påståendet.

När Tyskland vann VM-finalen i herrfotboll 2014 fick laget 35 miljoner dollar i prispengar. När de amerikanska damerna vann samma final året efter var prissumman 2 miljoner dollar.

Världens bäst betalda manliga fotbollsspelare Cristiano Ronaldo förtjänade ifjol 79 miljoner dollar. Alex Morgan, som förtjänade bäst bland de kvinnliga spelarna drog in omkring 3 miljoner dollar.

Målvakten Hope Solo, flerfaldig världsmästare, placerar sig också på listan över bäst betalda kvinnliga fotbollsspelare och förtjänar dryga 25 000 dollar per år utan att räkna med sponsorpengar. En orättvisa hon flera gånger uttalat sig i offentligheten om.

Det är oerhört tufft att tjäna pengar på damfotboll och en av de stora frågorna som ständigt utreds är hur man ska locka mera publik till matcherna. För utan publik, inga sponsorer. Utan sponsorer, inga pengar.

Mästarlaget PK-35:s VD Kaj Björkqvist är väl medveten om situationen och ser heller ingen omedelbar lösning på problemen.

- Herrfotbollen är säkert mera intressant för den stora publiken, vilket den inte borde vara. Men så är det. De flesta spelarna jobbar vid sidan om fotbollen eller spelar fotboll vid sidan om jobbet eller studierna.

I Finland kommer det nog att ta en väldigt lång tid innan spelare tjänar tillräckligt, tyvärr. Det finns för få sponsorer, för lite pengar och för liten publik.

Kaj Björkqvist, VD för PK-35

Kaj Björkqvist ser heller inte att de finländska damspelarna skulle inom en snar framtid förtjäna tillräckligt för att leva på fotbollen.

- Av våra spelare är det flera som flyttat utomlands under den här säsongen, men här i Finland kommer det nog att ta en väldigt lång tid innan spelare tjänar tillräckligt, tyvärr. Det finns för få sponsorer, för lite pengar och för liten publik.

Inte råd att vara ambitiös

Det finns många exempel på damklubbar med hög ambitionsnivå som också nådde stora framgångar. Men tyvärr hängde inte ekonomin med i svängarna. Det svenska fotbollslaget Tyresö FF är ett praktexempel.

2014 nådde laget finalen i Champions League. Dagen efter beskedet om finalmatch meddelade Svenska Fotbollförbundet att Tyresö på ekonomiska grunder inte beviljats elitlicens för nästa säsong. Detta innebar alltså att laget skulle komma att tvångsnedflyttas.

Ambitionen fanns, spelarunderlaget var i skick. Men som så många svenska krönikörer sammanfattade hela debaclet: damfotbollen lever snabbt över sina tillgångar.

Den kan inte försöka vara något större än den har förutsättningar för.

På sajten idrottensaffärer.se skrev krönikören Åke Stolt så här om Tyresö FF: Man inte kan gå ut och leka storklubb i en sport med gärdsgårdsseriernas publiksiffror, ett otillräckligt sponsorsstöd och ett tillkämpat internationellt mästerskap med lag från nationer utan ordnad damfotboll överhuvudtaget.

Olika löner för lika arbete

Vad beträffar Champions League är skillnaden i prispengar herrar och damer emellan på samma skeva nivå som i VM. En vinst i klubblagens mästerskap på herrsidan ger laget 15 miljoner dollar medan det segrande damlaget får nöja sig med 300 000 dollar.

Heidi Lindström som har vunnit damligan sex gånger med HJK och representerat landslaget i flera matcher är mycket bekant med situationen.

- Nog är det lite orättvist. Kvinnorna gör samma mängd arbete för sin idrott som herrarna. Men det har alltid varit så att publiken varit mera intresserad av herridrott än när kvinnorna idrottar.

Heidi Lindström lade av med proffsfotbollen förra året och under sin aktiva karriär under ett par decennier var frågan om pengar ändå inte den viktigaste.

- Sist och slutligen tänkte jag inte så mycket på att jag inte förtjänade någonting eftersom det det var en sport som jag älskade. I vuxen ålder var jag bara glad att jag inte behövde betala för att spela som man gör när man är liten, säger Lindström.

Medierna kan hjälpa damfotbollen

En av de mera konkreta skillnaderna som Heidi Lindström noterat ifråga om herr- och damfotbollen gällde färdmedlen till och från matcherna

- Herrspelarna kom med bil till matcherna medan vi kom med cykel, gående eller med buss.

Men hur ska man då gå till väga för att lyfta damfotbollen? En oerhört svår fråga att besvara tycker Lindström men ser åtminstone en möjlighet för medierna att hjälpa sporten på traven.

- Problemet är att damfotbollen inte syns. Ifall medierna skulle lyfta upp sporten mera kanske sponsorerna också skulle få upp ögonen för sporten.