Bokrecension: Att misslyckas i sitt mammauppdrag

Vad händer om man upplever att man misslyckats i sitt mammauppdrag? Om det känns som om man skapar problem i stället för att lösa dem, om man omedvetet låter osunda livsmönster och värderingar gå i arv från generation till generation? I romanen Vonne och Marie tar Christel Sundqvist fasta på många viktiga frågor.

Christel Sundqvist hör till dem som inledde sin författarkarriär med pris i Solveig von Schoultz-tävlingen (hederspris år 2007 och andra pris år 2008) för att därefter debutera på ett etablerat förlag med romanen Flickan i flaskan (2009).

Flickan i flaskan handlade om en liten flicka som tvingas bära en alltför stor börda med skulden på ena axeln och skammen på den andra. Skulden och skammen, liksom sorgen och skräcken, har flickan fått i arv efter sin far som bär på mindervärdeskänslor gentemot sin bror som dog i kriget. Pappa Kungen dränker sina sorger och bekymmer med alkohol, vilket sätter sin prägel på familjens liv i skuggan av ett beroende.

År 2011 gav Sundqvist ut sin andra roman, Om något skulle hända – en thrilleraktig berättelse som också kretsade kring frågor om arv och miljö, om hur det förflutna är en ständig följeslagare i våra liv, om föräldraskap och om förträngda familjehemligheter.

I höst är Christel Sundqvist aktuell med sin tredje roman, Vonne och Marie, där man kan se hur författaren plockar upp tanketrådar och teman från de tidigare berättelserna för att skapa en ny helhet.

Det är lite mycket nu …

Marie är en medelålders kvinna som har fullt upp med att sätta sista handen vid den doktorsavhandling hon jobbat med de senaste sex åren. Disputationsdagen rycker allt närmare och Marie känner en allt högre press och stress.

Livet kompliceras ytterligare av att den ena tonårsdottern Ronja genomgår en livskris med självskadebeteende och djupa depressioner och att den andra tonårsdottern Tindra förefaller att ha anorektiska problem. Dessutom visar det sig att barndomsvännen Vonne diagnosticerats med aggressiv äggstockscancer.

Och som en skavande sten i skon har vi några familjehemligheter som gnager och minnen från barndomen som ekar genom åren och väggarna i sommarhuset.

Minnen av en försupen far som inte lyckades leva upp vare sig till sina egna eller till omvärldens förväntningar, som inte klarade av att göra sin hustru glad och stolt. En hustru som aldrig riktigt kunde anpassa sig till livet som minkfarmarhustru, utan som ständigt drömde sig bort från de illaluktande minkhusen till ett liv i släktgården, den ståtliga sekelskiftesvillan Mommasberg uppe på ett berg vid havet.

För att klara av såväl vardagen som nattsömnen och alla påträngande minnen bedövar Marie sig med antidepressiva läkemedel och sömntabletter.

Att misslyckas i sitt mammauppdrag

Det är många frågeställningar och teman som Christel Sundqvist serverar läsaren i rask takt redan i de första kapitlen av boken – frågeställningar som sedan breddas och fördjupas under berättelsens gång.

Vonne och Marie växer till en historia om en kvinna som försöker vara duktig och kompetent, en god förebild för sina barn, en uppskattad hustru och en duglig dotter.

Men vad händer om man upplever att man misslyckats i sitt mammauppdrag? Om det känns som om man skapar problem i stället för att lösa dem, om man omedvetet låter osunda livsmönster och värderingar gå i arv från generation till generation? Varifrån kommer alla dessa prestationskrav och skuldkänslor?

Marie heter egentligen Ing-Marie men eftersom ”Ing-” påminner om ”inget” har Marie valt att droppa förleden från sitt namn. Men känslor av mindervärde, självförakt och oduglighet är svårare att nonchalera och sudda ut.

Under den tunna ytan och polerade fasaden döljer sig avlagringar av skam och skuld, smärta och sorg, som kan vara nog så svåra att få bukt med.

Det sägs att sanningen kommer ur barnens mun – och också Marie tvingas bemöta sina egna tillkortakommanden och rannsaka sitt eget beteende när döttrarna sätter fingrarna på några särdeles ömma punkter.

När Ronja sjunker allt djupare ner i sitt inre mörker och håller på att duka under på grund av alla krav och förväntningar måste Marie ta itu med sin egen livshistoria, med ”skitgenerna” och med den ”alkoholism och galenskap” som satt sin prägel på hennes egen uppväxt.

Ett totalt jävla mörker

I boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva skrev den svenska författaren och teologie doktorn Ann Heberlein om hur det är att leva med självmordstankar och svår ångest i samband med sin diagnos Bipolär sjukdom typ 2.

Den boktiteln kommer för mig när Christel Sundqvist skildrar den 16-åriga Ronjas kamp med återkommande depressioner och ångestattacker – ett totalt jävla mörker (för att anspela på ett svenskt hardcoreband) som för henne via magpumpning till ungdomspsykiatrisk vård på Roparnäs sjukhus.

Också den 18-åriga abiturienten Tindra tampas med prestationsångest och förväntningar som tar sig uttryck i näringsbrist och osunda kroppsideal.

Parallellt med skildringen av psykisk sjukdom löper berättelsen om väninnan Vonne som går från att vara ”full av liv, som en rockdänga hela hon” till en tunnhårig skugga av sig själv på bottnen av en sjukhussäng.

Berättelsen om Vonne och Marie är berättelsen om en slitstark vänskap där Vonne varit den starka, den som alltid kommit till undsättning och räddat Marie – från kåta och klåfingriga killar, från småstadslivet, från att dränka sig.

I avskedets stund tvingas Marie bli den starka och ta sitt liv i egna händer.

En fördjupning av bekanta teman

Ronjas favoritband är brittiska Muse vars låt “Rules by Secrecy” blir ett slags soundtrack i romanen: ”Repress and restrain / Steal the pressure and the pain / Wash the blood off your hands.”

Christel Sundqvists text kan sägas vibrera av det som förträng(t)s och det som personerna i berättelsen håller tillbaka. Här finns en spänning mellan det som sägs och det som förtigs, det man ser och det man blundar för.

Trots att Vonne och Marie kretsar kring många centrala teman som vi känner igen från författarens tidigare verk känns berättelsen inte som en upprepning utan snarare som en fördjupning av dessa frågeställningar.

All sorg och smärta till trots bär berättelsen på ett slags hopp och förtröstan på att livet bär och att man kan bryta de onda cirklarna.