Ida Henrikson: Alla borde inte vara feminister
Feminismen har äntligen blivit mainstream också här i Finland. Men är det en odelat positiv sak?
Feminismen har blivit en del av den allmänna samhällsdiskussionen i Finland och ett feministiskt parti håller på att grundas i vårt land.
Också inom kulturen och konsten börjar det bli mer regel än undantag att grupper och aktörer använder sej av feministiska verktyg.
Speciellt tydligt blir det inom litteraturen, då de finländska bokförlagen i höst ger ut flera feministmanualer, guider till ett mer jämställt liv. Saara Särmä och Rosa Meriläinen tipsar om sätt att göra feminismen (och livet) roligare i boken Anna mennä, opas hauskempaan elämään, Eveliina Talvitie förklara hur i helvete hon blev feminist (Miten helvetissä minusta tuli feministi?) och Peppe Öhman går pedagogiskt igenom feminismens grunder i Livet & Patriarkatet.
Man hakar på den världsomspännande trenden med uttryckligen feministiska verk såsom Roxane Gays Bad feminist och Chimamanda Ngozi Adichies Alla borde vara feminister.
Allt det här är glädjande - kanske kan vi rent av tala om den finländska feministhösten!
Men tvärt emot vad Adicie säger, tror jag inte att feminismen som rörelse mår bra av att alla plötsligt säger sej vara feminister. För då feminismen blir “trendig” förlorar den också en del av sin skärpa.
Ett viktigt led i feminismdiskursen är de olika bloggarna och diskussionsforumen på nätet. I en av grupperna jag själv är medlem i har det på senaste tiden diskuterats en del om äktenskapet. Ska kvinnan ta mannens efternamn? Ska pappan leda dottern till altaret? Det verkar råda någon slags konsensus om att alla får göra som de vill och att det inte är okej att problematisera andras personliga val.
Dessa exempel hör såklart inte de största hindren för jämställdheten, men de är ändå tydliga symboler för en patriarkal maktordning. Det känns på nåt sätt symptomatiskt att i en individualistisk tid bara plocka in feminismen där det passar en själv.
Vad hände med att det personliga är politiskt?
Problemet gäller i mycket högre grad hollywoodfeminismen och den konsumtionsinriktade feminismen. Där handlar det om vad som säljer just nu. Att popstjärnor sjunger om feminism och kändisar presenterar sej som feminister kan tänkas vara en bra inkörsport för sådana som inte har funderat så mycket kring jämställdhetsfrågor (kanske blir någon till och med inspirerad att läsa Judith Butler!). Men vi måste komma ihåg att detta sker i ett kapitalistiskt system som ganska långt utgör grunden till det förtryck feminismen kämpar emot.
Feminismens marknadsvärde sträcker sej bara till en viss gräns - det får inte bli för obekvämt. Men feminismen måste vara obekväm. Annars är det inte feminism, utan slentrian.
Feminismen är kamp. Mot förtryck. För jämställdhet mellan alla, oboeroende av kön, etnicitet, funktionsförmåga, religion, sexualitet och inte minst klass.
Feminismen är också teori. Ett redskap för att analysera maktstrukturer och omfördela makten. Det betyder att de som har mer måste ge avkall på något i förmån för dem som har mindre.
Feminismen är i grunden obekväm.
Nu då feminismen blivit en mysig accessoar och ett identitetspolitiskt begrepp vem som helst kan slänga ur sej för att branda sej själv, finns en risk för att dess syfte helt enkelt urvattnas.
Att stora företag med tvivelaktig etik gör vinst genom att använda feminismen i sin marknadsföring är ett tydligt tecken på de radikala idéernas äktenskap med kapitalismens frihetslöften. Marknadskrafterna försöker hela tiden suga upp olika undergroundrörelser, tänk bara på punken. Kampen används emot sitt eget syfte.
Samtidigt uppstår det också nya solidaritetsyttringar, inte bara bland akademiker och aktivister, utan bland det finländska folkets djupa led. Idag tycks barn rätt instinktivt känna när något är sexistiskt eller rasistiskt. Feminismen har sipprat neråt - dess idéer är mer självklara för dem som växer upp idag än för de tidigare generationerna.
Kanske är det inte dags att ge upp tanken på idéernas kraft ännu. Men hur ska revolutionen se ut, helt konkret? Vem är påriktigt beredd att a) medge sin maktposition och b) ge avkall på sina privilegier? Feminismen kan ställa krav på oss att verkligen syna oss själva i sömmarna.
Och jag vill inte avråda någon från att bli feminist. Tvärtom, allt engagemang behövs.
Men vi får inte tillåta feminismen att omdefinieras bara för att den ska passa så många som möjligt.
Kulturprogrammet Lasso handlar den här veckan om feministisk konst.
