The Cure gav oss precis allt i tre timmar

Det har gått 20 år sedan The Cure senast spelade i Finland. Jag var på plats då på Provinssirock-festivalen i Seinäjoki och många tårar har hunnit rinna under bron sedan dess. Då hade de släppt albumet Wild mood swings några månader tidigare. Jag minns inte så mycket av det giget annat än kanske Lullaby och att jag tillsammans med Marcus Rosenlund stod och diskuterade videon till nämnda låt. Men jag minns att giget var bra.

Sedan dess har jag skaffat varenda studioalbum av bandet. Förutom Wild mood swings. Och efter det har bandet släppt bara tre nya skivor. Dessa fyra album kom på bottnet av listan när rockpoliserna, med mig inbegripen, rankade The Cures diskografi för en tid sedan.

Vinnaren var föga överraskande.

Men jag gillar, ja man kan nästan säga älskar, The Cure väldigt mycket. Däremot ser jag dem mera som ett partyband för dansgolvet (Boys don´t cry), hemmafester (Friday I´m in love, Lullaby), pubens jukebox (Just like heaven) och framförallt regniga höstkvällar (One hundred years, Plainsong) än ett liveband.

Jag är rädd

2001 såg jag The Cure på Roskilde-festivalen. Jag minns att det var ganska långa låtar och litet inåtvänt. Nu när jag luntar setlistan ser jag att de spelade några pärlor som låten 39 då. Annars var det litet glest om hitarna. De litet nyare gigs jag sett på YouTube har varit redlöst sövande trista. 1985 eller 1989 var det kanske man borde ha sett dem och jag är litet rädd inför kvällens konsert. Hoppeligen blir det en positiv överraskning som då jag sett The Cures gothpop-kolleger Depeche Mode i Arenan. Och Robert Smith är ju alltid Robert Smith.

Vad säger pubparlamentet?

Det är bäst att möta upp med Fabian Silén som var med och poängsatte diskografin för oss på en pub före giget. Vad anser han om The Cure som liveband och vilka är förväntningarna?´

Video: Fabbes förväntningar

Video: En glad 61-årig man tar kontakt med oss och det visar sig att han också skall på konserten och att han sett The Cure flera gånger förut.

Jag är ett vandrande utropstecken när jag går ut

Sabla mobiltelefoner

Som förband spelar The Twilight Sad. Låter helt bra. Arenan är dock så gott som tom när de spelar. En timme senare har 9500 betalda Cure-fans fyllt arenan och det är troligtvis fler kvinnor än män i publiken. Alla är klädda i svart och medelåldern är 30+.

Lamporna släcks och The Cure promenerar lojt in på scenen genom rök och eterisk intromusik och så kör de igång med ett säkert öppningskort, Plainsong från Disintegration. Robert Smith har det galna håret, pudret, läppstiftet, småleendet och den lilla ölmagen under de svarta kläderna. Jag känner igen de flesta låtarna, men minns inte vad alla heter så jag googlar och twittrar för @Rockpolis_YLE som en jubelidiot första gången på konsert. Överlag uppskattar jag att band presenterar sina låtar, eller ens en del av dem. Men jag är en gnällspik och Robert Smith är en rockgud. Det finns en orsak till att folk imiterar Robert Smiths stil och inte min.

Endast Gallup rör på sig

Av de ursprungliga medlemmarna ser vi endast basisten Simon Gallup på scen, iklädd en Iron Maiden t-skjorta och med rockabillyfrisyr. Gallup är den enda som rör på sig. Han skuttar omkring som en ekorre på jakt efter nötter och poserar, medan Smith bara är en posé utan att göra någonting alls. När han ibland, sällan, gör en spastisk liten dansmove som i Lullaby (som kommer redan som åttonde låt) jublar publiken.

Vi måste tala om publiken

Men publiken ja. Vi måste tala om publiken. Jag vet inte med vem vi skall tala, men den finska publiken är olovligt lam och tyst. Igen. Inga reaktioner från läktarna under låtarna och artiga applåder efter låtarna. Medelåldern tynger väl på samt pillrandet på telefoner. Man borde börja sälja öl inne i hallen. För allas trivsel. Nere på golvet där jag står videofilmar folk med ena handen och hötter glatt med andra näven i vädret medan de smådansar. Inte att undra på att man blir sjösjuk av att se liveklipp på YouTube. Jag googlar och twittrar och har det mysigt.

Ju längre konserten framskrider blir det klarare och klarare att jag inte behöver vara rädd för att de enbart skall spela långa obekanta låtar från de senaste skivorna utan de överraskar med låtar som The Walk, Push, Inbetween days, Pictures of you och min personliga favorit Lovesong. Ett par låtar spelar de från de två nyaste skivorna. Det går litet upp och ner i entusiasm och show. Litet medeltempo kanske.

Kiitosch

De få gånger Smith snackar så säger han “kiitosch” och beklagar sina dåliga finskakunskaper. Han säger att han försökt lära sig finska hela eftermiddagen men att det gått litet knaggligt eftersom han fuktat strupen med finsk öl samtidigt. Men han är glad och på gott humör. Och han sjunger bra. Där jag står är soundet bra och man får se mellan fingrarna att vissa låtar inte låter som på skiva när det moderna The Cure framför dem.

Jag tar en kort pisspaus och anar att det närmar sig slutet.

Vad händer?!

Men efter 17 låtar händer någonting. En låt jag aldrig hade vågat hopppas på att få höra är One hundred years som ger mig kalla kårar. Bakom bandet syns ruskiga svartvita krigsbilder med Mussolini & co. på videoskärmen och det är riktigt dystert och kyligt. Som det skall. Disintegration avslutar setet och bandet går av scenen. Jag väntar mig ännu ett par uppenbara hitlåtar. Det är ju fredag så kanske de spelar Friday I´m in love?

Bättre och bättre

Bandet kommer tillbaka. De drar fyra låtar och efter fantastiska A forest med den suggestiva skogsvideon på skärmen går de av igen. Efter One hundred years har allt blivit bättre. Stämningen, den intima gotiska känslan, publikkontakten och videona på skärmen är snygg suggestiv bildsättning till låtarna. Och A forest. Jösses vad bra. Nu är det väl dags för fredagslåten och sen hem via snägären?

Tar det aldrig slut?

Tji fick jag. Och småningom ont i ryggen, man är ju inte 39 längre... Shake dog shake blir det när bandet kommer tillbaka igen och dessa fyra encorelåtar avslutas med en riktigt glad överraskning; Wrong number som endast finns på deras Greatest hits-skiva. Den hade jag glömt bort. Fin nyare låt. Giget blir hela tiden bättre. De går av scenen igen.

Och sedan!

Och nu. Den deppiga delen av konserten är förbi och vi kan se ljuset i tunneln. Katharsis och klimax eller något annat snofsigt kulturord. Skit samma, för nu kommer kvällens största jubel och tanterna på isen börjar dansa (inte vilt, propert) när The Cure spelar Friday I´m in love. Männen omkring mig dansar inte, de ser litet förvånat på när kvinnorna gör det. Mitt mobilbatteri tar slut innan jag hinner twittra om låten. Äsch.

Sedan Doing then unstuck, Just like heaven och ännu en storfavorit jag var bergssäker på att de inte gräver fram: Boys don´t cry. Sedan är det slut.

På riktigt, en fjärde encore-session!

Trodde jag. De kommer tillbaka en fjärde gång! Dessvärre för att spela aningen vidriga The lovecats, men i takt med att värken i min rygg ökar och uret närmar sig tre timmar dansar Robert Smith och ser ut att ha "A helluva good time". Hot hot hot!, Close to me och allra sist Why can´t I be you. Ännu en överraskning. Giget är så långt att de antagligen fortfarande står där och komponerar nya hitlåtar medan de spelar. Jag förväntade mig knappa två timmar och fick ett tre timmar långt gig där bara encore-delens sexton låtar hade räckt som en hel konsertupplevelse.

Jag är ett vandrande utropstecken när jag går ut. Strongt gjort av The Cure. Och tack för att ni gav oss allt vi ville ha och några vi inte ville ha på köpet. Så skall en slipsten dras o.s.v. Hoppas de kommer snart igen.

Var du på plats? Gå med i vår Facebook-grupp "Rockpoliserna" och diskutera konserten!