Filmrecension: Syysprinssi - sexigt och sorgmättat om skrivandets vånda

Filmatiseringen av Anja Kauranens kärleksroman Syysprinssi (1996) verkar ha sugit varje scen och replik ur den laddade ursprungstexten - läsarna lär inte bli besvikna. Men knappast heller överraskade.

Året är 1980 och Inka (Laura Birn) är ung, stark och vacker. Självsäkert står hon mitt på scenen i det gamla studenthuset och låter publiken få veta att det blåser nya vindar genom universitetets unkna korridorer.

"Den finländska litteraturen har stelnat, blivit pompös. Den saknar punkens arrogans och otyglade vildhet", mässar hon medan hon iakttar mannen som banar väg genom salen.

En sirlig man iklädd uppknäppt skjorta, skinnväst och pannband. En 22-årig debutant (Lauri Tilkanen) som slagt knock out på det litterära etablissemanget. Verbalt säker, tematiskt provokativ. Och osannolikt vacker - som stigen ur en sagobok.

Hon vet det redan i den stunden. Att han är hennes öde - hon hans. Från det allra första ögonblicket.

Ett kärleksprojekt

Den långfilmsdebuterande Alli Haapasalo (f. 1977) berättar i pressmaterialet att hon förälskade sig i Anja Kauranens (numera Snellman) kortroman när hon som 22-åring läste den för första gången. Och det märks att kärleken har hållit i sig.

Redan det inledande mötet dallrar av en förunderlig blandning av sprudlande livslust och återhållna känslor. Sorg och smärta ingår från första början som en naturlig ingrediens i attraktionen - som om bägge dragit lite för djupt efter andan.

Hänförda, förförda och beredda att förgöra. Sig själva och varandra.

Lika kärleksfullt som Haapasalo närmat sig Kauranens text, lika intim är författarens relation till verkets rollkaraktärer. Det är ingen hemlighet att Inkas och Juhanas kärlekshistoria hämtat sin glöd från Kauranens förhållande med författaren Harri Sirola.

Egentligen är det fel att tala om glöd - det här är en kärlekssaga som står i brand.

Mera ballad än punk

Den enda skillnad man kan varsebli mellan text och film är att punkideologin i sistnämnda hamnar i skymundan för den personliga resan. Visst ger man utrymme för grundandet av en ny studenttidning, experimentella scenshower och en allmän protest - men ofrånkomligen framstår den biten mera som en tidsmarkör med häftiga accesoarer än som ett bärande element.

Betydligt bättre fungerar skildringen av Inkas stumma relation till sin mamma (Kaija Pakarinen) och Juhanas välartikulerade relation till sin (Tiina Weckström). De unga författarnas personligheter avtecknar sig effektivt mot bakgrunden av den egna bakgrunden och de förväntningar som ställts på dem.

Flyhänt vävs klassaspekten in, den lilla fläkt av arrogans som vilar över många uttryck för skenbar jämlikhet. Och då handlar det inte bara om det man ser - att han bor i källarvåningen i ett gammalt jungendhus, hon på fel sida om långa bron.

Samma kamp återkommer i skrivandet - denna både ångestskapande och befriande process. Som kan stärka ett självförtroende när det går bra och krossa detsamma när det inte går alls.

Prinsen och filmstjärnan

Syysprinssi gapar stundvis efter alltför mycket - försöker satsa både på en enhetlig båge och enskilda nedslag - men det är fint att den inte väjer för de självutplånande känslorna.

Passion, svartsjuka, ångest, depression och sammanbrott.

Känslotillstånd som kräver skickliga skådespelare för att bli tydliga utan att slå över i skrikig grällhet.

Laura Birn är som vanligt säker, jämn och trygg - medveten om hur man skapar balans mellan anletsdrag och repliker. Men denna gång är det ändå Lauri Tilkanen som lyser.

Vacker, intensiv och självsäker i den ena stunden, plågad och utsjasad i den andra. Med en livslåga som fladdrar betänkligt varje gång dörren till tvivel och oro slår upp på glänt.

Och senast då gör det ont inom en som betraktare, inte minst för att det är svårt att skaka av sig känslan av att man tjuvläser en främlings dagbok.