Datorspel är stor berättarkonst

För Viktor Granö var 1990-talets äventyrsspel uppväxtens mest storartade kulturupplevelser. Detta omdöme får oväntat stöd i Aristoteles lära om dramaturgi. Se videon ovan!

Vi fick en dator hem när jag var sju år gammal, år 1992. Framför den kom jag att tillbringa en betydande del av min uppväxt. Spelen kunde gå ut på att meja ner nazister, kasta bananer eller gör skutt med motorcykel. Men det som verkligen fängslade mig var äventyrsspelen.

Indiana Jones and the Fate of Atlantis, Beneath a Steel Sky, Space Quest, Legend of Kyrandia, Monkey Island. Spel som utgjordes av ett enhetligt äventyr, där spelfiguren rörde sig genom en medryckande och överraskande berättelse. Spel som krävde tålamod, inlevelse och tankearbete, som engagerade både intellektuellt och emotionellt.

I äventyrsspelen kunde jag utforska historia och myt, aggression och sexualitet, lek och allvar. De bjöd på världar att fly in i och lärdomar att hämta med ut i livet.

Men när jag började intressera mig för ”vuxenkultur”, för filmklassiker och romaner, blev spelen ett skuldmedvetet nöje som jag sysslade med lite då och då, som avkoppling. Spelen var ju inte värdefulla, nej, de var rentav tidsslöseri.

Samtidigt mindes jag spelen jag spelat som storartade upplevelser. Jag kunde inte sätta fingret på vad det berodde på, men när det kom till min inlevelse i berättelsen, så var spelen inte bara lika starka som de bästa filmerna och böckerna. De var i en klass för sig.

Var det en barnslighet hos mig?

När jag i somras läste Aristoteles avhandling Om diktkonsten, då föll allt plötsligt på plats. Avhandlingen är litteraturhistoriens heliga skrift. Den har en överlägsen auktoritetsposition som beskrivning av effektivt berättande, och den läggs bland annat fram som obligatorisk läsning i varenda handbok för manusförfattare.

Aristoteles avhandling visar klart och tydligt att äventyrsspelen är stor berättarkonst. Denna insikt presenterar jag i videoessän ovan.

(Obs! Att jag håller mig till min egen barndoms äventyrsspel beror helt och hållet på gränserna för min egen kunskap. Äventyrsspelen har just nu ett uppsving. Jag har inga skäl att tro att vår tids spel är av lägre rang än dem jag spelade under mina formativa år.)