Ruth Johansson och hemmafronten i Pargas under kriget
Ruth Johansson i Pargas har skrivit ner en hel del minnen från krigstiden vid hemmafronten.
Ruth Johansson har ett gott minne och dessutom en god vana att skriva ner sina minnen. När vi träffar henne för intervju svarar hon tveklöst på frågorna och behöver inte ens fundera på dem. Vi talar om hemmafronten under vårt senaste krig.
När vinterkriget bröt ut i november 1939 var Ruts far, Hjalmar Blomqvist, inkallad och var just då i Manegen i Pargas. Mamma Alina Alexandra var ensam på gården i Mörkby med döttrarna Ruth och Brita.
- Och så hade vi evakuerade från Åbo. Så vi hade bara ett rum själva.
När mamma "Sandro" en dag under den här tiden med häst och kärra körde till Malmen blev hon stoppad av poliserna som ville förbjuda henne att köra hem då det fanns risk för bombanfall. Då svarade hon:
- Jag har koudorna heima som ska mjölkas.
Och körde iväg.
Det iskalla kriget
Vintern 1939-1940 var mycket kall. Termometern sjönk då och då till - 40. Det innebar mycket jobb för mamma "Sandro",med att elda i kakelugnarna som fanns i alla rum i huset. Och med alla djuren som skulle skötas och utfordras. På gården fanns hästar, kor, får och hönor. De två flickorna, då 9 och 12 år gamla fick hjälpa till så gott de kunde.
Hjalmar skickades till Åland och makarna Blomqvist brevväxlade hela tiden. Också flickorna sände brev till sin pappa. Breven finns bevarade hos Ruth.
I huset i Mörkby bodde under kriget en faster med sina två söner och fasterns väninna och hennes dotter på vinden. I salen bodde ett par från Åbo. Själv bodde Ruth med sin familj i kammaren och i köket där all mat lagades.
Svåra minnen
Ruths pappa, Hjalmar, blev senare skickad till Äänislinna. Hennes blivande man Erik Johansson, var vid fronten under hela kriget. De hade båda väldigt svårt att tala om sina upplevelser. Mannen skrev långt senare om vad han upplevt i sina dagböcker. Ruth tror att jordbruket blev räddningen för hennes far. Att han genast hade saker att göra när han kom hem.
I 62 år var Ruth tillsammans med sin man Erik, tills han dog 2011. De har tre söner. Ruth förstod ganska snart hur svåra saker hennes man hade varit med om.
- Jag förstod. För det var många nätter.
Mannen plågades av fruktasvärda mardrömmar.
- Och det tror jag många har.
Ruth hoppas att krigsveteranerna verkligen blir ihågkomna för vad de gjort.
Långt senare talade Erik Johansson med en läkare om sina upplevelser.
- Han sa att de borde ha fått hjälp när de kom hem.
- Tvärtom! De fick nästan utskällningar när de kom hem från kriget. De var inte värda nånting.
Föreningsliv har stor betydelse
Ruth tror att föreningarna Erik var med i blev hans räddning. Det var officersföreningen och manskören.
- Man ska inte bli hemma och sitta och fundera. Man ska ut!
Det har också hjälpt Ruth sedan hon blev ensam. Hon är aktiv martha, i pensionärsföreningen och veteranföreningen.
Allt togs tillvara
Att det trots allt fanns mat på bordet i Mörkby under kriget, berodde delvis på att mamma "Sandro" var både händig och en duktig kock. Hon var både martha och lotta. Men sockret var ju på kort och kaffe fanns inte att få.
- Vi plockade maskrosrötter som mamma torkade och malde ihop med säd.
- Det blev kaffe!
Säger Ruth med ett skratt.
- Och hallonblad som vi plockade i dikena blev te.
Också kamomillblommor torkades och blev te. Och skosulor flätades av säv.
- Men dessa sulor höll förstås inte vatten. Var vi ute lite senare på kvällen så kunde vi bli utan skor!
När djuren slaktades tog precis allt till vara. Alla inälvor användes och mycket saltades in. Tarmarna vändes och blev till korvskinn. Av blodet blev det blodkorv och palt och isterbanden sattes i små klickar på en plåt. Huvuden kokades och saltades och lagades till pressylta.
Heta somrar
Somrarna under kriget var mycket varma och torra. När Ruth och hennes syster gallrade sockerbetor var det olidligt hett på åkern och de hörde ljuden av bombplan. De flesta bomberna fälldes över Åbo, men en del fälldes också över Pargas. Ruth minns speciellt en bomb i Munkviken.
Sockerbetorna skickades till en fabrik.
- Men blasten var väldigt bra foder för korna.
Cikoria odlades också och blev kaffe. Familjen odlade också morötter och lök på kontrakt. Men skörden blev inte så bra på grund av torkan och bristen på gödsel.
På våren köptes det strömming som saltades in. Och kläder syddes om, byxor blev klänningar och rockar kappor. Bitar fogades ihop av olika plagg. Ruth och hennes syster och mamma stickade yllesockor som skickades till fronten. Ullen kom från deras egna får. Mamma "Sandro" kardade och spann garnet. Hon vävde också för att dryga ut kassan. Bara en viss del av djurfodret och mjölken fick användas för gårdens eget bruk. Försörjningsnämnden bestämde hur stora mänger som skulle överlåtas till staten.
Ingen behövde svälta på gårdarna, men det fanns heller inget överflöd. Det Ruth längtade mest efter under krigsåren var godis och frukter.
Radio Vega Åboland: Ruth Johanssons krigsminnen del 1
Radio Vega Åboland: Ruth Johanssons krigsminnen del 2
År 1941 var oroligt i Finland
För 75 år sedan började fortsättningskriget. Under hela 1941 rådde en orolig stämning i Finland, trots att fredsavtalet med Sovjetunionen hade undertecknades i Moskva i mars 1940.
17 juni förklarades en allmän mobilisering.
22 juni inleddes Operation Barbarossa, Tysklands anfall mot Sovjetunionen, där Adolf Hitler deklarerade att Finland stred med Tyskland.
25 juni bombades bland annat Borgå, Helsingfors, Hangö och Åbo av sovjetiska bombplan. Åbo slott fick svåra skador.
26 juni förklarade Finland krig mot Sovjetunionen.
16 juli trängde sovjetiska soldater i land på Morgonlandet i Hitis och tog den finländska vaktstyrkan tillfånga.
26 juli utkämpades slaget om Bengtskär, där finländska trupper slog tillbaka det sovjektiska anfallet.
30 augusti återtas Viborg av finländska trupper.
13 september kör pansarfartyget Ilmarinen på en mina utanför Utö och sjunker. 271 man dör. 132 räddas.
2 december lämnade de sista ryska trupperna Hangö. I Moskvafreden hade Hangö utarrenderats på 30 år, men Hangöparentesen varade alltså knappt två år.