Förortsrap med eller utan invandrare

I Antti J. Jokinens aktuella och omtalade film, Pahan kukat kan man i en scen höra den svenska artisten Cherries hit från i sommar, Tabanja. ”Hela orten har tabanja”, går refrängen och ni som har hört låten kanske har undrat vad det betyder, eller vad det egentligen är hon sjunger.

”Tabanja” är alltså slang för pistol, taget från turkiskans tabanca. Och låten är en i raden av dessa tröstlösa förortsskildringar om hur det är att växa upp i en miljö präglad av oro för ens närmaste och en känsla av att ingen bryr sig. Cherrie Harsi lyder artistens hela namn och hon kommer från Stockholmsförorten Rinkeby.

På senare år har ju problematiken med invandrare och segregerade förorter också nått Finland, men några regelrätta kravaller har vi inte ännu fått uppleva annat än på film. I en av berättelserna i nämnda Pahan kukat skildras faktiskt hur ett upplopp tar form i Östra Helsingfors förorter och här har regissören tagit inspiration från de uppmärksammade våldsamma kravallerna i Stockholm för några år sedan.

Att sedan filmens signaturmelodi, Palamaan, med tillhörande pyrotekniskt laddad video är gjord av den vita, framgångsrika medelklassrapparen Paleface kan ses som symptomatiskt för Suomi-rapen jämfört med läget i Sverige. Med all respekt, visst är Paleface bra. Men är han inte den som alltid får ordet?

Redan på Latin Kings tid…

I Sverige har invandrare ändå från början haft en synlig och central ställning inom landets hiphop. En av pionjärerna är Latin Kings vars medlemmar, som namnet antyder har latinamerikanska rötter. Deras debut, Välkommen till förorten kom redan 1994, några år innan den stora boomen med rap på svenska på allvar kom igång.

På den fanns också låten Snubben, den med en snillrik Emil i Lönneberga-sampling och refrängen som lyder:

”Snubben trodde han var cool/för han hade en pistol” . Detta alltså 22 är innan Cherrie och Tabanja.

Men efter Latin Kings kom Petter år 1998 med Vinden har vänt och sedan kom den svenska rapen igång på allvar. Också i den här första vågen var inslaget rappare med invandrarbakgrund påtagligt.

Ken och invandrare

En av dem som utmärkte sig var Ken (Ring) som jag hade tillfälle att intervjua år 1999, tror jag det var. Jag minns att jag frågade honom vad vi kan göra för att uppnå en högre och bredare nivå på hiphopen i Finland.

”Ni borde ta in fler invandrare”, svarade han då.

Ken Ring år 1999

Senare tycks han ha tagit avstånd från den här synpunkten då han i olika sammanhang har talat för att man borde minska på invandringen i Sverige.

Så har han också alltid varit väldigt kontroversiell, Ken. Men då jag intervjuade honom hade han nog rätt i det, att andelen invandrare på Finlands hiphop-scen inte var stor.

Språklig mångfald och påhittighet

Det som jag ser som en av de intressantare aspekterna med rap på svenska har att göra med den språkliga påhittighet som invandrarrapparna fört in med användande av slang och omskrivningar av ord från vitt skilda främmande kulturer och länder.

Det finns många exempel på invandrarslang som numera blivit helt gångbara i standardsvenskan – blatte, guss, tuggare, bazza, men kanske inte ännu tabanja? – och kan hända att inte alla håller med om att det här är en utveckling mot det bättre.

Men att ”blattesvenskan” blir mainstream och till och med hippt är i sig anmärkningsvärt som ett slags bekräftelse och mått på hur invandrare anpassar sig och integreras.

Hiphop som ghettomusik

Kanske en större andel invandrare inom Suomi-rapen också från början hade gett stilen en annan trovärdighet som förortens språk och musikstil. För i tiderna hördes också kritiska röster om att hiphop i Finland är en löjlig tanke eftersom vi inte har några ghetton här.

Att begränsa hiphop till att ha relevans enbart som ”ghetto-musik” är i och för sig lite enfaldigt och inskränkt. Även om Chuck D från Publik Enemy har kallat hiphopen för det svartas CNN – och ofta citerats på detta av Paleface.

I grunden handlar det väl ändå om att rappare snarare gett uttryck för det som är relevant för dem själva inom deras egen upplevelsesfär. Så som all bra konst alltid har uppstått. Att en ghettomisär är en förutsättning för en bra raptext, bra hiphop, är en rasistisk konstruktion av samma art som att forna tiders bluessångare helst skulle sjunga om sitt lidande.

Hiphop-boomen når Finland

När sedan den första stora hiphop-vågen sköljde över Finland kring millennieskiftet uppstod också här så småningom en förortsrap-scen. Från Östra Helsingfors förorter hördes t.ex. röster som rappade om problem som uppstår på grund av utslagning och blandmissbruk. Problem som är högst relevanta för förortsungdomar som hamnat vid sidan om, oavsett härstamning.

Men det är värt att notera att denna scen inte i första hand dominerades av invandrare. T.ex. Steen 1 och Ruudolf är två (vita) Hertonäsrappare som kring mitten av 2000-talet väckte stor uppmärksamhet i kretsarna med sitt revirpinkande på skilda sätt. Hos båda är det tydligt hur förortsuppväxten har präglat uttrycket, men där Steen 1 målar upp en kritisk och allvarstyngd, äckelrealistisk bild och blottlägger förortsproblemen, kännetecknas Ruudolfs stil av en lättsammare humor med hejdlösa överdrifter i klassisk skrytrapparjargong.

Äventyr i österled

Ett kapitel för sig är Notkea Rotta, från betongförorterna i Östra Helsingfors också de. Men på deras karta ser inte allt ut precis som i verkligheten (för att parafrasera Martin Ljung), även om man tar avstamp i trakterna kring Östra Centrum.

Kring dessa kvarter, som befolkas av mer eller mindre realistiska skuggsidans vandrare, knäppgökar och blandmissbrukare rör sig huvudpersonerna, de fiktiva karaktärerna Rotta, Rautaperse, Komisario Jyrkkä och Rohtori Laine med flera. Om deras eskapader har gruppen byggt upp rena rama mytologin och det är nog den här ramberättelsen som för mig blir den största behållningen med Notka Rotta. Även om musiken i sig ofta är frejdig och medryckande hiphop, rätt oemotståndlig i mindre doser.

Förortsrapen uppdateras på 2010-talet

Ett besläktat gäng som under 2010-talet nått ut stort med sina videor på sociala medier är SMC Lähiörotat, ett löst sammansatt hiphopkollektiv av förortsrappare med diversifierad bakgrund. Också här rör man sig i råa miljöer och förutsättningarna som målas upp är hårda.

Samtidigt går det inte att ta miste på en stolthet över sina egna kvarter trots allt.

Greppet är i grunden realistiskt, känns autentiskt och verklighetsanknytningen är påtaglig. I videorna kan man också se tydliga inslag av en större etnisk mångfald och på det hela taget uppdaterar dessa förortsråttor läget då de tar in diskussioner som varit på tapeten i vårt samhälle under senare tid.

För att återknyta till inledningen kan man också notera att en av medlemmarna är rapparen Juno, aktuell i Pahan kukat. Han har kenyanskt påbrå från faderns sida. Ett par andra exempel på mörkhyade rappare som på senare tid stigit fram på scenen är Gracias och Noah Kin. Båda har hittills gjort sin grej främst på engelska, men det har ryktats om att den senare har en skiva på gång på vårt första inhemska.

Finlandssvensk rap-scen

På finlandssvenskt håll kan noteras att Raseborgsrapparen Qruu tagit starkt ställning i flyktingkrisen och videon till hans Allas lika värde i våras gjordes i samarbete med en asylsökande. Återstår bara att se om och när någon av de medverkande asylsökande dyker upp som rappare (på svenska) på Västra Nylands hiphop-scen?

Lyssna på Qruu:s låt Allas lika värde på Youtube.