Teaterrecension: Hur recensera en pjäs som verkar obegriplig

När 00-talets finska regissörsgeni Kristian Smeds är aktuell med sitt nyaste projekt Just filming, bjuder han på en ledtråd; ”det postkommunistiska maskulina och feminina möts under den melankoliska nordiska stjärnhimlen”. Efter den 90 minuter långa föreställningen jagar vår recensent desperat ens ett spår av en tråd som han kunde spinna en recension av.

Vi har ett rum fyllt av rök, några stolar och mikrofoner, en ensam blåsare ur högtalarna. En stämning av 50-tals indiejazzklubb efter stängningsdags. Eller en ödslig storstadsgata i en amerikansk 70-talsfilm. Inte en replik på tio minuter. En helt egen värld skapas, vackert och magiskt och oförutsägbart och farligt.

Men efter det tappar jag tråden.

Ibland möter man teaterföreställningar som inte berättar någon tydligt utmejslad historia. Det kan vara hur spännande som helst. Ibland kanske man inte förstår något alls av vad det som händer där på scenen försöker berätta. Det kan också vara spännande, och kan tvinga en att förhålla sig till och se konstverket på helt nya sätt.

Men någon enstaka gång händer det också att man inte ens förstår vad det är man borde förstå. Jag menar inte att förståelsen är allt. Det obegripliga kan vara provocerande på ett fruktbart sätt. Men, tänker jag, om jag inte heller känslomässigt hittar in i världen som föreställningen bygger in mig i?

”Varje obegriplighet är unik”, skriver en vän till mig när jag känner mig vilsen. Ja, och kanske kommer denhär obegripligheten med tiden att gnaga fram helt nya tankar hos mig. Men som recensent ska man leverera genast, och då är man tvungen att försöka få det att se ut som om man ändå hade förstått.

Eller så kan man försöka börja från något helt annat håll.

Alltså, jag börjar från början.

Scen 1: De första åren

Det var en gång en teaterkritiker, låt oss kalla honom (ja, det är en man) för T. I mitten av 1990-talet hör han om en ny spännande regissör, låt oss kalla honom (ja, det är också en man) för K, som hämtat sin Kovan onnen enkeli till Tammerfors Teatersommar.

Ett halvt år senare har K. grundat Teatteri Takomo och regisserar Ibsens Brand som teaterns första produktion. T. ser ett kargt kompromisslöst scenspråk och tänker på något ryskt, sökord Andlighet Grubblande Själslig sökan Dostojevskij. Det är tungt, en både fysisk och mental utmaning, och det är så uppenbart att den här nya regissören inte det minsta är ute efter att göra det lätt för sin publik. Det är Take it or leave it. Det är Allvar.

T. gillar den attityden. Ks teater är belönande. Som när man springer maraton. T. har aldrig sprungit längre än sju kilometer i sträck ens i sin ungdom, men han kan föreställa sig hur plågan kring 30 kilometer förvandlas till något så belönande i mål att man absolut vill ha mer.

Ks teater vill T. definitivt ha mer av, och ett par år senare köar han desperat för att få biljett till Ks regi av Tjechovs Onkel Vanja. T. reser till Helsingfors, han finns på en kölista, är inte alls säker på att han ska rymmas in. Men det gör han, och serveras en teaterkväll som är så fylld av symboler och känslor och smarta infall. T. förstår att det är mycket han inte förstår, men pjästexten är så bekant och stämningen så magisk att uppsättningen fortfarande hör till Ts Top 25-lista bland de snart 1.000 teaterproduktioner som han under åren har hunnit uppleva.

Scen 2: De mellersta åren

Åren går.

T. intervjuar K. T. hinner med mycket teater av K. Flera Tjechov-regier, egna texter, skandalsuccén Okänd soldat på Nationalteatern. Ts hemstad blir Europas kulturhuvudstad och K. besöker Åbo med två produktioner som på ett spännande sätt är så olika varandra; den sköra finstilta fina intima Sad songs from the heart of Europe och den våldsamma intensiva berörande 12 Karamazovs. Den senare får också plats på Ts alltime top25-lista.

Men efter det tappar T. bort K. Redan Ks internationella jätteproduktion Mental Finland (2009) har fått T. att känna sig som en främling i teatersalongen. T. skriver att föreställningen ”på ett textmässigt plan känns som inte så genomarbetat brainstormingmaterial, högt och lågt blandas vilt, populärkultur kakihumor serietidningsestetik punkattityd trashhumor högkultur, ingenting är heligt, allt ifrågasätts”.

När T. ser den beskrivningen idag, tänker han att något av den tanken finns kvar som startpunkt också för den nu aktuella Just filming.

Scen 3: Idag

Sedan 1996 har T. hunnit se 12 regier av K. Men det är fem år sedan han senast såg en K-regi.

Tills nu. Just Filming på Nationalteaterns Willensauna-scen, med den där ena ledtråden; ”det postkommunistiska maskulina och feminina möts under den melankoliska nordiska stjärnhimlen”.

Vi har ett rum fyllt av rök, några stolar och mikrofoner, en ensam blåsare ur högtalarna. En stämning av 50-tals indiejazzklubb efter stängningsdags. Eller en ödslig storstadsgata i en amerikansk 70-talsfilm. Inte en replik på tio minuter. En helt egen värld skapas, en värld som T. sugs in i med hull och hår. Det här har K. alltid varit så bra på, att bygga upp en värld där teaterscenen är ett eget oändligt universum. Världen utanför existerar inte. Det är vackert och magiskt och oförutsägbart och farligt.

En kvinna sätter sig på en stol. Hon kammas, länge, sminkas noggrant. Musiken växlar. En violin. Sakralt. Ödesmättat. En man med rustning över bröstet kommer in. Nakna ben. Jättelikt svärd. Han berättar en barndomshistoria. De möts, kvinnan och mannen. Han vill prata med henne, hon säger ingenting men kysser honom febrilt, han låter det ske, tills något händer, det blir för mycket, han får ett våldsamt utbrott.

Och sedan tappar T. bort sig. I salongens mörker försöker han skriva ner nyckelord i sitt lilla anteckningsblock, och när föreställningen är över läser han innantill.

Tarantino meets David Lynch meets Slaviskt (vad menar T. med det? Ingen aning, det är en odefinierbar känsla). Fler nyckelord. Postdramatisk teater. Surrealism. Popcorn. Infallsteater. Sex. Våld. Slapstick. Nonsens. Teaterlek. Filmcitat. Förutom Tarantino och Lynch och bilden av ett biogolv efter en föreställning (tonvis med skräp) också Bertolucci. Filmen Sheltering Sky dubbas live till ryska. Mannen och kvinnan jämför filmfavoriter. Westernfilm från en bildskärm. Teknisk personal som städar scengolvet. Naken hud. Rockdans. Vilsenhet. Postkommunistisk vilsenhet?

När T. lämnar salongen är han förvirrad, och att läsa igenom anteckningsblocket hjälper inte. Ja, han finner det totalfascinerande att få uppleva en teaterkonstnär med en sådan integritet. Det känner T. igen från de första mötena två decennier tidigare. Detta ”take it or leave it”.

Och så är det skådespelarna, estniska Juhán Ulfsak och ungerskan Annámaria Láng. Deras karisma bär långt. Deras närvaro är fenomenal, attityden, hur de handlöst kastar sig ut i detta teateräventyr, och hanterar handlösheten. Eller ljudbilden (Krisztián Vraanik, med musik av Verneri Pohjola, Pekka Kuusisto, Timo Kämäräinen). Eller det visuella (Teemu Nurmelin). Allt är så genomarbetat helt och snyggt och medryckande.

Och så sätter sig T. ner för att skriva en recension.