Teaterrecension: Hur ser vår tids häxjakt ut?

Häxjakten hör inte till historien, den har bara fått nya former. I Klockriketeaterns och Teater Takomos samproduktion Noitavaino granskas vår tids åsiktssplittring och lynchmentalitet på en mycket konkret nivå där ingen går fri.

Men upptakten är som en sagolik dröm, skör och vacker.

I den mörklagda salongen välkomnar ensemblen publiken med ett hav av skimrande såpbubblor som letar sig upp mot det silverglänsande taket. Som en påminnelse om hur skön världen kunde vara.

Ganska snart inser vi emellertid också hur bedrägliga bubblor är, åtminstone om man sitter mitt inne i en.Och det är ju precis det vi gör, allesammans.

Den rädsla och rådlöshet som präglar samhällsklimatet i dag skapar frontlinjer som gynnar förenklingar och i varje bubbla frodas en skyttegravsmentalitet som bara leder oss längre bort från en konstruktiv diskussion.

I Noitavaino möts skådespelare över språkgränsen ( Carl Alm och Matti Raita från Klockrike, Marc Gassot, Niina Hosiasluoma, Ella Lahdenmäki, Hanna Raiskinmäki och Jukka Ruotsalainen från Takomo samt Eeva Soivio som gäst) i en föreställning som inte skapar nya förenklingar genom att ge sig in i en debatt på argumentationsnivå utan i stället fokuserar på mekanismerna.

Tillsammans dukar ensemblen upp en rad igenkännbara situationer där vi med Bibelns ord bara alltför lätt tenderar att se grandet i grannens öga samtidigt som vi blundar för bjälken i vårt eget ...

I situationerna som flimrar förbi på scengolvet speglas allt från strutsattityd och mild beslutsångest till utpräglad paranoia och lynchmentalitet.

Vem vågar gå emot strömmen?

- Kaffe eller te? Kavaj eller skjorta? Säg nu för fan, hur ska du ha det egentligen ...

- Ska vi leka en lek där någon tänker helt annorlunda? Alltså faktiskt, heeelt annorlunda ...

- Jag har lite tänkt att man kunde bomba alla flyktingfartyg på väg till Europa ...

- Och vad tänker ni om mig egentligen? Jaha, just så, det är alltså så ni ser mig ...

Under ledning av regissören Akse Pettersson har ensemblen improviserat fram en föreställning där skådespelarna utforskar spänningen mellan individualism, samhörighet och konformism ur olika synvinklar.

Resultatet är ofta både hejdlöst roande och oroande men styrkan ligger inte i det talade ordet utan i dynamiken. Alla scener är inte lika starka men skådespelarna lyfter dem med lager av träffsäker och nyanserad psykologi. Den stora förtjänsten med uppsättningen blir därför att den aldrig hemfaller åt ett förenklat ’jag’, ’vi’ eller ’dem’.

Alla deltar i häxjakten

Jag har sett många uppsättningar där brännbara samtidsfrågor diskuterats i termer som fått mig att grubbla över vem man egentligen har riktat sig till: dem som redan sjunger i samma kör eller dem som aldrig skulle överväga att se föreställningen ens.

Noitavaino moraliserar inte över dem som aldrig skulle sätta sin fot i salongen, inte heller över oss som redan sitter där. I stället visar den skoningslöst hur nära häxbålet vi alla sitter, inte bara som offer utan också med tändluntan till hands. ’Vi goda’ och ’de onda’ är en uppdelning som ekar i alla åsiktsläger.

Och samtidigt påminner Noitavaino oss om hur sårbara vi är när vi inte vill vidkännas något kollektiv alls.

’When you have no one, no one can hurt you …’

Textraden dyker upp som ett återkommande omkväde i Matti Raitas musik till föreställningen och förvandlas efterhand till en allt ihåligare skyddsmekanism.

Men hur löser man ekvationen att stå för sin åsikt och samtidigt riskera positionen i den grupp man helst vill tillhöra? Eller att försvara sin åsikt inför en motståndare som öppet utmanar den?

Noitavaino hanterar sina teman med förrädisk lätthet men under ytan bubblar samtidigt en rad uppfordrande frågor kring såväl samhörighet som utanförskap.

Några givna svar levererar uppsättningen inte men i de två ensemblernas samarbete ryms helt klart en form av ställningstagande.

Världen utanför den egna bubblan kan te sig både obegriplig och hotfull men om vi inte ens försöker förstå det som ligger utanför vår egen erfarenhetshorisont är det garanterat kört. För oss alla.