Vi måste klä oss bättre - en resa till modeindustrins framtid

Vi har för mycket kläder och vi köper hela tiden mera. Vi slänger bort det mesta vi köper och kläderna kostar för litet. Det här är ohållbart och gynnar mest de stora klädjättarnas ägare, och det största priset betalas av människorna och miljön i låglöneländer.

Men en förändring går att skönja. Eva Pursiainen träffar några av föregångarna som vill förändra modeindustrin och våra konsumtionsvanor. De här prisbelönta personerna finns här i Finland. Följ med till modeindustrins framtid.

Det demokratiska modet återfinns i soporna

Billiga klädmärken har gjort det möjligt för närapå vem som helst att skaffa en ny vårjacka och nya skor till varje vår. Eller höst, om man så önskar.

För en relativt liten slant kan man förnya sin garderob flera gånger per år. En del märken drar det till sin spets: via sin app låter de kunden klicka hem en ny utstyrsel som de lovar leverera ända hem till dörren redan följande dag. Festutstyrseln är fixad!

Mängden kläder vi för till återvinning ökar, klädsoporna ökar och samtidigt är kvaliteten så dålig att allt mer av de kläder vi för till återvinningsföretag måste slängas bort eftersom de inte går att sälja vidare.

Vi finländare slänger bort mer än 10 kilogram kläder per år, per person. Det blir 56 miljoner kilogram textilavfall per år. Merparten av det här bränns upp. Sedan årsskiftet har vi en ny avfallsförordning som kräver att textilavfall måste återvinnas. I praktiken har den här förordningen inte ändrat på särskilt mycket: den finländska varianten av att ta till vara textilavfall handlar om att omvandla avfallet till värme genom att bränna upp det.

Samtidigt går det åt ungefär 2 700 liter vatten till att göra en T-tröja i bomull.

En ekvation som inte går ihop

Någon betalar priset för allt detta. Och det är textilarbetarna i låglöneländer, långt borta från oss, i form av dåliga arbetsförhållanden. Många riskerar sina liv varje dag genom att gå till jobbet - säkerheten på klädfabrikerna är dålig trots löften om förbättringar. För tre år sedan dog över 1 000 människor och drygt 2 500 skadades när en textilfabrik i Dhaka i Bangladesh kollapsade.

Människor lider av hälsoproblem och miljön tar skada av kemikalieutsläppen som går ut i vattendragen.

Det här är ohållbart, det är många överens om. Forskare, designer och allt fler konsumenter. Industrin och konsumenterna dansar en märklig vals tillsammans, en variant där det numera är omöjligt att avgöra vem det är som för och vem som följer.

Men hur ska man förändra ett system där billigheten och exploateringen är inbyggda?

Vi börjar i Lahtis.

Designern som hoppade av

År 2003 var Anniina Nurmi från Tammerfors nybliven student. Hon drömde om en karriär som modedesigner och kom in vid designskolan Muotoiluinstituutti vid yrkeshögskolan i Lahtis på första försöket.

Ungefär halvvägs in i studierna slogs hon av vad det var hon verkligen skulle bli: en designer som producerar mera nytt till den här världen som redan är fylld till bredden av saker, grejor och inte minst kläder.

- Jag försöker vara en ansvarsfull konsument. Mitt eget yrkesval stödde inte den här ambitionen. Hållbarhet var heller inget man tog upp i mina studier.

Efter studierna arbetade Nurmi inom sportklädesindustrin i det Lahtisbaserade företaget Ice Peak.

- Det var en mycket bra erfarenhet, jag lärde mig mycket om hur industrin fungerar.

Samtidigt bloggade hon om hållbarhet och kläder och slutligen beslöt hon sig för att starta sitt eget klädmärke, Nurmi Clothing. Hon ansträngde sig för att hitta ekologiska och återvunna material vars produktionskedja gick att spåra hela vägen. Men det var ändå inte tillräckligt för Anniina Nurmi.

- Visst var mina kläder populära i vissa kretsar, men för att kunna få verksamheten att gå runt ekonomiskt på lång sikt borde jag ha ökat på produktionsvolymen. Men jag ville göra något för att förändra hela branschen, och jag insåg att jag inte kan agera ansvarsfullt och hållbart och själv vara en del av den.

Det är inte för dyra kläder, det är de andra som är för billiga

Trots att Anniina Nurmi använde sig av återvunna och ekologiska tyger låg tyngdpunkten på hållbarhet enbart på vilken sorts material hon använde. Men vad händer med dem som använder hennes plagg? Vilken roll har konsumenten?

- Jag insåg att modebranschen fungerar enligt ett visst system och jag är med i det. Jag som designer är tvungen att göra vissa kollektioner en viss tid på året så att återförsäljarna kan göra inköp för vissa säsonger, och så vidare.

Konsumenternas krav på ständig förnyelse har att göra med hur mycket vi producerar och hur snabbt samt vad handeln och konsumenterna antar att plaggen kostar, förklarar Nurmi.

- Många upplevde mina kläder som för dyra, fast det ju egentligen är så att andra kläder är för billiga.

År 2015 lanserade Anniina Nurmi sin hittills sista kollektion. Efter det har hon fokuserat på att utveckla något alldeles nytt. Vi ska återkomma till det.

Konstgjord billighet

En eftermiddag har jag ett långt videosamtal med andra sidan jorden. I tolv år har Timo Rissanen forskat i mode och hållbarhet. Nu är han professor i området vid konst- och designuniversitetet Parsons i New York.

- Jag tycker att kläder är konstgjort så billiga som de är - det vill säga alldeles för billiga. I tjugo år har vi vant oss vid ett konsumtionssamhälle och att vi inte behöver betala för konsumtionens effekter på människor och miljö.

- Konsumenterna borde betala för det här, liksom klädföretagen, men ingendera tar nu ansvar för de här sakerna. Det är främst i utvecklingsländerna som man betalar priset, säger Rissanen.

Rikemansfrågan

Vi behöver ju alla klä oss i något, det är ofrånkomligt. Det uppstår riktiga behov av att skaffa något nytt. Men etiskt producerade kläder tenderar att vara dyrare än de kläder vi är vana vid.

Har alla ens råd att handla etiskt och ekologiskt producerade kläder?

Den takt i vilken modet förändras i dag är fullständigt konstgjord.

Timo Rissanen, professor

- Så klart kan man ställa sig frågan, säger Timo Rissanen. Men oftast ställs den frågan av personer som har råd. Jag tror man mer är ute efter egen vinning när man ställer den frågan. Här i USA är jag mer oroad, här är inkomstklyftorna så tydliga - det här är på många plan ett u-land. Det är enkelt att räkna till 50 människor som tigger på gatan. Hur ska man få kläder till alla dem? Det är kallt i New York på vintern. Men att smutsa ner vattendrag i Indien och Kina låter som en väldigt dålig lösning på den problematiken.

Rissanen anser att det behövs andra lösningar på problemet än att konsumera. Hans stora intresse är att titta på helt nya affärsmodeller. Det tycker han att klädindustrin borde se sig om efter.

Bort med säsonger

Timo Rissanen tycker också att vi måste utmana säsongstänket.

- Det är klart att modet utvecklas i takt med samhället. Det har varit naturligt i alla kulturer att sättet som man klär och smyckar sig på förändras. Men den takt som det förändras med i dag är fullständigt konstgjord. Det finns ingen annan tanke bakom det än att kunna sälja mera kläder.

Slit-och-släng-kulturen upphaussas av kändisar på röda mattan och gula pressen skojar om att det skramlar tomt i plånboken om hon, kändisen, har samma klänning på sig som någon gång förut. Det har en viss effekt på hur människor tänker om kläder, säger Rissanen.

Sedan en lägre tid tillbaka har toppdesigner påpekat att säsongerna är för korta, Rissanen nämner Issey Miyake och Margiela som exempel. Men det de säger verkar inte ha lika stor effekt.

Han nämner ändå en kändis som visar på ett undantag: skådespelaren Livia Firth talar om långlivat mode.

- Hon har under flera år använt Instagram för sin #30wear-utmaning. Så det är inte längre bara okej att använda samma plagg flera gånger, man uppmanas göra det.

Hållbara kläder ger nya affärsmodeller

Att skapa en ny affärsmodell och utmana säsongstänket - det är precis vad Anniina Nurmi har gjort.

Vi träffas på Muotoiluinstituutti i Lahtis eftersom Nurmi inte längre har något eget affärsutrymme eller arbetsrum som hon behövde så länge hon hade sitt eget klädmärke. Nu arbetar hon hemifrån och designar inte längre kläder. I stället har hon något nytt i sikte.

Släpp ägandet, hyr din designerpaletå av grannen

Anniina Nurmis nytänk handlar om att vi ska lämna själva ägandet av kläder bakom oss.

- Jag testade kläduthyrning i mindre skala med plagg från mina egna kollektioner. Men jag kom fram till att hur mycket jag än hyr ut några plagg så räddar jag inte världen. Jag vill få till stånd en större effekt.

Lånegarderober är ingen ny grej. De har funnits i olika tappning i större finländska städer, ett nytt initiativ startade i Helsingfors för ett år sedan med hjälp av gräsrotsfinanisiering.

Anniina Nurmi vill utveckla en webbaserad plattform där vem som helst ska kunna hyra kläder från andra människors garderober.

- Min plattform skulle erbjuda vanliga konsumenter möjligheten att hyra kläder av varandra. Väldigt många har massvis med plagg i garderoben. Visst kan man göra sig av med dem på lopptorg, men får man en skälig ersättning för dem? Och trots att man använder vissa plagg väldigt sällan, vill man sälja dem? På det här sättet kan man tjäna en slant på att äga kvalitetskläder som man själv sällan använder.

Prisbelönt plattform under utveckling

Nurmi utvecklar tjänsten RINS and repeat med hjälp av en testgrupp som hon samlat omkring sig på Facebook. Det har visat sig vara ett vinnande koncept. I början av oktober belönades hennes initiativ med en check på 5 000 euro i tävlingen Climate Launchpad.

Det är en global tävling för uppstartsföretag som med sina företagsidéer har som målsättning att påverka och motverka klimatförändringen. I somras valdes Anniina Nurmi till en av tre representanter för Finland. Finalen gick av stapeln i Tallinn i början av oktober och där vann hon i sin egen tävlingskategori.

- Jag märker att det finns allt fler människor som får ångest av att det finns så mycket saker. Man har fattat att det är galet. Om klädshopping mest handlar om att få en kick, att uppnå en känsla som man kanske är beroende av, då måste vi få ett alternativ till det. Och finns det inget alternativ, lägger folk knappast bara av med att shoppa. Visst ska kläder få vara trevligt, det är ju roligt att ha på sig fina kläder. Men att släppa ägandeskapet tillåter oss att syssla med just det på ett smartare sätt.

Shoppingberoende är ingen myt

På Aalto-universitetets högskola för konst, design och arkitektur utbildas framtida modeskapare.

I det här utrymmet arbetar man med tygtryck. Också det kan i framtiden göras mer miljövänligt.

Nu är det ju billigare att köpa ett nytt plagg än att reparera sina gamla, det är ju fullständigt tokigt.

Kirsi Niinimäki, professor vid Aalto-universitetet

Kirsi Niinimäki är forskningsprofessor vid Aalto-universitetet. Hon forskar i hållbarhet i mode, i allt från design och produktion till konsumtion. Det hon säger understöder Anniina Nurmis tankegångar.

- Shoppingkulturen är beroendeskapande! Forskning visar att kicken du får av att shoppa är starkast precis innan du betalar för din tröja: när du provar den i provhytten och står vid kassan. Så fort du får tröjan avtar känslan. Det innebär att du måste gå till affären på nytt för att återuppleva den.

Niinimäki efterlyser alternativ till det här, som bytesevenemang med mat, musik, kompisar - ett socialt evenemang för att få till stånd en liknande känsloupplevelse. Det skulle vara ett mer hållbart sätt.

Kvalitet som man vill ta hand om

Kirsi Niinimäki är ute efter att höja uppskattningen för kläder och textilier. Om det var mer lönsamt att reparera dem kunde vi utveckla en ny sorts servicebusiness och kläderna skulle ha en helt annan livscykel. Modister och reparatörer skulle ha arbete.

- Nu är det ju billigare att köpa ett nytt plagg än att reparera sina gamla, det är ju fullständigt tokigt, säger Niinimäki.

Den här obalansen är något man vill ändra på i Sverige. I sin budgetproposition föreslår den svenska regeringen att momsen på mindre reparationer ska halveras från och med år 2017.

Anniina Nurmi påpekar att kläder numera är av så dålig kvalitet att det är svårt att i affären avgöra om ett plagg är av god kvalitet eller inte - att syna prisplappen hjälper nödvändigtvis inte heller.

- En hyrgarderob fungerar bara på riktigt hållbara plagg. Om man verkligen såg kläder som en investering, och inte så mycket som engångsförnödenheter, är min dröm att uppskattningen av kläder i det långa loppet skulle stiga.

Industrins jakt på billiga priser

Textilindustrin har alltid sprungit efter billigare priser, säger Kirsi Niinimäki. På 1970-talet försvann jobben från Finland och Norden till Sydeuropa, Portugal och Spanien. I dag är Kina för dyrt och så småningom förflyttas produktionen till afrikanska länder. Alltid dit där kostnaderna är de lägsta.

Om man betalade textilarbetarna dubbelt upp i Bangladesh, skulle ett plagg här kosta några tiotals cent mera. Det vore inte en stor investering att förbättra deras förhållanden, säger Niinimäki.

En sak till: nya material.

Helsingfors centrum, ett ljust inrett butiksutrymme beläget i en portgång. Väggarna pryds av tofsförsedda hattar i raka rader. I ett hörn hänger bomullsplagg i neutrala toner. En text: "Detta plagg sparar vatten".

När vi träffas har Anders och Hannes Bengs precis kommit hem från Indien. Där har de besökt en textilfabrik som tillverkar nytt tyg av före detta tyg. Fabriken är deras samarbetspartner.

För tio år sedan ville bröderna Bengs starta ett eget företag. Det blev hattar av överskottsmaterial från textilindustrin. Costo är numera ett känt varumärke. Det var viktigt att företagsidén från början skulle stödja hållbar utveckling.

För tre år sedan fick hattmakandet sällskap av tygtillverkning.

- Våra kunder ville ha mera produkter av återvunnet tyg. Då började vi se oss om efter en möjlighet att tillverka sådant tyg själva, säger Anders Bengs.

Enligt oss är det det mest ekologiska sättet att producera kläder: av industrins eget spill.

Hannes Bengs, Pure Waste Textiles

Rent avfall, fullständiga sopor

Ungefär 15 procent av tyget i klädfabriker går till spillo då man beskär kläderna som ska sys upp. Det här svinnet utnyttjar brödernas företag. Överskottsmaterialet mals ner till vadd, spinns till tråd och vävs till ett nytt tyg som sedan blir T-tröjor, luvtröjor och mjukisbyxor.

Företaget heter Pure Waste Textiles och har nu tre år på nacken. Man stoltserar med att producera bomullskläder utan att använda vatten - bomullsplantan är extremt törstig - och utan att behöva färga sina kläder. Det en gång återvunna tyget är ju redan färgat en gång. Färgningsprocessen med sina kemikalier är farlig både för de människor som sysslar med den och för miljön, där färgämnena släpps ut.

Med sina företag vill Anders och Hannes ge textilier en längre livslängd. Orsaken?

- Det är viktigt för det tillverkas för mycket kläder, och det är slöseri på råvaror. Det finns enormt med skräp - material som blir över i olika tillverkningsprocesser. Det här materialet tas inte till vara på ett fiffigt sätt. Glas, metall, plast går lätt att återvinna men organiska material är svårare. Man gör inte så mycket av det. Vi vill ge det en längre livstid.

Men, Pure Waste, ni gör ju också mera kläder. Ändå säger ni att det finns för mycket.

- Nå, ja, kläder behöver man ju, säger Hannes. Det finns inte särskilt många andra som gör på samma sätt som vi. Enligt oss är det det mest ekologiska sättet att producera kläder: av industrins eget spill.

Anders tillägger att befolkningsökningen skapar ett behov som behöver tacklas på något sätt.

- Nu är vi 7 miljarder på vår planet, om 30 år är vi 15 miljarder och varenda en behöver kläder, det kommer bara att växa.

- Vi gör inte mode, vi ville inte producera trender, vi gör så grundläggande plagg man bara kan föreställa sig, säger Hannes.

Varför inte mode?

- Det är inte hållbart. Visst kan vi kan ändra beskärningen av T-skjortan enligt någon mer övergripande stilinriktning, men det är ju ändå en T-skjorta som har varit modern sedan den blev påhittad. Den håller för tidens tand, en vara ska göra det. Köper du ett plagg och den blir otrendig inom ett halvår är det inte hållbart.

Också ett mode- och trendfri klädföretag kan belönas för sin insats: År 2014 vann Pure Waste mode- och textilbranschen Finatexs eget pris, Årets modegärning.

Tiderna förändras - långsamt

Anders Bengs har en rätt cynisk bild av hur pass snabbt man kan förändra den massiva industri som klädindustrin har blivit. Han berättar om resor till textilfabriker i Sydostasien.

- Jag har varit i fabriker där. Maskinerna som man spinner tråd med är designade enbart för att göra så mycket som möjligt, så fort som möjligt, med tråd som nätt och jämt håller ihop. Balar av kläder som aldrig går till försäljning bara står där och ruttnar. Det är vart industrin är på väg. Att det skulle byta riktining, det tar tiotals år, säger Anders och rycker på axlarna.

Ingen idé med ekologiska tröjor på soptippen

Timo Rissanen är kritisk till hur storindustrin nu använder sig av ekologiska produkter.

- Det är ingen idé att använda ekologiskt bomull om man gör engångskläder av det, kläder som sedan finns på avstjälpningsplatsen efter tre användningsgånger.

Då blir det ett slags green washing, grönmålning.

Håll i er, här kommer framtiden

Vi skulle behöva mera materialrikedom, tycker Timo Rissanen. 80 procent av alla fibrer som används består av bomull och polyester, med betoning på det senare. Miljöeffekterna av polyesterproduktion är större än för andra material. Hampan kräver mindre vatten än bomullsplantan, men vatten behövs likväl.

- Om man i större skala går över till att odla hampa går det ut över odlingen av föda. Ska vi skövla mer mark tills det inte finns mera nya odlingsytor - och ska vi odla föda för en allt mer växande population eller ska vi odla bomull för att göra mera kläder? Det är svåra beslut att fatta för de kommande decennierna.

Av de material som nuförtiden används skulle Rissanen helt vilja stoppa produktionen av PVC och akryl - att producera PVC är så giftigt. Av akryl görs det mycket kläder av dålig kvalitet och än så länge är man inte särskilt bra på att återvinna akryl.

- Om det visar sig vara väldigt svårt att återvinna ett visst material, skulle jag använda det enbart för långlivade produkter som håller hög kvalitet.

Forskningens framgångar

I framtiden kan vi som handlar kläder med stor sannolikhet välja bland andra material än bara bomull och polyester, viskos och akryl. Det kan komma att finnas kläder av cellulosa. Kläder från vår egen skog. Det kan finnas kläder av gammalt papper, kanske av gamla anteckningsblock, som det jag antecknat i under researchen för detta reportage.

Dessutom finns det en stor chans att det är en robot som tillverkat plagget. Och de kläder vi för till återvinning sorteras av robothänder försedda med optiska ögon, och de klarar av att separera bomull från polyester, knappar från dragkedjor, och placera allt i egna fack för återvinning.

Allt det här pågår det forskning kring.

Dessutom behöver vi system för att få återvinningen att fungera smidigt. För ifall man på EU-nivå beslutar att vi ska gå mot en cirkulär ekonomi, att inga material ska gå till spillo utan rotera i en sluten cirkel, då behöver vi system och tekniska lösningar för att klara av det, påpekar professor Kirsi Niinimäki.

Etiska val - enbart för dem av oss som har råd?

En sak funderar jag ännu på, trots Timo Rissanens tidigare kommentar om att den här frågan mest ställs av privilegierade personer: Finns det en risk att slow fashion och medvetna val är och förblir medelklassbubblans ensamrätt?

Kirsi Niinimäki tror att det finns två olika tillvägagångssätt: antingen godkänner vi den konsumtionsmodell vi har nu eller så behöver konsumenten påverkas på olika sätt. I den nuvarande konsumtionsmodellen satsar en del av de förmögna på kvalitet och framför allt unga vill konsumera mycket.

- Det handlar om ett identitetsbygge: Vem är jag och hur ser jag ut? Hur borde vi då designa kläder och produkter, borde det vara ett mer ekologiskt snabbmode? Produkter som till exempel förmultnar, eller återvunnet material man gör nytt tyg av? I den modellen försöker man inte ens förnya konsumentbeteendet, säger Kirsi Niinimäki.

Det finns ett växande intresse hos konsumenter av att göra mer etiska och miljömedvetna val till sin garderob, men det är snårigt att veta hur man ska välja. Det finns kläder som bär ekologisk märkning, men då är det generellt bomullen som är certifierad och inte tillverkningsprocessen

ur "Modeslavar - den globala jakten på billigare kläder", Moa Kärnstrand & Tobias Andersson Åkerblom

Det andra alternativet kräver att man försöker påverka konsumenten massivt, exempelvis med olika gröna skatter och genom att omöjliggöra billig produktion, vare sig den görs i Asien eller i Europa. Men det är beslut som behöver fattas på EU-nivå i dagens globala värld.

Störst av allt: Attitydförändringen

Den största förändringen, som kanhända är nyckeln till allt, har med våra attityder att göra, säger Kirsi Niinimäki.

- Konsumenterna måste acceptera att kläderna är för billiga. Vi måste ta oss en funderare på hur mycket pengar vi investerar i kläder. På 1980-talet hade man färre plagg, men andelen pengar som hushållen lade ut på kläder var ändå större. I dag kostar kläderna nästan ingenting och de flesta har en massa. Prisnivån måste stiga. Blir det kris i bomullsproduktionen och det blir svårt att få tag på bomull, betyder det att klädpriserna dubbleras ganska hastigt.

Alla är alltså ense: Industrin måste ta sitt ansvar, men det är konsumenterna som kan se till att det blir en förändring genom att vara medvetna, kräva ansvar av klädtillverkarna och själva förändra sitt beteende. Det behövs också företagare som funderar ut en annan grund att stå på - föregångare inom modebranschen.

Det är inte lätt. Men det kan gå.