Michaela Rosenback: Ledig tid behöver inte förtjänas

- Det är bara en lite stressigare period, det blir bättre snart. Hon sitter framför mig i soffan och håller krampaktigt tag om den ljusgröna muggen. Ögonlocken är tunga.

Hon berättar om den pro gradu-avhandling som slukar all tid och energi samtidigt som minst tre frilansjobb pockar på hennes uppmärksamhet.

- Hur ska jag hinna, frågar hon medan vi klunkar i oss skållhett te. Jag önskar att jag hade ett svar.

Några dagar senare promenerar jag med en annan vän längs med vattnet i södra Helsingfors och ser på medan himmel och hav förenas i ett sammelsurium av rosa. Hon säger att hon har över trettio övertidstimmar att ta ut även om hon varit på sitt nya jobb bara en dryg månad. Och jag tänker att det är så skevt.

Normalläget för de flesta jag känner är en hög puls, fullproppad kalender och lunchmöten när arbetstiden inte räcker till. Att vara upptagen ligger i tiden och orkar du inte hänga med i den upptrissade takten finns det alltid någon annan som är villig att ta din plats. Du ska inte tro att du är oersättlig.

Att vara upptagen ligger i tiden och orkar du inte hänga med i den upptrissade takten finns det alltid någon annan som är villig att ta din plats.

Vårt samhälle serverar oss dagligen en supertrendig smoothie av prestationskrav kryddat med förväntningar, och alltför många av oss dricker girigt. Men i något skede vänder smoothien i halsen och kommer upp igen.

Jag ser det hända. Människor i min omgivning faller som furor när takten varit för hög för länge. Det finns massvis av unga personer som kör slut på sig själva innan de ens hunnit fylla 30. Och det enda jag kan tänka är att det inte är värt det. Inte för någon.

Människor i min omgivning faller som furor när takten varit för hög för länge. Det finns massvis av unga personer som kör slut på sig själva innan de ens hunnit fylla 30.

Utmattning är vår generations folksjukdom, men det handlar inte bara om dem som i maxfart kört huvudet rakt in i väggen. Det handlar också om vägen dit. Om de ideal som får så många av oss att känna att en helkväll på soffan på något sätt måste förtjänas eller att kvällsjobb hemifrån är okej eftersom "alla andra också gör det". För att duga i en högpresterande värld klär vi oss i en stressdräkt som klår "den lilla svarta" med hästlängder - i alla fall om man ser till priset vi betalar. Det blir dyrt i längden.

Vi har skapat en tillvaro där det är jättesvårt att vara "latmasken" som tar det lugnt med gott samvete när alla andra springer omkring som yra höns. En som tackar nej, som stänger av och som går hem i tid. I pressens och prestationens värld är det något av en synd och det bär vi ett kollektivt ansvar för.

Men om allt fler vågade sälla sig till maskens sävliga värld skulle vi snart inse att lite lathet är terapi för själen, inte ett tecken på att man är en omotiverad typ utan vänner eller hobbyer. Och det i sin tur kunde leda till att stresshönan så småningom blev en utrotningshotad art. Vad skulle väl vara bättre än det? Länge leve latmasken!