Filmrecension: Pojkarna

Tre flickor upptäcker att de genom att dricka nektar från en konstig blomma förvandlas till pojkar.

I filmen Pojkarna möter vi Kim (Tuva Jagell), Momo (Louise Nyvall) och Bella (Wilma Holmén) tre 14-åriga flickor, bästa vänner och alltid tillsammans. De har egentligen inte något val, de har inga andra vänner och i skolan blir de trakasserade. Fulfitta! säger alfahannen i klassen och de andra spottar föraktfullt på dem.

Men så en dag hittar flickorna ett konstigt frö som de planterar. Följande dag har det växt upp en stor, svart, majestätisk blomma, den lockar fjärilar och dryper av nektar. När flickorna sent en kväll försiktigt smakar på den söta nektarn upptäcker de att då förvandlas till pojkar.

Förvånade står de framför spegeln och känner på sitt ansikte, på musklerna i armen. Den ena tittar nyfiket ner i byxan och utbrister förvånat - jag har en kuk!

Det är komiskt men filmen är mer dramatisk och farlig.

Kraften i att bryta könsgränsen

Så vad gör de tre flickorna när de upptäcker att de är pojkar? De ger sig ut i natten och hänger med de killar som knappt kastar ett öga på dem då de är flickor. Förvandlingen håller inte i sig väldigt länge, men upplevelsen ger dem mod att möta killarna på ett helt nytt sätt följande dag i skolan.

Men där Momo och Bella ganska snabbt tappar intresset att nattetid leva som en pojke blir det för Kim ett beroende. Hon dras till de farliga och vilda sidorna av maskuliniteten. Och förälskar sig i den tuffa killen.

Att transgender är ett tema i filmen blir tydligt redan i början då vi ser Kims rum, på väggen hänger bilder av androgyna artister som Grace Jones, Patti Smith och David Bowie och själv ligger Kim i sängen och har svårt att sova, då det rycker och spänner i kroppen.

Tonåren är inte lätt och det blir inte ett dugg lättare då världen är uppdelad i tydliga grupperingar av manligt och kvinnligt och där Kim känner sig kluven mellan dem. Det är som om jag hade en dragkedja inne i mig, säger hon, och om jag drog upp den skulle en helt annan Kim stiga fram.

Magiskt vacker men styv

Pojkarna är en film som hela tiden pendlar mellan det realistiska och det magiska. Visuellt är det ibland otroligt vackert och scenerna där flickorna förvandlas till pojkar är suveränt gjord. Vi ser flickornas ansikten i närbild och hur de långsamt transformeras eller morfas till pojkansikten.

Men trots att idén, med flickor som förvandlas till pojkar och den vägen kan utforska sin identitet, är både spännande och lockande känns filmen tyvärr väldigt styv och konstruerad. Kim, Momo och Bella blir mer symboler än karaktärer jag engagerar mig i. Filmen är stundvis också övertydlig och utdragen. Men lyckas däremot skildra hur svårt och komplicerat attraktion kan vara, speciellt i tonåren då man ännu utforskar vad ens egen sexuella identitet kan vara.

Filmen är skriven och regisserad av Alexandra-Therese Keining och baserad på romanen Pojkarna av Jessica Schiefauer. En bok som belönades med Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok 2011.