Internationella brottmålsdomstolen knakar i fogarna – “Afrika har fått nog av att ingen lyssnar”

Flera länder väntas gå i Sydafrikas, Burundis och Gambias fotspår och lämna den Internationella brottmålsdomstolen ICC. Afrika är trött på att USA leker världspolis men inte själv tar ansvar för krigsbrott.

Det var ett rättvisans genombrott när den internationella brottmålsdomstolen ICC grundades år 2002.

Ingen skulle längre kunna gå ostraffad för krigsbrott, folkmord och brott mot mänskligheten, var tanken. Ett internationellt rättssystem där offren skulle få upprättelse.

Nu, 14 år senare, lider domstolen av ett trovärdighetsproblem, i likhet med andra internationella institutioner som FN och EU.

Flera afrikanska länder hörde till de mest entusiastiska över att domstolen grundades, men är idag bland de mest kritiska till den.

Är ICC partisk mot Afrika?

På kort tid har Sydafrika, Burundi och Gambia meddelat att de kommer att lämna ICC. Också Ugandas president Yoweri Museveni har upprepade gånger kallat domstolen oduglig – trots att han själv har varit med och bett att de granskar krigsbrott i just Uganda.

Och Afrika har varit överrepresenterat – de fyra som hittills har dömts kommer alla från kontinenten och nio av tio fall under undersökning gäller länder i Afrika.

Museveni sällar sig till skaran som kritiserar domstolen för att vara partisk emot Afrika.

Finns det fog i kritiken?

– ICC är inte fokuserad på en region. Men det stämmer att flera förfrågningar har kommit från afrikanska stater. Vi har inte fått liknande förfrågningar från andra regioner eller situationer i andra länder, säger ICC:s talesperson Fadi El Abdallah till Svenska Yle.

Och det är delvis där skon klämmer för Afrikas del.

Fyra av fem permanenta medlemmar i säkerhetsrådet är inblandade i lufträder i Syrien som kan vara krigsbrott.

Säkerhetsrådet har stor makt

Det finns tre sätt att anmäla krigsbrott, folkmord eller brott mot mänskligheten till domstolen.

1. De länder som har ratificerat Romstadgan för ICC kan anmäla brott mot mänskligheten eller krigsbrott som begåtts i ett land som har ratificerat stadgan eller brott som har begåtts av en medborgare i ett land som har ratificerat stadgan. Det betyder att det går att be domstolen att undersöka vad brittiska soldater har gjort i Irak, eftersom Storbritannien hör till ICC-medlemmarna, trots att Irak inte gör det.
2. Åklagaren för domstolen kan själv välja att starta en undersökning gällande något brott. Det har skett till exempel gällande våld kring valet i Kenya år 2008. Åtalen mot president Uhuru Kenyatta och hans vicepresident William Ruto lades ändå ner.
3. Dessutom kan FN:s säkerhetsråd i vägande fall be ICC undersöka krigsbrott, även om de länder som har begått brotten inte skulle ha ratificerat Romstadgan. Det har skett två gånger, den ena gången gällde det Libyen och våldet efter februari 2011, den andra gången regionen Darfur i Sudan, där Sudans president Omar al Bashir är efterlyst för krigsbrott.

I FN:s säkerhetsråd sitter fem permanenta medlemmar: USA, Kina, Ryssland, Frankrike och Storbritannien. De tre förstnämnda har inte ratificerat Romstadgan, samtidigt som de sitter på makten att föra fall till ICC, och har vetorätt.

– Det afrikanska argumentet är då att varför har säkerhetsrådet inte fört andra fall till ICC, till exempel Syrien. Fyra av fem permanenta medlemmar i säkerhetsrådet är inblandade i lufträder i Syrien som kan vara krigsbrott, säger Tim Murithi, gästprofessor vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala som vanligtvis jobbar vid Institutet för rättvisa och försoning i Sydafrika.

Afrikanska unionen och ICC på krigsstigen

De fall som länder själv har fört till domstolen har också främst gällt Afrika, vilket också El Abdallah från ICC konstaterar. Det har ändå ofta gällt presidenter som för rebelledare till ICC. Så är också i fallet Uganda, där president Museveni har fört ärendet med rebellgruppen LRA och krigsherren Joseph Kony till brottmålsdomstolen.

– Det har blivit ett politiserat sätt att utnyttja ICC, afrikanska ledare har använt det som ett sätt att bli av med sina politiska opponenter, säger Murithi.

Ju mer ICC rör sig från rebelledarnas avlägsna värld mot maktens högborg, desto högre blir kritiken. På samma sätt kunde man anta att kritiken skulle öka i takt med att ICC:s intresse skulle skifta från Afrika till de länder med mer makt.

Relationen mellan ICC och Afrika blev inflammerad år 2009 när FN:s säkerhetsråd ville starta en undersökning om krigsbrott i Darfur mot Sudans president Omar al-Bashir.

Problemet är inte att ICC dömer afrikaner, utan att de inte dömer andra.

– Flera afrikanska ledare samlades då och bad att säkerhetsrådet skulle vidarebefordra ärendet till Afrikanska unionen. Men säkerhetsrådet svarade aldrig. Unionen antog då en policy att inte samarbeta med ICC, säger Murithi.

Efter det har Afrikanska unionen (AU) haft ett lindrigt sagt isigt förhållande med ICC, och i själva verket har unionen indirekt uppmanat sina medlemmar att överge domstolen.

Problemet, förklarar Tim Murithi, är alltså inte att domstolen dömer afrikaner, utan att man inte dömer andra. Det handlar inte om en politisk tillbakagång i Afrika, säger han.

Regionala domstolar en möjlighet

Att Afrika i början välkomnade domstolen betyder att det finns en vilja att hindra att något som folkmordet i Rwanda ska hända igen, och Afrika har själv i regionala domstolar dömt bland annat diktatorerna Charles Taylor från Liberia och Hissène Habré från Chad.

Om de länder med mest makt inte vill vara med, vad händer om de begår krigsbrott?

Det är åt det hållet flera afrikanska ledare också önskar att utvecklingen ska gå under sloganen ”Afrikanska lösningar på afrikanska problem”. AU har också en egen domstol, den Afrikanska domstolen för rättvisa och mänskliga rättigheter, som i själva verket omfattar liknande stadgar som ICC och dessutom flera aspekter.

Om Syrienfrågan skulle tas upp kunde man kanske få de afrikanska länderna att ändra åsikt och se domstolen som rättvisare, tror Tim Murithi. Men samtidigt har vi problematiken att det fanns brister redan när den grundades.

Det att Ryssland, Kina och USA inte ratificerade avtalet fick många länder att bli misstänksamma.

– USA skrev under Romstadgan under Clinton-administrationen men Bush-administrationen valde att inte ratificera det. Det blev ett varningstecken. Om de länder med mest makt inte vill vara med, vad händer om de begår krigsbrott? Rättssäkerheten måste vara internationell, säger Murithi.

Afrikansk nationalism på uppgång

Precis som i resten av världen finns det också i Afrika en starkare trend mot etnisk nationalism, och den hänger också ihop med att Afrika har känt att man inte lyssnar på dem i det internationella samfundet.

– När säkerhetsrådet inte vill föra en positiv dialog med Afrikanska unionen så hårdnade positionerna. Att dra sig ur ICC är ett politiskt ställningstagande som signalerar att vi vill att ni lyssnar på oss. Är systemet inte rättvist vill vi inte vara med, och vi menar det, förklarar Murithi.

Men talespersonen Fadi El Abdallah från ICC vill inte kännas vid att det finns en politisk dimension i domstolen.

– Det är en permanent domstol och en domstols trovärdighet mäts via rättvisan i processerna och inte politiska aspekter.

Men enligt Murithi är det är just ICC:s stora ovilja att se att det är stormaktspolitik som är inblandat genom säkerhetsrådet som gör att den inte uppfattas rättvis.

Sviker Sydafrika sitt arv?

Men visst finns det många i Afrika som försvarar domstolens existens och de afrikanska ländernas medverkan.

Värt att notera är dessutom att de länder som nu vill lämna ICC har ledare som lämnar mycket att önska när det gäller rättvisa och mänskliga rättigheter.

Burundi fattade sitt beslut efter att en preliminär undersökning hade inletts av ICC om våldet kring det kontroversiella valet av president Pierre Nkurunziza för en tredje period vid makten.

Sydafrika är hittills det enda landet som verkligen har satt igång processen, men det tar ännu minst ett år innan landet kan utträda ur ICC, säger talespersonen Fadi El Abdallah.

Samtidigt önskar han att Burundi och Gambia skulle överväga sina beslut. Mellan raderna låter El Abdallah förstå att de afrikanska länderna kanske inte har förstått exakt hur domstolen fungerar.

Att just Sydafrika hittills är det första landet att dra sig ur ICC är ett slag mot arvet efter Nelson Mandela. När landet år 1998 beslöt att gå med i ICC sade Mandela så här:

– Vi har försökt försäkra oss om att ICC kan handla självständigt. Vår kontinent har genomgått tillräckligt med grymheter som människor omänskligt har begått mot andra människor. Vem vet, många av dem kanske kunde ha hindrats, eller ens minimerats, om det hade funnits en fungerande internationell brottmålsdomstol.

I kölvattnet efter slutet på den grymma, systematiskt rasdiskriminerande apartheidpolitiken var ICC mer än en brottmålsdomstol. Den var en symbol för landets vilja att arbeta för mänskliga rättigheter både hemma och i utlandet. Sydafrika är dessutom på många sätt en ledstjärna i Afrika söder om Sahara – och landets utträde ur ICC sänker tröskeln för andra länder att följa efter.

Diplomatisk immunitet mot rättvisa

Sydafrikas väg ut ur ICC stakades sommaren 2015, när Sudans president Omar al-Bashir var på AU-toppmöte i landet.

President Jacob Zuma valde att inte gripa honom och överlämna honom till ICC, trots att han var efterlyst, med hänvisning till statsöverhuvuds immunitet.

En domstol i Sydafrika hade slagit fast att han bör gripas, men han kunde lämna landet som en fri man.

– ICC dömer inte länder – utan människor, och att då säga att den grundades för att tjäna stormakternas intressen är att undervärdera det faktum att domstolen verkligen har gjort internationell lag och rätt relevant. Den är ibland det enda sättet att ge rättvisa åt människor som har drabbats av grymma brott mot mänskligheten, det säger Alex Obote Odora, expert på internationell humanitär rätt baserad i Sverige.

Men för flera afrikanska länder är problemet just att den dömer människor.

Sydafrikas försvarsminister säger att ICC står i konflikt med deras grundlag som garanterar ledare diplomatisk immunitet. Men det ger dem ett skydd i sin position och genom att kramla sig fast vid makten kan de då åtnjuta straffrihet.

Globaliseringens krafter strider med krafter som strävar bakåt och vill fragmentera och suktar tillbaka till en tid som aldrig mer kommer att finnas, och effekten är att de globala institutionerna svajar.

Slutet för världen som vi känner den?

Vi befinner oss i ett brytningsskede, tror Tim Murithi. FN:s legitimitet och relevans har försiktigt börjat ifrågasättas i världen, EU:s i Europa, och som jämförelse ICC:s i Afrika.

Globaliseringens krafter strider med krafter som strävar bakåt och vill fragmentera och suktar tillbaka till en tid som aldrig mer kommer att finnas, och effekten är att de globala institutionerna svajar.

Man borde inse att FN kan ha tjänat ut sitt syfte och att det behövs nya internationella institutioner som bättre avspeglar världsläget och maktbalansen just nu, säger Murithi. Institutioner som har en bättre kontakt till människorna och är mer demokratiska.

Men ICC som instrument och lagligt system behövs.

– Den nya etniska nationalismen och retoriken kring den både i Europa och Afrika borde få alla att arbeta för att vi inte ska låta krafter av polarisering och etnisk nationalism att stiga igen och begå fruktansvärda brott mot mänskligheten. Vi kan inte sitta och se på, vi måste aktivt arbeta för förändring, säger Murithi.

En svår väg framåt

Det är den kongolesiska kvinnan från landsbygden som blev våldtagen, förlorade sin familj, flydde till Uganda, inte kan läsa eller skriva och aldrig har hört talas om vare sig ICC eller AU som är värd upprättelse. Det är sådana som hon domstolen ska finnas till för. Men samtidigt drar sig världsledare från att ta ansvar för att ett internationellt rättssystem fungerar, ofta för att rädda sitt eget skinn.

Processen för att förnya de internationella institutionerna kommer att bli smärtsam och turbulent, tror Murithi.

– All förändring innehåller spänningar och de som drar nytta av det nuvarande systemet kommer inte att vilja ge upp sina privilegier. Men vi är över sju miljarder och måste börja tänka på nya sätt. Det är upp till oss att börja arbeta för en ny agenda.