Fyra år sedan deras hem brann

Malax, den 9 november 2012. Jesper Långkvist, då nio år gammal, är ensam hemma då han tycker att det luktar lite bränt.

Det är eftermiddag och han spelar på sin x-box. Hans mamma är på jobbet och hans fyra syskon har ännu inte kommit hem. Han känner lite röklukt från nedre våningen, och går för att titta efter.

Han ser inget speciellt, men efter stund kollar han igen och då ser han att värmebatteriet och dörren i hallen brinner lite grann.

Han blir rädd och springer över till grannen som i sin tur springer hem till Långkvists för att se efter.

Då brinner det redan i huset, och de ringer efter brandkåren och Jespers mamma Marianne som rusar hem.

- Då stod det redan brandbilar, privata bilar och folk överallt. Huset stod i lågor och folk kom rusande emot mig och sa att Jesper var okej, att han väntade i ambulansen så det var dit jag sprang, säger Marianne.

Då rökdykarna kom var katten död, kaninen dog sen av rökförgiftning.

Jesper Långkvist.

Jesper var till all tur är oskadd. Familjens husdjur, en katt och en kanin, dog i branden.

- Det var en blandning av panik, ilska och sorg, säger Jesper som idag är 13 år.

;Hallen hur den såg ut vid branden och hur den ser ut idag.;1;0;]

Långt efterarbete

Eftersläckningsarbetet pågick i flera dagar för att se till att det inte började brinna på nytt. Allt var förstört, ända fram till husstockarna.

Huset, en stor och fin bondstuga från slutet av 1800-talet, hade familjen restaurerat och renoverat och det fattades bara några taklister i köket då branden inträffade.

Men det bästa hade vi kvar.

Marianne Långkvist

Det var dessutom Mariannes dotter som hade utfört renoveringen i köket, så det kändes därför extra sorgligt.

- Det värsta var att se hela livet brinna upp, allt man ägde och hade. Enda man hade kvar var familjen, säger Jesper.

- Ja, så det bästa hade man ju kvar, konstaterar Marianne.

Orsaken till branden var ett litet värmebatteri som fått kortslutning. Huset var brandförsäkrat men efteråt måste familjen gå igenom allt som fanns inne i huset för att försäkringsbolaget skulle få en uppfattning om vilken ersättningen skulle bli.

- Det var kolsvart här inne, sot på alla rutor. Precis allt var svart och smält. Man såg inte ens vad vissa saker hade varit. Det var chockartat, säger Marianne.

Projektet blev övermäktigt, och till slut mer eller mindre slängde de bort allt eftersom det var för mycket grejer överallt och så svårt att se och veta vad föremålen hade varit.

Tacksamma för all hjälp

Familjen är mycket tacksam för all den hjälp de fick av omgivningen: det startades genast en insamling för familjen där de fick en mängd förnödenheter.

Under tiden som huset renoverades, bodde familjen i flera olika tillfälliga bostäder. Familjen måste också dela på sig i ett skede eftersom det inte fanns lediga bostäder för en stor familj.

Ungefär ett år efter branden kunde familjen flytta in igen, och de har alltså nu bott där i tre år. Idag är allt nytt, ljust och fräscht, stilen helt annorlunda än den de hade innan branden.

Nu i november har det alltså gått fyra år sedan branden, och det nya hemmet känns fortfarande lite ovant.

- Men det var en stor lättnad att få bo kvar i samma hus, säger Jesper.

Men samma sak är det ändå inte.

- Inte är det ju det hem man växte upp i, hela barndomen försvann ju i branden, säger Jesper.

Vaksamma för brandrisker

Marianne säger att det känns som att deras liv delats upp i före och efter branden. För minnena brann ju upp.

- Jag har fem barn, så det är ju naturligt att vi haft en massa grejer. Allt de har gjort och lagat som jag viljat spara och också minnen från min egen barndom – allt är borta.

Idag är familjen mycket vaksam vad gäller brandrisker. Ljuslyktorna på köksborden är inte tända, de finns till mera som prydnad.

Efter branden tänkte Marianne att hon aldrig vill ha värmebatterier i sitt hus igen, så de lade in bergsvärme.

De kollar också lite extra efter att laddare och strykjärn är urdragna och avstängda.

- Framför allt samlar jag inte på mig en massa grejer. Innan jag köper något tänker jag noga efter, för jag vill inte bära ut det igen. Det skall vara minimalistiskt, säger Marianne.

Vill aldrig igen ha så mycket saker som då.

Marianne Långkvist

Men fortfarande kan det knyta sig i magen på henne då hon hör brandbilen. Jesper å sin sida har fått nya insikter.

- I början var jag rädd för eld och tycket inte om brasor. Idag har jag börjat tycka om brandkårar. Jag har funderat på att gå med i frivilliga brandkåren eller att till och med bli brandman. Jag vill inte att folks hus skall brinna ner.