Esbopolitiker är säker på att han vet vem Bodommördaren var
Den fruktade kioskmannen bodde endast 800 meter från mordplatsen. Han erkände mordet flera gånger, men polisen viftar bort det som ”fylleprat”. I sin bok Legenden om Bodom avslöjar lokalpolitikern Ulf Johansson det som ortsborna och Esbopolisen misstänkt i alla dessa år.
- Det finns flera orsaker. För det första har jag vuxit upp i trakten och känt till bakgrunden. Många bekanta och vänner har bett mig skriva om det här. Främst var det Christoffer Grönholm, som var Svenska folkskolans vänners kanslichef, som flera gånger bad mig att skriva. Jag lovade honom att jag ska göra det. Han är numera död så jag tycker att jag är skyldig honom att skriva.
Nu eller aldrig måste det ´lokala minnet´ skrivas ner, i morgon är det för sent.
ur Legenden om Bodom av Ulf Johansson
Ulf Johansson som själv bor och är uppvuxen i Bodomtrakten var jämnårig med ungdomarna som knivhöggs till döds 1960. I dag är Johansson veteranpolitiker och har suttit 35 år i Esbo stadsfullmäktige.
De ungdomar som mördades var utomsocknes besökare och hemma från Vanda.
- Ingen Esbobo eller ortsbo skulle ha tältat på det där stället. Orstborna visste att kioskmannen skär ner tältsnören så att tältet faller ner, skrattar högt och lämnar platsen. Det här gjorde kioskmannen alltid om någon vågade sätta upp ett tält på platsen. Han tyckte att han var chef på platsen och jagade bort alla som kom dit för att tälta.
Kioskmannen höll byn i skräckens grepp. Risken för repressalier ansågs vara stor, man ville skydda sig och sina barn.
ur Legenden om Bodom av Ulf Johansson
Kioskmannen var ökänd i byn. Han hade mentala problem och problem med alkohol. Han var också väldigt våldsam. Ortsbor berättar hur han sköt med hagelgevär på ungdomar som körde moped på ”hans väg”. En annan historia berättar om hur Vallu gömde rakblad i äpplen eftersom det var vanligt att pojkar stal äpplen.
Eftersom kioskmannen fortfarande har nära släktingar vid liv har Johansson valt att använda endast hans förnamn ”Vallu”.
Liksom flera andra Korsbackabor var också Vallu mentalt störd. Under kriget var han intagen på mentalsjukhus. Tills hans läkarintyg från armén blir offentliga 2019, då han varit död i 50 år, kan man bara spekulera i hans sjukdom. Symptomen var häftighet och besinningslös våldsamhet varvat med lugna balanserade perioder, då han kunde vara vänlig och manipulativ, vilket stämmer in på psykopatiska drag.
ur Legenden om Bodom av Ulf Johansson
- Den som läser boken förstår att kioskmannen är kapabel till mord. Jag råkade själv ut för hans fanstyg. Han kastade stenar efter oss då vi cyklade på ”hans väg” som var en bilväg som for ner till sjön förbi hans kiosk. Jag fick en sten i ryggen för att jag cyklade på hans väg, berättar Johansson.
Det var inte bara ortsbornas rädsla för kioskmannens häftiga temperament som gjorde att polisen inte kom honom på spåren då utredningarna sattes i gång. Språket spelade en betydande roll, berättar Johansson i sin bok.
Polisens utredning av morden har kritiserats. Det fanns naturliga orsaker till att polisen i början nära på struntade i vad ortsborna visste. Esbopolisen var språkkunnig, men kriminalen från Helsingfors som tog över undersökningarna behärskade dåligt svenska. I början av 1960-talet kunde få finska i Korsbacka.
ur Legenden om Bodom av Ulf Johansson
- Folk i byn hade sett honom komma från mordplatsen men ingen vågade berätta om det här för polisen. Men då vägrade polisen mera tro på att kioskmannen var gärningsmannen eftersom de inte är någon sporre för polisen att få fast en man som är död.
Polisen har aldrig gjort ett DNA-test på kioskmannen. Trots att det hittats DNA-spår av en femte person i eller på tältet. Dessutom hittade man en tand i tältet flera år efter morden.
Kioskmannen lär också ha erkänt för sina närmaste att han, som många i byn misstänkte, var Bodommördaren.
- Han erkände tre gånger för sina grannar i samband med bastubadande. Polisen vägrar godkänna det här utan de anser att det är fylleprat. Han hade spritproblem men han var aldrig redlös då han var full utan hade alltid tanken med sig. Han visste nog vad han sade.
Egentligen var Bodommorden aldrig en gåta för ortsborna. Både Esbopolisen och traktens invånare har allt från början varit säkra på vem Bodommördaren är. Men han blev aldrig fälld, hans erkännande kom för sent.
ur Legenden om Bodom av Ulf Johansson
Johansson berättar om ett förhör med vännen och grannen Börje som finns nedskriven i gamla polisprotokoll.
- Kioskmannen blev förbaskad på sin vän Börje som han erkände för. Börje blev rädd för att han också skulle bli ihjälslagen och sade att ”nej du ska inte tro att det var du”. Då hade kioskmannen sagt, enligt polisprotokollet, ”tro nu din jävla tollo”. Efter det hade han frågat sin vän ”vad tycker du jag ska göra nu?”. Börje svarade ”om det är du som har gjort det så tycker jag att du ska dränka dig för att du kommer sitta resten av ditt liv i fängelset”. Några timmar senare gick kioskmannen ner till sjön och dränkte sig.
Kioskmannen dränkte sig i Bodomsjön år 1969.
Eftersom ett DNA-test aldrig gjorts kan man inte med säkerhet fastställa att den våldsamme kioskägaren skulle ha varit mördaren. Gåtan förblir alltså fortfarande olöst.
Bodommorden utspelade sig på ett näs vid Bodom träsk under en rekordvarm sommar den 5 juni år 1960. Två 15-åriga flickor Maila Irmeli Björklund och Anja Tuulikki Mäki och den 18-årige Seppo Antero Boisman mördades då de låg och sov i ett tält. Ungdomarnas skallar ska ha krossats med ett vad som tros ha varit en stor sten. Den fjärde ungdomen Nils Gustafsson var den enda som klarade sig vid liv. Han hittades allvarligt skadad vid tältet.
År 2004 greps Gustafsson som skyldig för morden och en ny rättegång inleddes. Senare frigavs Gustafsson.
' /%3E%3C/svg%3E)
