Pappas Eget Band: Man ska jobba med människor som är bättre än man själv

På varsitt håll hör Niklas Nylund och Niklas Rosström till Finlands bästa producenter och tillsammans har de varit Pappas Eget Band i snart femton år. I veckans På resande not ska de för första gången framföra någon annans låtar offentligt.

Från att ha fötts som ett litet hobbyprojekt har Pappas Eget Band mognat och levt ett oväntat långt och framgångsrikt liv.

Niklas Rosström: Det har varit lite från och till. Vi började 2002…
Niklas Nylund: 2003.

NR: Nej, vi började 2002 men den första skivan kom 2003. Vi träffades och tänkte att det skulle vara kul att göra lite skön, livsbejakande musik tillsammans, lite enligt den gamla skolan. Men sedan har vi lekt med olika stilar och gjort olika pastischer. Vi har gett ut fyra hela skivor och en del singlar. Vår nyaste singel heter ”Är det fel på mig” och handlar om åldersrasism.

Är åldersrasism något man märker av som medlem av Pappas Eget Band?

NN: När man kommer upp i vår ålder märker man att folk tycker att man är gammal, de undrar om man alls hänger med längre. Jag ska inte säga att det rasar men som producent märker jag att unga människor inte ringer till mig på samma sätt som tidigare, de är inte lika ivriga. Ska man vara med i ett band är en 50-åring en gammal gubbe istället för ung och fräsch. I något skede är man inte så intressant längre och det gäller inte bara inom musiken.

Varför uppskattar man inte erfarenhet inom musikbranschen?

NN: Det är beror nog på var man finns. I andra länder har äldre producenter hur mycket som helst att göra. I USA verkar man åtminstone uppskatta erfarenhet och att jobben levereras som de ska. Här är det lite annorlunda.

NR: Sedan är man också så gammal som man känner sig. Vid 47 fick jag åldersnoja och den har jag haft svårt att bli av med. Vi äldre behövs för vi har erfarenhet, vi har varit med, vi har en historia. Den bästa kombinationen är nog att man har någon ung och ivrig tillsammans med någon äldre och erfaren.

Bo Kaspers inte den stora förebilden

Apropå erfarenhet, vilka är era musikaliska förebilder?

NR: Folk tror alltid att Bo Kaspers Orkester är vår förebild men det stämmer inte riktigt. Vi har ett gott vänskapsförhållande och de har spelat på våra skivor, så därför kanske vi låter lite som de. Jag lyssnar gärna på Stevie Wonder och på Abba och Queen än i dag. Men samtidigt måste man ju följa med det nya som görs.

NN: Det är klart att man lyssnar på Spotifylistor och följer med, det finns massor av musik som aldrig getts ut här. Det är fantastiskt att kunna få idéer och influenser utan att börja låta som någon industristandard. I Finland och Skandinavien är det tyvärr ofta så att man inte vågar göra något nytt eller udda eller annorlunda. Om man gör sin egen grej tar det kanske längre tid att slå igenom men plötsligt har man kanske skapat det där nya som alla vill ha. Vi ligger ofta steget efter här.

NR: Med oss har det gått i vågor, de första tio åren var jag väldigt ivrig men sedan finns det en gräns för hur långt man kan komma på våra breddgrader. Vi har spelats på Vega och Radio Suomi, vi har spelat in duetter med Svante Thuresson och Patrik Isaksson, men i något skede kommer en vägg emot och man frågar sig om man orkar fortsätta.

NR: Men det är roligt att vara med i På resande not, för vi har aldrig offentligt spelat covers tidigare. Och inte är det alls omöjligt att vi gör någonting speciellt nästa år. En dröm jag har är att spela in våra gamla låtar på nytt med ett big band, exempelvis.

I USA verkar man åtminstone uppskatta erfarenhet och att jobben levereras som de ska. Här är det lite annorlunda.

Niklas Nylund

Bra tecken när man vill spela luftgitarr

Ni hör båda till Finlands främsta producenter inom olika områden. Hur går det till när ni ska jobba tillsammans? Vem bestämmer?

NR: Vi kompletterar varandra, det är hela grejen. Nylund är en studioräv medan jag upplever mig mer som en visionär som kommer med en grundidé.

NN: Ofta är det så att en av oss får en låtidé som vi sedan spinner vidare på. Ett bra tecken är att man vill spela luftgitarr med sig själv, då funkar det. Det behöver inte betyda att låten blir en hit, men då vet man att det är något som ger en själv något och att man musikaliskt är på rätt spår. De senaste åren har vi mest gett ut singlar och då är det bara att ta en låt och jobba vidare på den utan att behöva fundera på någon albumhelhet. Det är jätteskoj, för då kan man vara helgalen och tänka på ett helt annat sätt.

NR: Med vår nya låt fick jag bara en tanke i huvudet om att man borde göra något om åldersrasism och så kom titelraden och lite versidéer. Sen åkte jag till Nylund och så skrev han resten av texten. Det är nytt för Pappas Eget Band. Tidigare har det varit jag som skrivit de flesta texterna, men våra senaste låtar har Nylund skrivit texterna till. Där har vi hittat en lite ny sida av oss själva.

Hur viktigt är det att byta roller ibland för att samarbetet ska fungera?

NR: I Finland är problemet att folk ofta bygger murar runt sig och säger att det här är mitt. Du är en stor själ om du vågar öppna dig för andras idéer och för nya vindar som kommer. Jag har alltid haft som mål att jobba med människor som är bättre än jag själv, jag får sådana kicks av det. Det är då du växer. Men om du är självisk och bara ska göra allt själv så stagnerar du, och det tycker jag många gör i Svenskfinland.

Intervju: Tobias Larsson