Teaterrecension: Parterapi med mirakelmetod

Hur får man ett frustrerat par att återupptäcka de goda sidorna av sitt äktenskap? I Lilla teaterns relationskomedi Mirakelmetoden sätter en liten dos omvänd psykologi p för den inbördes pajkastningen.

Men innan vi når så långt har anklagelserna och invektiven förstås rullat på ett bra tag.

Mirakelmetoden ( Die Wunderübung) är skriven av den österrikiska kolumnisten och succéförfattaren Daniel Glattauer och han placerar sina bittra makar på parterapeutens mottagning.

Joanna och Valentin har varit gifta i sjutton år och vardagsslitet har med tiden kört in relationen i en återvändsgränd som paret inte kan ta sig ut ur på egen hand. Båda tror sig veta precis vad den andra tänker och den bilden är genomsyrad av misstro och leda.

Så vart tog kärleken vägen?

Verbalakrobatik och uppdämda frustrationer

I Valentins ögon har hustrun förvandlats till en snarstucken megära som bara söker fel hos honom medan Joanna är kränkt över att Valentin endast tycks se henne som ett tjänstehjon med uppdraget att hålla vardagen flytande. Han kan ju inte ens prata, klagar hon.

Det är förstås en sanning med modifikation.

Inför äktenskapsterapeutens försök att öppna kommunikationen går bägge parterna snart igång med besked. Och när två förorättade människor öser ut kränkthetens djupa brunn är det förstås ingen ände på ordflödet.

Åtminstone inte om de är huvudpersoner i en relationskomedi byggd på verbala lustigheter.

Glattauers pjäs är traditionen trogen och han drar sig inte heller för att frossa i alla kända klichéer kring ’typiskt’ manliga respektive kvinnliga reaktionsmönster. Författarens personligaste bidrag till genren är pjäsens tredje gestalt, en terapeut som kan alla knep för att rädda andras äktenskap men samtidigt är blind för falluckorna i sitt eget.

Men så är också paradoxen denna terapeuts kännetecken. Både i livet och i arbetet där han slutligen tar till en så kallad ’paradoxal intervention’ för att få de motsträviga klienterna att samarbeta.

Och visst, på någon punkt är vi väl alla stora barn som ibland måste lirkas ut ur vår trotsighet och sårade fåfänga med lite gammaldags, hederlig manipulationsteknik.

En annan fråga är väl sedan om den här pjäsen också lyckas överrumpla sin publik med några nya insikter. Det har jag lite svårt att tro.

Gnatande hustrur och tigande män

För översättningen står Lilla teaterns blivande chef Marina Meinander som också har regisserat pjäsen tillsammans med Kirsi Porkka. Den här duon har tidigare satt upp en rad egna relationspjäser som fått oss att se våra liv med den klarsyn stilgrepp som komik och satir i bästa fall kan framkalla.

I dem har det djupt mänskliga ofta framstått som komiskt men i Lilla teaterns uppsättning av Mirakelmetoden framstår det komiska i bästa fall som rätt mänskligt. Och det är inte riktigt samma sak.

Alla klichéer bottnar förstås i något igenkännbart men klichéer blir de när de också gör anspråk på allmängiltighet. Glattauers gestaltning av det krisande äktenskapet laborerar med fixerade rollmönster som ofta känns rent förbluffande slitna och endimensionella.

Att navigera förbi dem är en utmaning och allra bäst fungerar Lillans uppsättning när såväl regin som skådespelartrion Pia Runnakko, Nicke Lignell och Joachim Wigelius stryker upplägget en aning mothårs.

Nicke Lignell gör Valentin med en knapphet som framhäver gestaltens rådlöshet snarare än den buffliga kommunikationslöshet som han anklagas för medan Pia Runnakko glimtvis låter oss ana också den nakna sorgen under de skenbara triumferna i ordduellerna. I de här två tolkningarna bär allvaret längst, inte komiken.

Uttalat satirisk är däremot uppsättningens kommentar till alla snabbfixande mirakelmetoder.

Meinander och Porkka bäddar in det här parets plötsliga försoning i ett rent ironiskt sagoskimmer medan Joachim Wigelius hantering av terapeutrollen driver friskt både med funktionen och människan bakom den.

I förhållandet till andra berömmer vi oss gärna för att vara klarsynta men det enda som är säkert är förstås att vi oftast är sorgligt blinda för oss själva.

Men ärligt talat, det visste vi kanske redan före Mirakelmetoden?