Bokrecension: Barn som bär upp tillvaron

Ann-Helen Attianeses roman Vågbrytarna handlar om att vara barn, men ändå förväntas och tvingas ta ansvar som en vuxen.

Temat är bekant från hennes förra roman Post till Vintergatan (2008) där sexåriga Saga och hennes nyfödda bror Krille konfronterades med mamma Margaretas sorg när pappa Pasi dött i en bilolycka.

Det var ett hårt slag som för en lång tid förlamade Margareta. Men småningom kom en ny man in i bilden. Med honom försvann kontakten till den döda pappans släkt, för den nya mannen var inte väl sedd av farbror som inte lät faffa besöka sina barnbarn. De vuxnas feghet och brist på hänsyn till barnen är slående.

Tiger i tysthet

I Vågbrytarna har Saga hunnit bli en tonåring och Krille en tyst och försagd pojke som är minst i klassen. De kämpar på. Han står ut med mobbning och ständiga besvikelser medan hon försöker finna andra mänskor att ty sig till än familjen. Det som emotionellt håller henne kvar är brodern.

För mamma har tillvaron mest bestått i att släta över sitt drickande, med presenter, fint dukade frukostar och tillkämpad glädje. Den nya mannen visar sig vara just så opålitlig och aggressiv som olyckskorparna kraxade. Livet därhemma präglas alltmer av gräl och slag. Attianese skildrar Margaretas vanmakt och uppgivenhet, men ger inte egentligen en förklaring till varför det går som det går.

Flere berättarröster

Det som lyfter Attianeses bok är en lyhördhet för de olika personerna. Mamman betraktar det mesta till en början med samma överslätande blick som hon betraktar sina egna fel med. Saga ser de andras behov, men slits mellan sin längtan att få leva sitt eget liv och en önskan att göra de andra glada. Det lilla barnets tilltro till sin egen förmåga att trösta har övergått till tonåringens ambivalenta kärleks-förakt.

Krille försöker dölja sin egen ensamhet och utsatthet för de andra som redan har till räckligt med sitt. Det bästa han kan önska när det gäller hemmet är att få vara så osynlig som möjligt. De få stunderna när han blir sedd eller får beröm vänds snabbt till obehag och klander.

Våldsamma män i fokus

Det finns en trend inom litteraturen nu att sätta ljus på det privata, på trasiga relationer och lögner. Våldsamma män möter man också i många berättelser. I Vågbrytarna är det barnen som står i blickpunkten. Deras hjälplöshet och utsatthet. För där de vuxna kan fly till ruset får barnen lov att fortsätta möta världens spott och spe utan något skydd.

Som läsare blir jag både arg och trött på Margareta som sviker sina barn på daglig basis. I Brev från Vintergatan gav en livförsäkring efter mannen lindring i sorgen. Vackra och nya saker gav glädje och den här glädjen ville hon ge också sina närmaste. I Vågbrytarna tar hon till olagligheter för att fortsätta med det. Alla dessa presenter behövs för att skyla över svikna löften och tillkortakommanden.

Skammens tystnad

Men det som återstår efter avslöjandet är skam. En skam så stor att den helt slår henne ur spel. Hon är redo för det stora sveket, och när det inte går som hon tänkt så tar hon sig rätten att dricka sig ur världen. Det är motbjudande och som läsare inser man att det är Sagas styrka som håller uppe hela fasaden. När mamma rämnar hamnar barnen att ty sig till den nya mannen. Honom de är rädda för.

Det som hindrar romanen från att blir en veritabel misärskildring är just Sagas styrka och Krilles bergfasta lojalitet med den mamma han trots allt älskar. Attianese skildrar sina unga huvudpersoner med kärlek, men utan ett uns av sentimentalitet.

Ljuspunkterna för Saga är pojkvänner, spirande kärlek, vänner som trots allt inte sviker. Självkänslan växer också när hon får ett sommarjobb och inser att man litar på henne, att man kan lita på henne. Att hon inte är sin mamma. De är två olika personer och det är inte hon som gjort något fel. Men alla har inte en Sagas styrka och intergritet.

Läsning ger lindring

Litteraturen och skrivandet är också en annan ljuspunkt. Där finns en värld att utforska. Även för Krille ger läsningen en lindring, ett litet hopp för framtiden. Han läser en dikt av Claes Anderson och den griper honom så att han känner yrsel.

Vägbrytarna är en berättelse om att stå kvar, stå upprätt, trots motgång efter motgång, svek efter svek. Att växa och känna en spirande styrka. Det är också en skildring av hur stark man måste vara för att orka intala sig själv att alla som skvallrar och håller sig undan inte gör det av illvilja. Att det bara är så att ”alla inte märker när tillfället att vara barmhärtig landar vid deras fötter.”

Osynliga vardagshjältar

Romanen kan också läsas som en hyllning till alla dessa ungdomar som axlar bördor de inte borde behöva bära. Jag påminns om specialläraren som tyckte att skolan ibland kunde dela ut stipendier till barn och ungdomar som helt enkelt orkar klä på sig och ta sig till skolan utan frukost medan deras närmaste sover ruset av sig. Dag efter dag. Det kräver en vågbrytares styrka och envishet.