Teaterrecension: En duktig flickas självrannsakan

Hur kan man nå fram till andra om man inte ens vågar möta sig själv? Huvudpersonen i Milja Sarkolas nya pjäs Allt som sägs är en mästare på kritisk självbespegling men oförmögen att acceptera det hon ser.

Och det är hon ju inte ensam om. Vi lever i en tid som hyllar det högpresterande samtidigt som Jantelagen tillämpas med hård hand: tro inte att du duger, tro inte att du är något.

Kvinnan i Allt som sägs lär sig reglerna tidigt.

I Teater Viirus uppsättning tecknar Jessica Raita porträttet av en flicka som redan i förpuberteten präglas av perfektionistens stränga attityd till sig själv.

Tiotals år senare har flickan blivit en medelålders kvinna. En kvinna som i Sanna-Kaisa Palos tolkning ältar sin känsla av utanförskap i termer som tonåringen saknade – men fortfarande utan att få syn på den verkliga orsaken.

Den som ständigt är rädd för att sticka ut eller göra bort sig bygger själv sina murar.

Ett psykologiskt filigranarbete

Under de senaste åren har Milja Sarkola vid sidan av sitt arbete som regissör också gjort sig känd som en skicklig dramatiker. Perheenjäsen och Jotain toista hör till de senaste årens intressantaste uppsättningar på finskt håll.

Allt som sägs är hennes första text för en svenskspråkig scen, den är också mer uttalat fiktiv än de tidigare. Men gemensamt för dem alla är fokuseringen på kvinnor i olika livssituationer och den sällsynt skarpa blicken för psykologi.

I Sarkolas pjäser är det viktigaste aldrig det som sägs utan det som syns eller bara låter sig anas.

Och på den punkten är Allt som sägs kanske den som överlåter mest åt åskådarens egen tolkning.

Inte bara för att de korta scenerna ofta ringar in flera iakttagelser parallellt utan också för att sättet att göra teater skiljer sig en aning från det finska.

Det blir faktiskt ganska tydligt också inom den här föreställningen när Jessica Raita och Sanna-Kaisa Palo gestaltar samma person i olika skeden av livet.

Två perspektiv på rollen

Under uppsättningens första hälft står barnet och tonåringen i fokus.

I korta tablåer skissar pjäsen fram fram en uppväxthistoria som egentligen inte är särdeles dramatisk alls. För utåt sett är ju allt okay.

Flickan är smart och lyser i skolan. Hon har en bästis ( Maria Ahlroth) och ett tryggt hem med en bror (Viktor Idman) och en mamma (Robert Kock) som hon under inga omständigheter vill göra besviken.

Kort sagt, hon är ansvarsfull och duktig.

En duktig flicka som trängtar efter bekräftelse men aldrig vågar lita på att den är ärligt menad. Och som efterhand börjar hantera sina uppdämda rädslor och aggressioner med en valhänthet som ibland rentav gränsar till grymhet.

Ibland mot andra men mest av allt mot sig själv.

Jessica Raita låter oss som publik ofta bara ana vilka motstridiga tankar som avlöser varandra där inne i tonårshuvudet.

Sanna-Kaisa Palo är betydligt explicitare. När vi under uppsättningens senare hälft konfronteras med den medelåders kvinnan låter Palo oss tydligt se hur det mönster som grundlagts i barndomen fortsätter att spöka.

Hon gör det genom att också ta distans till rollen, kommentera den utifrån och på det sättet låta oss se precis var det skaver.

Mellan det som sägs och det som döljs blottläggs ett utanförskap av tragiska mått men greppet rymmer samtidigt en komisk underton som får en rent förlösande effekt.

Äntligen! Vi har alla en tendens att ta oss själva på lite för stort allvar.

Men samtidigt är det en lisa att se en föreställning som också vågar ta sig tid att växa fram med små och subtila medel.

När ska det hända något?

I pausen hörde jag ett par förvirrade röster undra när det ska börja hända något.

Och visst, Allt som sägs är en lågmäld uppsättning, med en helt annan dynamik än i Sarkolas tidigare pjäser. Men i de diskreta signalerna ryms många viktiga frågeställningar. Inte bara på det individuella planet utan också i termer av rollmodeller och samhällsanalys.

De korta ögonblicken av kontakt och samstämmighet spårar fort ut i dissonanser. Precis som i Robert Kocks suggestiva musik till föreställningen - och samhället utanför teatern.