Filmrecension: Ben Affleck skjuter sönder bilden av den triste bokföraren

Ben Affleck har spelat många roller i allt från indiefilmer till storskaliga spektakel. Men vad händer när han spelar en man som överhuvudtaget inte har en aning om hur man spelar – som är konstant nollställd?

Christian Wolff (Ben Affleck) älskar siffror. Att bolla med dem, tänja på deras gränser, rada upp dem i långa banor för att utläsa mönster som ingen annan kan se.

Han är med andra ord den perfekte bokföraren. Vare sig det gäller småföretagare som vill dra av kilometerersättningen mellan hemmet och postkontoret i beskattningen eller en kartellboss i behov av att tvätta en miljard.

Hemligheten är att aldrig stanna upp mellan uppdragen. Och att aldrig någonsin under några som helst omständigheter dra uppmärksamheten till sig. Vilket är lätt för en man som inte förmår knyta sociala kontakter, som inte begriper sig på samspelet människor emellan.

Men vad händer när en avgörande affär avbryts innan den slutförts och tvingar honom in i närkontakt med en kvinnlig kollega (Anna Kendrick) medan finansministeriets Ray King (J. K Simmons) och Marybeth Medina (Cynthia Addai-Robinson) lurar bakom hörnet? Samtidigt som diverse ljusskygga affärsmän och deras hantlangare Brax (Jon Bernthal) flåsar dem alla i nacken.

Tja, han inser att siffror inte hjälper när man måste räkna med risken att bli mördad. När som helst.

Ett myller av ingredienser

Gavin O´Connors The Accountant är en ojämn film som spelar med ingredienser från mängder av olika genrer. I grunden svajar ett seriöst drama som skildrar en autistisk pojkes överlevnadskamp i skuggan av en far som tillämpar samma disciplin i det civila som han själv åtlyder i det militära.

Detta psykologiska drama sveps sedan in i de thrillerliknande dimmor som åstadkoms av den autistiske fyrtioåringens spel med olika täckmantlar. Här har vi en man som är en kombination av den traditionelle lurendrejaren med ett stänk av Rain Man.

I utkanten av Rain Man- äventyret utspelar sig en "whodunnit"-deckare där åskådaren med hjälp av tillbakablickar får veta hur det kommer sig att just King engagerat sig i Christians öde.

Och över allt detta lägger sig ett täcke av hårdför action som i sin brutalitet hela tiden hotar slå över gränsen för vad man står ut med. Det blir helt enkelt väldigt många skott i huvudet. I närbild.

Ovanligt bra Affleck

Förutsatt att man orkar bry sig om att dechiffrera de olika genrelagren och nysta i intrigtrådarna så är det inte alls omöjligt att trots ojämnheterna ryckas med av helheten. Delvis beror detta antagligen på det udda underdog-perspektivet i kombination med en fungerande rytmisering, men allra mest har det att göra med att det är omöjligt att släppa Ben Affleck med blicken.

Och varför är det så oväntat?

Jo, för att Affleck är fascinerande såtillvida att han under sin drygt trettio år långa karriär fått vänja sig vid att varva Oscarsnomineringar (och belöningar) med att figurera i samband med The Golden Raspberry Awards - det vill säga de pris som delas ut till årets sämsta filmprestationer.

Ibland hyllas han för sin pojkaktiga charm, ibland sågas han vid fotknölarna eftersom dessa anses vara mer än lovligt träiga.

Men oberoende av om man tillhör dem som gillar Affleck eller inte så är det ofrånkomligt att han klarar rollen som den autistiske Christian utan darr på ribban. Han lyckas vara lika nollställd i såväl farliga situationer som i potentiellt romantiska sådana.

Och detta utan att det blir överdrivet.

Mera action än autism

Man skall på intet sätt inbilla sig att The Accountant på djupet ökar förståelsen för det annorlunda i allmänhet eller autism i synnerhet - men det är onekligen det elementet som gör att man trots allt orkar engagera sig i Christian Wolff.

Och visst säger det något om vår tid när man ser det mobbade barnet lära sig att det gäller att själv slå hårdast. Eller när den vuxne mannen tränar sig i att uthärda stimuli genom att spela hård musik på hög volym medan neonljuset blinkar och baseballträet träffar de egna smalbenen.

Allt medan man som åskådaren uthärdar de allt obehagligare våldssessionerna. För att det är det som förutsätts av en underhållande actionthriller. I vår tid.