Filmrecension: Sveriges bästa komiker i sällsamt tragisk komedi

Johan Rheborg och Robert Gustafsson hör utan tvekan till Sveriges skickligaste och mest folkkära komiker. Solsidan och Killinggänget är liksom bara förnamnet på två stabila karriärer. Så vad hände?

Det börjar med att det brinner i knutarna. Bokstavligen. Den 39-årige teknikfreaken Tobias som bor med sin morsa Monica i en risig kåk på vischan har nämligen fått för sig att testa ännu en pryl han beställt på nätet – med den påföljden att hela härligheten exploderar.

Så där står mor och son och ser huset brinna ner till grunden. Men det är inget att hänga läpp för – det är bara att kroka den halvbrunna husvagnen på den sjabbiga bilen och flytta.

Vilket innebär fortsatt hillbillyliv i ett annat spökslott i utkanten av det svenska välfärdssamhället. En skitig tillvaro som den kedjerökande morsan fyller med dagdrömmar av olika slag medan slashasen till son tillbringar all tid på nätet.

För där kan drömmar bli verklighet. I form av självhjälpsguider, relationssajter och prylar.

Många prylar.

Vad är detta - egentligen?

Morran & Tobias - som en skänk från ovan bygger på en populär sketchserie som tagit den svenska publiken med storm och mycket tyder på att man nu är beredd att gå man ur huse för att se långfilmsversionen. Detta trots att en enig kritikerkår spytt galla över den - i Dagens Nyheter fick den noll poäng på en skala från 1 till 5.

Själv är jag förvirrad. Utan förhandsrelation till den bisarra duon försöker jag inledningsvis få ordning på mina intryck av mor & son.

Därefter gör jag mitt bästa för att få grepp om genren. Och redan där det blir stopp – tvärstopp.

Jag fattar helt enkelt ingenting – skall detta föreställa en komedi? Det är ju inte roligt, inte ett dugg faktiskt. Men ju längre filmen lider desto mer övertygad blir jag om att detta är en tragedi – och som sådan inte helt renons på poänger. Tvärtom.

Ett Strömsö i omvända världen

När jag väl vant mig av med tanken på att jag förväntas skratta börjar jag betrakta historien om Monica och Tobias som en slags smutsig spegelbild av vår tid. En tid där en facebookifierad semiverklighet i kombination med inredningshysteri, matlagningsprogramsbulemi och allmän dyrkan av "må bra" - trender invaderat varje vrå av våra liv.

"Det gäller bara att få i ordning" säger Monica där hon står i smutsen och försöker klämma in de gamla prylarna i det nya hemmet. Det gäller bara att få möblerna på plats så blir allt bra. Sedan kan man börja om på nytt. På ny kula. Liksom.

Tobias anlägger i sin tur ett feng shui-perspektiv på det hela där han går lös på köket med den nya tryckpumpen. Effektivt spolar han bort både smuts och kärl och morsa medan han konstaterar att han vill tvätta bort skiten ur livet - inte bara konkret utan på ett andligt plan. Få bort de dåliga energierna. Liksom.

Och mamman som vet allt om mammarollen vet att det är bra för barn att få leva ut sina aggressioner. "Man får aldrig brusa upp" mumlar hon stolt.

Det är synd om människan

I mindre kunniga händer hade även den tragiska dimensionen i denna absurda historia gått förlorad, men Rheborg och Gustafsson lyckas träffsäkert blåsa liv i sina karaktärer. De må vara karikatyrer, men det hindrar dem inte från att svämma över av äkta känslor. Monica älskar sin son och han älskar henne. Det råder det ingen tvekan om.

I takt med att det förflutna gör sig påmint får vi en inblick i varför de kommit att ty sig till varandra. Och senast i det skedet blir det uppenbart att Strindberg hade full koll på läget i sitt Drömspel - det ÄR synd om människan.

För att hon är så liten, så osäker och så usel när det gäller att handskas med sig själv. Hur kan man annars förklara denna besynnerliga benägenhet att försöka klänga sig fast vid drömbilden av sig själv? Och denna blinda vilja att ge sig hän åt den skenbara trygghet som prylar ger?

Starka scener

Det är ofrånkomligt att Rheborg & Gustafsson som skrivit texten tillsammans med manusförfattaren Stefan Wiik och regissören Mats Lindberg flera gånger gör sig skyldiga till att skapa scener som det gör ont att se. För att de är så osmakliga och groteska. Men samtidigt kommer jag inte ifrån känslan av att det är något i dem som träffar en nerv och att det är just därför de skaver.

Här finns en scen då Monica äntligen kommer iväg till den Halloweenfest hon länge drömt om för att få in en fot i det nya villaområdet. Vad hon inte vet är att sonen sminkat henne så att hon är mer skrämmande än den mest skrämmande clown och att han dessutom försett henne med en fotboja via vilken han kan ge henne elchocker.

Istället för att skapa nya vänskapsband slutar korvgrillningen med att hon skrämmer barnen och får de vuxna att vända sig bort i avsky.

Äckligt, javisst - men också en talande bild av den obekväma sociala misär vi helst blundar för i vår tillrättalagda Halloweenskräck. Och en bra bild av hur den manipulativt begåvade kan plocka sönder såväl självkänsla som glädje hos sina närmaste. Knyta dem till sig. Med våld.

En av de mest gripande och samtidigt komiska scenerna är när Monica ur elden lyckats rädda Tobias babybok - en bok av det slag där man samlar bilder av och information om sitt barns första år. Men Monicas bok är inte som andras - eller jo, det är kanske just det den är... eftersom hon fyllt den med allt från glansbilder till reklamfoton av gullig babylycka.

En bok om hennes värld så som hon önskar att den sett ut. En slags faceboook-version av livet innan facebook fanns. Och vad kan väl vara mer tragiskt än det?

Det skulle väl möjligen vara en film som lanseras som en komedi när den egentligen är en fasansfullt berörande tragedi.

Morran och Tobias går upp på bio i Torneo, Vasa, Jakobstad, Närpes, Ekenäs, Hangö och Mariehamn - på publikens begäran. Trots svidande kritik sågs filmen av nästan 90.000 svenskar redan under premiärhelgen i Sverige.

Texten har uppdaterats den 14.11.2016 med tillägget att även Stefan Wiik och Mats Lindberg medverkat som manusförfattare.