Teaterrecension: Tre kvinnors begär i ett slutet rum
Tre damer stiger fram ur det förflutna, Edith och Helena Södergran, Hagar Olsson. Deras positioner växlar, tiden vrids åt olika håll och de visar olika sidor av sina personligheter. Vem av dessa tre har rätten att formulera sanningen?
Helena Kallio gör en Edith Södergran som sitter (sitter, inte står) i centrum på scenen och i sin egen värld. Världen är både sluten och öppen - en tolvrums villa i ett Karelen som är stadd i snabb förändring.
Centrum håller på att bli periferi, trädgården förfaller och antingen mamman Helena (Lena Labart) vill medge det eller inte, så är den lilla familjens ekonomi i fritt fall.
Av och till dyker en högljudd Hagar Olsson upp. Ella Pyhältö gör ett porträtt av Olsson, som är just så kluvet som eftermälet av den här hett eftertraktade gästen är, passionerad, men kanske inte så intresserad när allt kommer omkring. Väldigt bestämd, och inte särskilt förstående.
Föreställningen Koska olet minun (För att du är min), i manus och regi av Virpi Haatainen, är uppbyggd så att scener med de tre kvinnorna Helena, Edith och Hagar i olika sammansättning växlar med ett efterspel, uppdelat på flera scener, där Hagar intervjuar Helena om Edith.
Hagar och Helena har naturligtvis olika syn på vem Edith var, och vad som är viktigt att lyfta fram ur hennes liv och verk, att hon skrev dikter redan som åttaåring, eller hennes intresse för Nietzsche.
Det här är en föreställning som jag gärna skulle skriva uppskattande om, men Esbo stadsteater gör det svårt.
Ett drama som inte låter sig göras
Det är svårt att ge ens något så när rättvis bild av den komplicerade personkemiska process som ägde rum på Raivola. Det är ingen lätt sak att i efterskott förstå ens delar av Södergrans författarskap, eller hennes liv i skuggan av dödsdomen tuberkulos.
Och en revolution, både litterär och politisk. Det låter sig inte göras som ett konventionellt drama på två timmar.
Här finns en dramatisk spänning mellan rollgestalterna, men inte den dynamik i skeendena som skulle göra en bra teateruppsättning.
Helena Kallio gör en Edith Södergran i kläm mellan två tolkningar, väninnan Hagar Olssons (Ella Pyhältö) och mamman Helenas (Lena Labart). Verkligheten är full av nyanserade gråzoner. Lena Labarts mamma är den som platsar bäst i det här tomrummet.
Labarts danssteg uttrycker en livräddande humor, hon klarar av att formulera det som både Edith, och framför allt Hagar missar när de dömer, när de inte kan bestämma sig för var de ska vara, och vad de ska tycka.
Helenas demonstrativa ointresse för matlagning och tillvarons pekuniära omständigheter är också en uppiggande påminnelse om hur kvinnor av högre medelklass förmådde forma och bestämma sitt livsöde.
Helena Kallio i grant rött utstrålar ackumulerad energi, medan Pyhältös Hagar slösar med sin.
Edith Södergran (Helena Kallio) eftersträvar ett demoniskt övertag över Ella Pyhältös Hagar Olsson.
Mer prat än drama
Problemet är att Koska olet minun är en alltför platt framställning av ett komplicerat händelseförlopp. Dramat saknar höjdpunkt och vändning. Det är mera prat än drama, gestaltning, handling.
När det kommer till kritan, var Edith Södergrans författarskap mycket intressantare och mer spännande och spänningsfullt, konstnärligt helgjutet, än hennes alltför korta liv.
Koska olet minun har Södergrans liv som utgångspunkt. Det var inte ointressant det heller, men Virpi Haatainens text och regi befinner sig i en teatersyn från förr. Kallio och Labart gör sitt bästa för att föra in dynamik och synpunkter från marginalen, men de når inte riktigt fram, åtminstone inte under premiärkvällen.
För den som inte har någon förhandskunskap om Södergrans liv, men som har läst hennes författarskap, kan den här förställningen vara intressant att se. För den som känner till både liv och verk, eller ingendera, rekommenderar jag att spetsa öronen under slutscenen.
Lena Labarts känsliga och enkla uppläsning av Landet som icke är, på svenska, är kvällens höjdpunkt.
Här finns det vi saknar, och det vi har kvar.
Text: Barbro Enckell-Grimm