Teaterrecension: ”Att fara till Österbotten är som att prupp”

Efter den stora succén med Pleppos första teateruppsättning för fem år sedan, är det svårt att inte ha förväntningar. Pleppo TVÅ har en stilfull inramning med en smart och personlig monolog av Kaj Korkea-Aho, där han sitter på tåget mellan Helsingfors och Bennäs station i Pedersöre. ”Att återvända hem är som att prupp. Ju längre tid som gått sedan sist, desto svårare är det att göra det avslappnat”, konstaterar han.

Mot den här inramningen radas sedan sketcher upp, om hur det är att återvända och hur det är att leva – speciellt som karl – i Pedersöre. I första akten svingas det rejält mot religiösa samfund och humorn rör sig ofta under bältet.

Tema skvaller och fästingar

Att skapa olika lustiga karaktärer är kännetecknande för Ted Forsström och Kaj Korkea-aho. Vetenskapsmannen Klaus-Verner ger oss praktiska tips om hur vi kan söka efter fästingar i de svåråtkomliga, nedre regionerna.

En riktig skvallerkärring berättar allt nytt, stort som smått, hon hört på sistone. Vi träffar också en snart adertonårig predikant, som tyckte att något saknades bland de femtontalet religiösa samfund som redan fanns i kommunen och startade eget.

Ur det här kan man utläsa att ingenting förändras i Pedersöre. Där ”mårar man åpå”. Men det finns också de som är nöjda med det. Som fabriksarbetarna Murri och Backlund. De är nöjda bara de har en arbetskamrat att sitta på kaffepaus med och slänga käft.

Nya och gamla figurer

I andra akten har Korkea-aho och Forsström, enligt egen utsago i programbladet, tillåtit det hela att urarta. Vi träffar de siamesiska tvillingarna Sune & Darling med ihopvuxna långfinger. Det skulle inte vara medicinskt komplicerat att kirurgiskt separera de två – det skulle räcka med lokalbedövning – men de håller fast vid sin identitet som siamesiska tvillingar och reser runt i skolor och föreläser.

Vi hör också om pannrummets betydelse för en karl. I Pleppo TVÅ bjuds vi på många av Ted Forsströms ordlekar och oneliners. I sketchen Tedags bollar hans neurotiska figur hejdlöst med te, t, tv och titee (där). Och publiken skrattar gärna, även om figurerna inte är lika träffsäkra som förra gången.

Gärna en regissör

Den röda tråden går lite slingrigt, berättelsen är inte utformad med hela den finess som inledningen signalerar. Jag hade gärna sett att vi tydligare ledsagats av hemvändaren Kaj. Nu får vi navigera oss igenom sketcherna lite på egen hand.

Mycket krut har genomgående lagts på snygga videoprojektioner, som ofta illustrerar det som händer på scenen. Gärna hade föreställningen också fått ha en regissör istället för endast registöd av Åsa Salvesen.

Adele pastisch

Bäst fungerar Kaj Korkea-ahos monologer, när han som trött hustru funderar över livet eller när hans Klaus-Verner – liksom i den första Pleppouppsättningen – är förtvivlad över sitt obefintliga kärleksliv.

Sittande vid en vit flyger sjunger han ut sin sorg, bland annat i en version av Adeles ”Hello”. Det är en vacker och berörande avslutning, som – efter att Murri förklarat att ”måra åpå” också kan vara en väg genom svårigheter i livet – utmynnar i ett glädjefyllt sång- och dansnummer. Numret är koreograferat av Jakob Höglund och för tankarna till finalshowen i ”Mamma Mia”. Det är lätt att känna sig upplyft efter ett sådant avslut av Korkea-aho och Forsström.