Är vi lyckliga om ingen kan se det?

Finns vi till bara genom den andras blick? Är vi lyckliga om ingen kan se det? Den isländska författaren Eiríkur Örn Norðdahls senaste roman Dumhet handlar om vårt komplicerade förhållande till den moderna teknologin och ett övervakningssamhälle där vi är ständigt sedda.

Eiríkur Örn Norðdahl är aktuell på svenska med den tredje delen i en samhällskritisk trilogi som omfattar verken Glädje (inte översatt till svenska än), Ondska och Dumhet.

För några år sedan var Eirikur nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för Ondska - en mångfacetterad och omfångsrik roman som handlar om arvet efter andra världskriget, judepogromerna och de allt kraftigare högervindarna som drar över såväl Island som resten av Europa idag.

Vårt behov av bekräftelse

Den nyutkomna romanen Dumhet utspelar sig i en mycket nära framtid, och är en dystopisk skildring av ett samhälle där vi är ständigt uppkopplade, ständigt övervakade – ett samhälle där vi ständigt ser andra och blir sedda.

Redan idag lever vi omgärdade av säkerhetskameror och övervakningskameror av olika slag. Ovanför våra huvuden roterar drönare och satellitkameror som kartlägger våra liv, och själva går vi omkring med mobiltelefoner i våra fickor.

Vi är ständigt uppkopplade, ständigt nåbara, ständigt övervakade.

I Dumhet träffar vi Áki och Lenita som i början av sitt förhållande går in för att försöka leva bara för varandra. De stänger av alla webbkameror i huset, de lämnar alla sociala medier, de umgås med varandra öga mot öga över sällskapsspel och under långa promenader.

I tre månader klarar de av detta sociala experiment – men till slut blir det helt enkelt outhärdligt att vara lycklig utan att någon vet om det, utan att någon ser det. Utan att någon gillar ens statusar på sociala medier.

- Vi har nog alltid haft ett behov av att s.a.s. ”gillas” av andra. Tänkt bara på när man skall arrangera en fest och man oroas för hur många som kommer att komma på festen. Är jag en misslyckad människa om det bara kommer några stycken? I och med alla sociala medier har den här typen av oro ökat markant. Men samtidigt kan man säga att det i och med sociala medier har blivit lättare att hitta andra som tycker om det man gör. Du kan ju ha en vän i Somalia och en vän i Vietnam som gillar det du gör. På det här sättet kan de som känner att de står utanför olika sammanhang känna att de får något slags bekräftelse, och att de är värda någonting, konstaterar Eiríkur Örn Norðdahl när jag träffar honom i samband med hans besök på Bokkalaset i Ekenäs.

Kärestor blir konkurrenter

Så småningom glider Áki och Lenita isär och efter separationen börjar de använda sociala medier och webbkameror för att hämnas på varandra. De övervakar varandra och de idkar också hämndsex för att såra den andra:

- De informerar den andra om när de har sex med någon annan. I ett samhälle där alla kan se alla kan det vara väldigt svårt att inte titta om ens ex skickar en uppmaning att titta. Det är lätt att tända på besattheten hos en människa när det gäller kärlek och sex.

Från att ha varit oskiljaktiga kärestor går Áki och Lenita till att bli varandras bittraste konkurrenter.

Båda två är författare och under en sommar skriver de varsin roman som visar sig vara så gott som identisk till handling och utformning.

En roman som handlar om en ung kille från Pakistan som kommer till Island i början av 2000-talet. Inom loppet av några år radikaliseras han, åker till Syrien för att kriga med Isis. Några år senare påträffas killen död i centrala Reykjavik.

- Island är väldigt litet och jag ar alltid varit rädd för att vi som författarkår rör oss i alltför små kretsar: vi läser samma böcker, vi vaknar till samma väder, vi läser samma artiklar och lever i samma bubbla. Enligt mig är ens författarskap en konsekvens av det man läser och upplever. Ju närmare vi står varandra och ju mer vi ser in i varandras liv desto mer lika blir vi liksom konsekvenserna av dessa upplevelser. I slutändan blir våra böcker mer och mer lika varandra. Ifjol svämmade t.ex. den isländska bokmarknaden plötsligt över av så kallade autofiktiva verk, och det kändes som om alla isländska författare återupptäckt självbiografin som litterär genre.

Eiríkur Örn Norðdahl understryker att det givetvis också är viktigt att många författare under en viss tid tar fasta på centrala samhällsrelevanta frågor, vilket hände i samband med den ekonomiska krisen på Island under 2009-2010.

- Men samtidigt kan en likriktning i ämnesval bidra till att vårt tänkande tappar i variation.

Det ultimata konceptkonstverket

Romanen Dumhet utspelar sig i första hand i Eiríkur Örn Norðdahls hemstad Ísafjörður, ett mindre samhälle i nordvästra Island.

Plötsligt drabbas staden av en serie strömavbrott som gör att människor blir totalt avskärmade från varandra. Bakom dessa avbrott står en grupp konstnärer som kallar sig för "Birta Sóllilja".

- Det är en grupp unga konststuderande som är kritiska mot såväl moderniteten som övervakningssamhället liksom teknologin som idé. De återkommande strömavbrotten är en del av deras slutarbete vid konsthögskolan.

Eiríkur Örn Norðdahl säger att han velat ta fasta på tanken på terrorism som ett konstverk:

- Det finns filosofer som talade om terrorhandlingarna den 11 september som det ultimata konstverket. Att man tar konsten till en nivå som de flesta inte gör, att låta konst bli handling.

En annan central frågeställning i berättelsen handlar om den egocentrism som sociala medier bidrar till i allra högsta grad.

Vilka blir konsekvenserna av att vi tittar på världen ur ett väldigt snävt perspektiv?

- Sist och slutligen handlar Birta Sólliljas konstverk om ungdomarnas eget behov av att bli sedda. De är sura över att alla andra får mer synlighet och ”likes”. Och frågan är hur man ska lyckas utmärka sig i dag för att få synlighet, vilka extrema handlingar krävs för att man ska få uppmärksamhet?

Ett sätt är att stänga av strömmen i ett samhälle som i så hög grad drivs av ström.

En av medlemmarna i konstnärsgruppen är från Finland och heter Sirpa Hietala. Sirpa är en hacker som till en början ansåg att teknologin var det enda som kunde rädda människan, men som sedermera kommit att uppfatta teknologin som roten till mänsklighetens alla problem. Hon betecknas som en ”linkolist” som längtar tillbaka till det förflutna.

Eiríkur Örn Norðdahl berättar att han blev förvånad när han insåg hur stor den finländska extremekofilosofen Pentti Linkola är bland dem som förespråkar antimodernitet.

- Man kopplar lätt ihop dessa radikala tankegångar med USA och politiska aktivister som Unabomber. Men den här typen av extrema tankegångar finns på mycket närmare håll.

Ett hatkärlek-förhållande till sociala medier

Eiríkur Örn Norðdahl säger att han själv har ett komplicerat förhållande till den moderna teknologin och till sociala medier.

- Min förra bok Ondska blev oerhört uppmärksammad och utkom på ett flertal olika språk. Plötsligt insåg jag att jag blev sedd av tusentals läsare i olika delar av världen. Jag blev nästan neurotisk och besatt att den här tanken på ett sätt som kändes skrämmande. Jag beundrar teknologin och allt den gjort och kan göra för oss, men jag känner också att saker händer alltför snabbt och man har svårt att hänga med.

De senaste veckorna har varit högintensiva och Eiríkur Örn Norðdahl säger att han lätt kan tillbringa ett ohälsosamt antal timmar på sociala medier för att läsa artiklar som handlar om aktuella böcker, om valet på Island och i USA:

- Jag kan sitta 14 timmar om dygnet och läsa alla möjliga artiklar och gruppanalysera världen tillsammans med bekanta på sociala medier. Men allt det här bidrar ju också till ett slags navelskådande. Frågan är om man kanske borde hålla på med helt andra saker i stället?

Eiríkur Örn Norðdahl om Dumhet

14:06