Den häpnadsväckande förklaringen till att inga norrmän vill till Finland
I Norge finns ett stående uttryck för någonting olidligt grått, styvt och långsamt: ”finsk fjernsynsteater”. På 70-talet visades finsk teveteater på NRK varje tisdagskväll. Psykologen Frode Strømnes frågade sig varför norrmännen upplevde de finska programmen som så tråkiga och förvirrande. Hans svar är radikalt: finskspråkiga uppfattar tid och rum på ett helt annat sätt än övriga skandinaver.
”Lokalpolitik er som finsk fjernsynsteater”. För en norrman är denna tidningsrubrik fullständigt entydig: lokalpolitik är dräpande tråkig.
En film kan recenseras med två ord – ”finsk fjernsynsteater” – och läsaren förstår genast att filmen är värdelös, och dessutom på vilket sätt den är det.
”Ingen vil til Finland – Finsk fjernsynsteater har skylda”. Så lyder rubriken till en fullt seriös artikel där ledaren för det finsk-norska kulturinstitutet ger sin analys av varför bara två procent av norrmännen skulle välja Finland ifall de tvingades flytta till ett annat nordiskt land.
De finska pjäserna sändes på bästa sändningstid i Norges enda tevekanal. ”De av oss som opplevde desse tirsdagskveldene burde få en eller annen form for erstatning”, läser jag på ett norskt diskussionsforum. ”Finsk fjernsynsteater var bare dødstrist og utrolig ufoståelig.”
De här reaktionerna klingar ihop med upplevelser jag själv hade som barn. Jag är enspråkigt svensk och lärde mig, med mycken möda, grunderna i finska först i skolan. Jag minns känslan av förvirring, vag oro och främlingskap inför tevens finska barnprogram.
När jag blev äldre övergick känslan i en övertygelse om att de finska programmen helt enkelt var dåliga, och om att de som uppskattade programmen hade en underutvecklad smak.
Problemet för mig som barn var inte språket i sig. Trots att jag inte förstod ett enda ord såg jag med fascination på utländska serier, som visades antingen dubbade till finska eller på ett lika obegripligt originalspråk. Varför var de serierna mer tillgängliga för mig?
Dödstrist och otroligt obegripligt
”Jag förstår inte vad det är som händer i dem!” Gång på gång fick den norske psykologen Frode Strømnes (1937-2012) samma svar när han frågade sina släktingar varför de så uppenbart undvek de finska tevepjäserna. Norrmän är vana att se på textade program, så inte heller här kunde det handla om ett rent språkligt problem.
Kulturskillnaderna mellan Finland och Norge borde inte heller vara så stora. Tvärtom är länderna avsevärt mer lika varandra än till exempel Norge och England.
Kunde det tänkas handla om en mer djupliggande psykologisk skillnad, en skillnad som hänger ihop med att finskan hör till en helt annan språkfamilj än svenskan? År 1977 inledde Strømnes ett femårigt forskningsprojekt med just den frågeställningen. Resultatet var ett rungande ja.
Jag stöter på den här forskningen i en kort artikel i ett 90-talsnummer av Filmjournalen. Artikeln tycks ha kommit till på initiativ av Strømnes finländska assistenter. Det samma gäller ett avsnitt av det populärvetenskapliga radioprogrammet Aristoteleen kantapää. I övrigt ger mina googlingar inga resultat.
Det verkar underligt. En så djärv idé borde väl åtminstone sågas? Kan det vara fråga om ren humbug som inte ens är värd att diskuteras? Bäst att kolla upp saken.
En undanträngd rapport
Forskningen gjordes på Yle, så det är bara för mig att gå till Yles arkiv.
Men i databasen ger namnet Strømnes inga resultat. Rapporten efter Yles eget femåriga forskningsprojekt finns överhuvudtaget inte på hela Yle! Och inte heller på Helsingfors stadsbibliotek.
Till slut hittar jag ett slitet exemplar av rapporten, längst ner i Kajsabibliotekets källare.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
När jag läser förordet kan jag gott förstå att folk i finska filmbranschen velat vifta bort rapporten: ”It has been observed that TV-films produced by Finnish-speaking teams are surprisingly often received negatively by the general public in the Scandinavian countries.”
Påståendet är svårsmält, men ett faktum. Det är ett faktum att de finska internationella filmframgångarna före Aki Kaurismäki kan räknas på – ja, inte alls behöver räknas.
Samtidigt har den inhemska filmen stadigt varit anmärkningsvärt populär på hemmamarknaden. Själv har jag flera gånger överraskats av att många finska filmvetare faktiskt tycks ha en alldeles äkta passion och entusiasm för den inhemska filmhistorien. En sådan passion har jag själv aldrig förmått uppbåda.
Men Strømnes forskning föreslår nu att här finns någonting som jag helt enkelt inte kan se.
Jag läser rapporten. Den både överraskar och övertygar.
Språkets geometri
När Frode Strømnes i slutet av 60-talet kom till Finland för att doktorera, ställdes han inför en oanad utmaning. Så här berättar han i en intervju från 1976:
Förgäves kämpade Strømnes för att ta sig över språkmuren. Han visste att han inte var ensam om den kampen. Finskan är en enorm utmaning för de flesta skandinaviska inflyttare, liksom de skandinaviska språken är en stötesten för de flesta finska utflyttare, såväl barn som vuxna.
Strømnes började leta efter orsaken till sina svårigheter.
Nya rön inom psykologin pekade på att sinnebilder, mentala föreställningar av spatiala figurer, är av grundläggande betydelse för allt mänskligt tänkande, och framför allt för språket. Enligt den teori Strømnes utgick ifrån, handlar språklig kommunikation i själva verket om att överföra sådana sinnebilder från en person till en annan. Sinnebilderna är det som kommuniceras, med hjälp av ord.
Men bilder kan sammanställas på olika sätt. Strømnes fick idén att olika språk kan bygga på olika slags geometri, och att den stora skillnaden mellan finska och de skandinaviska språken helt enkelt är geometrisk.
I svenskan uttrycks förhållandet mellan två bildelement med en preposition: bollen rullar på, under, runt eller bakom bordet. I finskan uttrycks sådana förhållanden i regel med olika kasusformer: bollen är pöydällä, faller pöydältä och slutligen lattialle.
Kontinuerlig rörelse vs. avgränsade relationer
År 1973 gjorde Strømnes ett experiment för att undersöka sitt antagande. Han utvecklade animationsfilmer som illustrationer av å ena sidan svenskans prepositioner och å andra sidan finskans kasusformer. Sedan testade han filmerna på svensk- respektive finskspråkiga försökspersoner, tills han utvecklat filmer som omedelbart väckte rätt respons hos försökspersonerna.
För att animationerna om svenskans prepositioner skulle fungera måste de föreställa ett tredimensionellt föremål som rör sig i förhållande till ett annat tredimensionellt föremål. Detta gällde också för en till synes stillastående relation som ”på”.
- Filmen fungerade inte om bollen på lådan var stillastående, säger psykologen Antero Johansson som under många år arbetade som Strømnes assistent, och som jag träffar på hans nuvarande arbetsplats, Försvarsmaktens forskningsanstalt i Tusby.
- Bollen måste röra på sig för att man skulle förstå att den inte faller av eller igenom.
De animationer som fungerade för finskans kasusformer föreställde däremot tvådimensionella, tydligt avgränsade figurer ställda mot varandra. Bilderna skulle antingen vara helt utan eller ha en mycket begränsad mängd rörelse.
Hos mig väcker experimentet minnet av hur min lågstadielärare lärde oss de finska kasusen. På svarta tavlan ritade hon ett tvådimensionellt hus och en streckkatt som var ”katolla” eller ”talossa”, eller också, tecknat med pilar, hoppade ”katolta” eller tassade ”taloon”.
När jag sedan skulle använda kasusformerna tänkte jag inte i prepositioner utan i kattbilder – och det fungerade!
Enligt Strømnes bygger svenskans prepositioner på ett bildtänkande där det centrala är en kontinuerlig rörelse i den tredimensionella rymden. En svenskspråkig person gestaltar världen med rörelsen som utgångspunkt.
Det finska bildtänkandet bygger däremot på förhållandet mellan skarpt avgränsade figurer. I en sådan geometri är rörelsen inte alls central. En rörelse är tvärtom inte mer än en kortvarig förändring i relationen mellan figurerna.
Svenskan har enligt Strømnes sin geometri gemensam med resten av den indoeuropeiska språkfamiljen: med de övriga skandinaviska språken, med engelskan, tyskan, franskan, italienskan, grekiskan, ryskan – ja, med alla europeiska språk, förutom de finskugriska och baskiskan. Finskan delar geometri med de övriga finsk-ugriska språken: estniskan, ungerskan, samiskan, liviskan, karelskan samt ett antal sibiriska språk.
Ett indoeuropeiskt universum
Freelanceredaktören Erkki Hiltunen, som talar med mig per telefon från Jyväskylä, berättar att han fick en enorm aha-upplevelse när han såg Strømnes animationsfilmer. Det var fråga om klumpiga amatöranimationer på smalfilm, men budskapet var klart. Kasusfilmerna kändes självklara för Hiltunen. Men så fick han se filmen för svenskans preposition ”runt”.
- Det var en liten boll som i en jämn rörelse kretsade kring en kub, berättar Hiltunen.
- För alla svenskspråkiga är det omedelbart klart att det är fråga om just ”runt”. Men jag såg något annat. Kuben var solen och den lilla bollen var vår egen planet. Det var omruskande. Kan det vara så att det universum som vi gestaltar i vår vetenskap och i våra skolor i själva verket bara är den indoeuropeiska rymden? Och kan man då tänka sig att det finns helt andra, inre universum? För mig var det som en elstöt!
Hiltunen, som då nyss avslutat en filmutbildning, anlitades som assistent i Strømnes följande stora forskningsprojekt: The Externalised Image.
Tidigare hade Strømnes anat spår av det finska bildtänkandet i designvärlden. Den finska formgivningen domineras av skarpt avgränsade figurer intill varandra.
Nu var det dags att undersöka om det är just bildpsykologin som spökar i ”finsk fjernsynsteater”.
Närbilder utan sammanhang
Strømnes gav sig alltså ut för att jämföra filmspråket i finsk och skandinavisk teveteater. Den första utmaningen var att hitta en gemensam grund för jämförelsen.
En sådan fann han i de klassiska dramatikerna. Ett antal klassiska pjäser hade under 60- och 70-talen spelats in som teveteater både på finska i Finland och på ett skandinaviskt språk i Sverige, Norge eller Danmark. Fyra pjäser lottades ut: Molières Tartuffe, Tjechovs Onkel Vanja samt Ibsens Vildanden och Ett dockhem.
Sedan mätte forskningsassistenterna ett antal variabler – bildstorlek, rörelselängd, stegmängd, bilddjup, gruppering – och jämförde filmparen sinsemellan. Skillnaderna var slående. Med rapportens formulering:
”The differences in visual geometry are so great that the viewer may find it hard to believe that realizations of the same play are involved, if the sound is turned off.”
I den finska versionen av Vildanden utgörs hela 49 % av bildmaterialet av närbilder eller extrema närbilder på ansikten, alltså bilder som beskärs vid skådespelarens axlar eller ännu högre upp. I den norska produktionen är den motsvarande siffran 17,3 %.
I den norska Vildanden följer kameran med i skådespelarnas rörelser i 38,2 % av bildsekvenserna. Den finska siffran är här 20,3 %.
Det bildformat som ger mest möjlighet till tredimensionell rörelse är helbilden, alltså bilder där skådespelare syns i helfigur. I den norska Vildanden rör sig kameran i 80 % av helbilderna. I den finska versionen: 13%.
Motsvarande förhållanden upprepar sig i alla fyra filmpar. De finska filmerna domineras av snabba klipp mellan närbilder på ansikten – ett grepp som aldrig får dominera i de skandinaviska uppsättningarna.
Här är ett utdrag ur Yles produktion av Onkel Vanja från 1971. Klippets är egentligen 97 sekunder långt, men visas här i fyrfaldig uppspelningshastighet. Hur mycket information ges om var skådespelarna befinner sig i rummet och i förhållande till varandra?
Det är, skriver Strømnes, som om frågorna ”var?” och ”när?” inte alls ställdes av de finska filmskaparna.
Ett experiment inom experimentet
Sammanfattningsvis tolkar Strømnes sina forskningsdata som att de skandinaviska produktionsteamen lägger vikt vid tidskontinuitet och rörelse i det tredimensionella rummet. De bemödar sig om att informera publiken om rummets uppbyggnad och om var i rummet karaktärerna befinner sig.
De finska versionerna domineras däremot av avskilda bildfigurer och tonvikten ligger helt på de emotionella relationerna mellan karaktärerna. Rumsgestaltning och tidskontinuitet är sekundära.
Antero Johansson minns en överraskande skillnad mellan hans och de finskspråkiga assistenternas uppfattningar om just rörelse. Den dök upp då teamet skulle mäta rörelsemängden i en scen, till exempel där skådespelaren gick runt ett bord.
- Först tog han fyra steg mot tittaren, sedan tre steg till höger och sedan fyra steg från tittaren. De finska assistenterna uppfattade det här som tre skilda rörelser. Jag såg det som en: han gick runt bordet! Det blev som ett litet experiment inuti experimentet.
Upp som en sol i Boston, ner som en pannkaka i Böle
Strømnes hittade alltså de skillnader han hade antagit att skulle finnas där. Forskningsrapporten skrevs och trycktes upp.
Erkki Hiltunen minns när rapporten skulle presenteras. Det var i Boston år 1982 på årsmötet för International Communications Associations.
- Under en vecka behandlades där närmare tusen olika forskningsprojekt. I normala fall fick en presentation tio minuter på sig. Vår rapport fick två timmar! Den lilla upplagan på tusen exemplar tog slut i ett huj och beställdes över världen.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
Forskningsteamet gladdes över framgången. Ivriga arrangerade de motsvarande presentationer på Yle, i både Böle och Tammerfors.
- Intresset var noll. Ingen var intresserad, minns Hiltunen.
Förutom i vissa kvarter. Antero Johansson minns en väldigt positiv reaktion på Yles exportavdelning.
- Nu fick de veta varför de finska produktionerna inte säljer utomlands!
Erkki Hiltunen minns att Marianne Möller, som då var dramachef på Yle, såg Strømnes forskningsresultat som en möjlig förklaring till vissa underliga kommunikationsproblem som uppstått i dramaproduktioner mellan den svenskspråkiga redaktionen och den finskspråkiga tekniska personalen. I nästa produktion använde de sedan ett utförligt bildmanuskript.
De finska filmskaparna var däremot direkt fientliga mot forskningsteamet.
- Vi är européer och vi tänker som européer! Det var deras reaktion, minns Johansson.
I skillnaderna finns vår rikedom
Men finns det inte en lucka i Strømnes argumentation? För amerikansk film, som enligt Strømnes alltså representerar den indoeuropeiska modellen, har ju alltid gått hem i Finland. Varför är inte den förvirrande för finska tittare?
- Tja, om man ignorerar tid och rum går det ju bra att följa med i relationerna istället, tänker Antero Johansson.
Enligt Erkki Hiltunen är det snarare så att finskspråkiga ända från barndomen skolats in i två mentala modeller, eftersom både utbildningen och arbetslivet är uppbyggda enligt indoeuropeiskt mönster.
Det är också därför det är möjligt att förneka skillnaderna.
Den allmänt accepterade uppfattningen är att finsk- och svenskspråkiga finländare i grunden är likadana på alla väsentliga punkter. Att påstå att vi tänker på olika sätt kan uppfattas som en destruktiv och farlig tanke. Men när vi förnekar skillnaderna bortser vi, enligt Hiltunen, från det fantastiska vi har rakt framför näsan på oss!
- De här två mentala modellerna är en enorm rikedom för detta land, två är alltid mer än en! utropar Hiltunen.
- Är det ett sammanträffande att våra två största kulturmissionärer – Jean Sibelius och Alvar Aalto – båda hade svenska som sitt modersmål men växte upp i den finska kulturen? Är det inte snarare så att dessa mästare förenade de två världarna? Och vad var resultatet? Världsframgång!
Aki Kaurismäki är visserligen enspråkig, men Hiltunen ser ändå också i hans filmer en förening av de två världarna.
- Film visar uttryckligen kontinuerlig rörelse. Och filmen är ju en indoeuropeisk uppfinning, den fångar den indoeuropeiska rörelsen! Men i Aki Kaurismäkis filmer finns långa snuttar som inte har någonting att göra med rörelse – det viktiga är gestalter och deras relationer. Den finskugriska modellen stöps in i ett indoeuropeiskt format. Jag ser hans filmer som ett fantastiskt budskap från ett tvåspråkigt land. Kaurismäki förenar dessa två världar, fast det antagligen är omedvetet, som det brukar vara i konsten.
Att bli nyfikna på varandra
Erkki Hiltunen upprörs av den ständigt uppblossande språkdebatten.
- Den är skrattretande! Vi borde vara nyfikna på varandra. Hur gestaltar de finskspråkiga sin värld? Hur gestaltar de svenskspråkiga den? Vad lyckas för dem, vad lyckas inte för dem?
Jag frågar mig vad som skulle hända med vår nationella självbild ifall de finska kulturikonerna började uppfattas som frukten av en kärleksakt mellan skilda världar. Kan man tänka sig ett Finland där vi ser möjligheterna just i våra olikheter?
Nyfikenhet är hunger på det nya. Det välbekanta är inte nytt. Och nyfikenhet kan väckas upp.
Visst hade allt varit väldigt annorlunda ifall de norska tevehallåorna hade ropat ut:
”Nu bjuder vi på ett främmande perspektiv på den nordiska vardagen. Skåda in i en annan värld – den är nästan som vår, men ändå inte alls. Finsk fjernsynsteater. På teve varje tisdag!”