Teaterrecension: Vem är mördaren i isbjörnsdräkt?

- Jag såg en blodig brevkniv i korridoren. Jag har spanat lite och vet hur det kan ha gått till. Publiken hjälper skådespelarna i pjäsen Maskeradmordet att lösa en mystisk mordgåta och amatördeckarna Emerick Jungersten och Teo Torrkulla, som är åtta och nio år, har ögonen med sig.

Vi har kommit till andra akten i föreställningen Maskeradmordet på Wasa Teater. Vid det här laget har vi en mördad kvinna. Vi har också tre misstänkta: musikalstjärne-wannaben Benny Andersson (!) som spelas av Markus Lytts, politikern Solveig Solros (Carola Sarén) och sömmerskan Agnes Hongell (Carla Fri), som drabbas av tvångshandlingar varje gång någon svär.

Som en humoristisk Christiefilm

Det som började som misstänkt ekonomiskt bedrägeri, och som fick poliserna Holm (Jonas Bergqvist) och Sten (Johan Aspelin) att söka sig till uthyrningsfirman, har nu urartat i mord. Poliserna kastar sina förklädnader (uthyrningsdräkter föreställande Sherlock Holmes och Batman som de använt för att kunna röra sig inkognito på firman) och griper chansen att själva lösa mordgåtan, innan kriminalarna från Åbo hinner fram.

För att poliserna ska lyckas behövs ögonvittnen och vem är väl mer lämpad för den uppgiften än publiken. Vi är samlade i bästa Agatha Christiestil och tankarna går till små sällskap på isolerade herrgårdar och mördande betjänter. Tankarna går också till amerikanska polisserier, när Holm och Sten ändrar kroppsspråk, sätter på solbrillor och bjuder på donuts.

Maskeradmordet är en humoristisk och lättsam föreställning som långt fötts fram ur skådespelarnas improvisationer under repetitionstiden. För texten står arbetsgruppen under ledning av Anna Simberg. För iscensättningen står arbetsgruppen under ledning av Linn Wara.

Det är lite som ett knytkalas: scenografi och kläder har hittats i teaterns lager och garderober, alltifrån isbjörnsdräkt till vattenpistol. Platsen där mordgåtan utspelar sig är en firma som, liksom Wasa Teater, hyr ut fest- och maskeradkläder.

Slutligen kryddas det hela med att publiken får vara med och lösa mordmysteriet.

Ensemblen har säkert haft mycket roligt när de arbetat fram pjäsen. Polisen Holm svimmar till exempel varje gång han hör ordet blod. Han har antagligen också sett för många talangshower, eftersom han gärna brister ut i presentationer och sångnummer.

Sjunger gör också flera av de andra rollfigurerna och karaoke finns också med på ett hörn. Detaljer som vattenpistolen från Batmandräkten hanteras i ett skede som en riktig pistol, medan sömmerskan Agnes Hongells nåldyna påminner om en voodoodocka.

Metoden att delvis improvisera fram pjäsen under repetitionsperioden har gett spelglädje, även om det också betyder att pjäsen bitvis känns lite lös i formen.

Publiken pekar ut mördaren

Tanken med Maskeradmordet är att publiken ska delta med hjälp av en metod som är ”utvecklad av finska polisskolan, den så kallade ja-nej-metoden”. Publiken ska svara ja eller nej på frågor som poliserna ställer och på så vis ska publiken peka ut mördaren.

Det var alltså tanken. Men på premiärkvällen sitter två små amatördeckare på första parkett och de nöjer sig inte med att svara ja eller nej. De har haft ögonen med sig och kan de rada upp fakta och beviskedjor. Och det är här, när skådespelarna förmår frångå det förutbestämda mönstret och släppa in åtta- och nioåriga Emerick Jungersten och Teo Torrkulla, som föreställningen lyfter. Vi rycks med av pojkarnas entusiasm och känner oss delaktiga på riktigt.

Varje föreställning av Maskeradmordet kommer att få sin egen utformning, beroende på hur aktiv publiken är. Förhoppningsvis låter var och en amatördetektiven inom sig komma fram, precis som Emerick Jungersten och Teo Torrkulla. Fast det visar sig efter föreställningen att pojkarna har en fördel framom oss andra. Likt barnboksfavoriterna Lasse och Maja driver de en egen detektivbyrå. ”Men vi löser inte mordgåtor i vanliga fall”, konstaterar Teo Torrkulla.