”Gäller att vara påläst så politikerna inte lurar oss”
Anne Suominen och Johan Kjellberg har sett flera riksdagar, regeringar och presidenter komma och gå. Bägge går i pension från Yle Nyheter vid årsskiftet. Det var passionen för politiken som lockade dem från början. Och det gäller fortfarande.
- När FNB:s dåvarande chef Per-Erik Lönnfors frågade mig på 80-talet om jag ville bevaka politik, kom han med ett fenomenalt fint resonemang kring vad det är att vara politisk journalist: Det viktigaste är att man är engagerad. Att man tror på politiken och dess möjligheter, säger Anne Suominen.
När bägge går i pension från Yle Nyheter vid årsskiftet minns de både våta fester och klappjakter i riksdagen, men också kloka politiker med visioner.
Arkadiabacken har aldrig varit en tråkig plats att bevaka.
Våta fester med spring på toaletten
De två veteranerna säger att både sättet att göra politik på och själva den politiska kulturen har bytt skepnad under åren. Då Suominen och Kjellberg inledde sina karriärer i riksdagen på 80-talet var den våt.
- Jag glömmer aldrig när dåvarande Landsbygdspartiet kom till FNB:s julfest i riksdagen med en stor kanister med ”sahti” (hemlagad öldryck) till julklapp. Vi drack och bjöd gästerna och det blev en häftig trafik till toaletterna den kvällen och natten i riksdagen. Det var ett verkligt fritt umgänge vi hade, skrattar Suominen.
I egenskap av riksdagsreporter för Vasabladet bevakade Johan Kjellberg frågor som framför allt berörde Vasa län. Också han minns hur politiker och journalister umgicks på fritiden, på krogar och fester. Först i efterskott har han funderat på hur det här kan ha påverkat rapporteringen om politik.
- Efteråt tänkt så var umgänget väldigt nära, jämfört med i dag. Fastän det inte kändes på det sättet då, så kanske det fanns en risk för blinda fläckar i och med den nära samvaron.
Politikerna och vi journalister var som en stor gemenskap i riksdagen.
― Johan Kjellberg
Den gemenskapen var fysiskt klart större än i dag, påpekar Kjellberg, som är oroad över utvecklingen:
- Många regionala tidningar hade på den tiden egna redaktörer i riksdagen, för att hålla kontakt med ledamöterna från den egna regionen. Jag, som jobbade för Vasabladet, rapporterade ymnigt och brett om allt som gällde Vasa län. Den här kontakten har gått förlorad eftersom antalet medier i riksdagen är försumbart jämfört med då. Det fanns mellan femtio och sextio journalister i riksdagen på den tiden.
Svenskan mer relevant förr
En annan markant skillnad som man kan se då man jämför 80- och 90-talen med dagens läge är intresset för svenska frågor och svenskan i sig.
- Förr fanns det många som kunde svenska i riksdagen. Då var Norden viktig, men det försvann när Finland gick med i EU och politikerna förlorade intresset för det nordiska, säger Kjellberg.
Anne Suominen håller med:
- Det var faktiskt helt andra tider då med tanke på svenskan; det fanns svenskkunniga i regeringen, på statsministernivå. Där har väldigt mycket gått förlorat under åren.
Jag har väldigt svårt att se att någon av de nuvarande stora partiledarna skulle försvara svenskans ställning på ett offensivt sätt.
― Anne Suominen
Suominen och Kjellberg har mött en lång rad kloka politiker under åren som gått. En legendarisk socialdemokrat har gjort ett större intryck än de flesta:
- På mig har Paavo Lipponen gjort det största intrycket. Hans stora engagemang för svenskan var helt sanslöst fint. Och är det fortfarande. Han var en politiker med en stark vision. Men i regeringsarbetet lär han nog ha haft förmågan till fult spel och hade nog ibland ett svårt förhållande till medierna, konstaterar Anne Suominen.
Också Johan Kjellberg minns speciellt Lipponen, men dessutom två österbottningar.
- Esko Aho och Ole Norrback imponerade. Norrback är väl den första folkliga partiordföranden som SFP har haft. Fortfarande är det beundransvärt hur han drev igenom byggandet av Replot-bron. Han visste precis hur en slipsten ska dras också då Finland var mitt inne i en depression.
Olustiga drev
Bland de mer obehagliga minnena nämner Anne Suominen händelserna kring dåvarande andra finansministern Arja Alho hösten 1997, som ledde till hennes avgång.
- Alho hade jämkat Ulf Sundqvists skadestånd när det röda kapitalet föll och det fanns säkert fog för hennes avgång. Den klappjakten var ändå något av det mest osmakliga jag upplevt. Det är sådant man ogärna skulle ha varit med om.
Jag glömmer aldrig tv-bilderna med oss journalister som tränger in Arja Alho i ett hörn i riksdagen.
― Anne Suominen
För Johan Kjellberg har en junidag år 2003 etsat sig fast i minnet. Finlands första kvinnliga statsminister Anneli Jäätteenmäki tvingades avgå, på grund av den så kallade Irakskandalen.
- Det var en otrolig dag i riksdagen som slutade med att hon lämnade in sin avskedsansökan. Budbärarna från regeringspartierna sprang från ett rum till ett annat och allt hände så fort. När jag hade fått en artikel klar var den redan gammal.
Kjellberg och Suominen konstaterar unisont att en sak inte har ändrats under de årtionden som gått.
- Finland är fortfarande ett land där det finns plats för en enda sanning åt gången. Den politik som regeringen för ska inte ifrågasättas. Gör man det, så har man inte förstått, så att säga, säger Suominen torrt.
Vad är det som gör att ni då fortfarande är intresserade av politik?
- Jag kan inte motstå politik av den enkla anledningen att jag är fruktansvärt intresserad av vilka värderingar som ligger bakom besluten. Att få dem synliggjorda. Det hoppas jag att journalistiken kunde handla om mera, inte enbart nyhetsknäck. Besluten handlar aldrig enbart om att det är ekonomiskt ett måste, det finns alltid alternativ, slår Suominen fast.
Ut ur bubblan
Johan Kjellberg säger att man hela tiden lär sig nytt som politisk journalist. Så gott som hela skrået har fått sig en bakläxa under de senaste tiderna, anser han.
- Om vi ser på Sannfinländarnas skrällseger, Brexit och Trumps valseger…Som journalister borde vi ha tentaklerna ute, så att sådant här inte kommer som fullständiga överraskningar. Vi borde ut, utanför den här bubblan vi lever i. Det gör man bara genom att man kan åka runt i landet och träffa folk.
Förutom att röra sig ute bland folk, gäller det också att sätta sig in i saker ordentligt, påpekar Anne Suominen.
- Man måste vara påläst och veta vad man talar om. En politiker kan ”dra dig vid näsan” när som helst om du inte är påläst. Det är också livsviktigt att skapa nätverk. Och det här är jag lite rädd för att håller på att falla bort, eftersom de politiska journalisterna speciellt i Svenskfinland blir färre hela tiden när det sparas. Att skapa nätverk kräver tid att träffa politiker under lite friare former. Inte bara det att man sticker mikrofonen under näsan och frågar efter kommentarer.
Som journalister behöver vi inte ha förtroende för alla politiker, men de ska gärna ha förtroende för oss.
― Anne Suominen
Politiker som pensionär?
Det finns många exempel på journalister som har hoppat över staketet till andra sidan, och börjat göra politik, i fullmäktige eller i riksdagen. Anne Suominen och Johan Kjellberg ser smått roade ut när de får frågan om det kan bli aktuellt att gå med i politiken som pensionär.
- Jag träffade Ole Norrback nyligen och han frågade om jag kunde tänka mig att vara ordförande för pensionärsförbundet i Helsingfors. Jag skrattade ganska rått för jag har inte tänkt engagera mig i varken politik eller pensionärsverksamhet, småler Suominen.
Johan Kjellberg konstaterar finurligt, så där på politikers vis:
- Jag säger som politikerna brukar säga: Många har ringt!
