Filmrecension: Harry Potter-världen kallar till ännu ett äventyr

Fantastiska vidunder och var man hittar dem är ännu ett äventyr i J. K. Rowlings Harry Potter-värld. Den första delen i en planerad filmserie i fem delar.

Det hela utspelar sig i New York år 1926 dit New Scamander (Eddie Redmayne) anländer med en fantastisk kappsäck full med de mest otroliga, magiska vidunder.

Newt Scamander är den stela och blyga vetenskapsmannen som är fantastiskt bra på att handskas med magiska djur. Lite svårare är det för honom att handskas med situationer som involverar mänskor, är de sen trollkarlar eller no-majs (den amerikanska motsvarigheten till mugglare eller icke-magiska personer).

Ett av Scamanders magiska djur rymmer så fort Scamander stigit iland och skapar villervalla. Men det är endast en försmak på det kaos som väntar.

New York är inte bara en växande, pulserande, vacker stad utan också en stad där det pågår en häxjakt som hetsar och eggar folk till ilska och rädsla. Allt medan det under ytan finns ytterst mörka krafter i rörelse.

Vi ser maktkamper under uppseglande både bland de icke-magiska personerna och bland magikerna. Och här finns också en ondska som antagligen kommer att växa till Voldemorts proportioner i de kommande filmerna.

Fristående sidohistoria

Jag förstår att det finns en tjusning och längtan att få återvända till den magiska Harry Potter-världen, att få en form av förhandshistoria till allt det vi vet från de sju böckerna och åtta Harry Potter-filmerna.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem är egentligen baserad på en sidohistoria, en bok med samma namn skriven av magizoologen Newt Scamander (2001). En bok som man i Harry Potter-världen studerar under det första året i Hogwarts-skolan.

Och precis som i Harry Potter handlar det också här om kampen mellan det goda och onda, om utanförskap och rädslan för det okända.

Manuset till filmen är skrivet av J. K. Rowling och för regin står David Yates (som även gjorde de fyra sista Harry Potter-filmerna.)

Konstruerad värld

Det är en underhållande, charmig och välgjord värld vi får stiga in i. Det är fartfyllt, spännande och de vidunderliga vidundren är härliga.

Men samtidigt känns det hela väldigt konstruerat.

Problemet är delvis Newt Scamander. Där vi i Harry Potter fick följa en pojke och hans uppväxt möter vi här en vuxen man som på nåt plan tycks ha fastnat i pojkstadiet. Newt är gullig och Redmayne gör sitt yttersta att spela en blyg, lite tafatt man som förstår sig på djur.

Men när man som åskådare börjar intressera sig mer för bifigurerna i filmen inser man att här finns ett problem. Det är betydligt mer fascinerande följa den kusliga häxjagaren och hetsaren Mary Lou (Samantha Morton) eller magikern Graves (Colin Farrell) för att inte tala om det kuvade och hämmade adoptivbarnet Credence (Ezra Miller).

Absolut bäst är i alla fall de magiska vidundren – de är häftiga, fantasifulla och charmigt vilda.

Men eftersom det här är inledningen på en kvintett av filmer så räcker det inte med magiska djur. Istället sätter man in en slutkamp i bästa superhjälte-stil och avslutar det hela med en lite vink om hur det eventuellt kommer att utvecklas i de kommande filmerna och avrundar med en passligt småsnyftig scen. Allt för att få oss tillbaka till film nummer två.