Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: En cykelfärd genom minnenas flyktiga landskap

Från 2016
Uppdaterad 08.12.2016 11:05.
Cyklist cyklar över bro.
Bildtext Nalle Valtiala skriver om en cykelfärd genom minnenas landskap i boken "Rid söderut med vinden".
Bild: pexels.com

Vad är han på jakt efter, mannen som trampar 800 km från San Francisco till Los Angeles med solen ”som en knytnäve i skyn”? Försiggår hans resa i nutid eller i det förflutnas flyktiga landskap, eller både och?

Sedan debuten 1961 har Nalle Valtiala gett ut drygt tjugo verk, allt från noveller och essäer till barnböcker och romaner. Under senare år har Valtiala i hög grad skrivit om sin barndom i såväl ett idylliskt Tavastland som i ett upptågsrikt Helsingfors.

Den aktuella boken Rid söderut med vinden är för sin del en kombination av reseskildring och minnesanteckningar, och inte minst ett slags sorgesång över en högt saknad hustru.

Nalle Valtiala är känd som en hängiven cyklist. Våren 2014 beger han sig till San Francisco för att företa sig sitt livs längsta cykelfärd - en färd på två hjul längs Highway 1 ner till Los Angeles. En tur på 800 km som han avverkar på knappt en månad.

I cykelväskan har den erfarna cyklisten en kamera, anteckningsblock och penna, en karta från början av 1960-talet och guideboken Bicycling the Pacific Coast som visar sig vara oumbärlig.

Landskapet en öppen bok

”The great pleasure in life is doing what people say you cannot do” – texten i en kinesisk lyckokaka får stå som motto för berättelsen som bjuder på en vindlande resa där vi än stretar oss uppför sugande backar med solen ”som en knytnäve i skyn”, än susar nerför slänter med långtradare som dundrar förbi och river upp moln av damm.

Cykeltramp för cykeltramp avverkar landsvägens vagabond mil efter mil med havet på höger hand och vinden än i ansiktet, än i ryggen.

Cykelfärden bjuder på många hisnande landskap, uppfriskande simturer i Stilla havet och åsynen av knölvalar som tumlar runt utanför Manresa State Beach. Möten med tillfälliga förbipasserande och medcyklister, andningspauser vid mytomspunna och legendariska sevärdheter som Haight Ashbury, tidningsmagnaten William Randolph Hearsts palatsliknande residens nära San Simeon och det artisttäta Carmel som familjen Valtiala besökte under en roadtrip i kleinbuss när barnen var små i början av 1980-talet.

”Landskapet är en öppen bok, jag upplever det med alla sinnen, med varje muskel i min kropp. Havets oändliga vidd, den höga rymden, solens glödande knytnäve ovanför mitt huvud, cypressernas lek med formen, de hisnande stupen, trafikens aldrig sinande ström, vallmorna som nickar i vinden. Landskapet är en öppen bok. Ändå färdas jag ständigt i en bubbla. Nuet som rinner genom mig är mängt med minnena från det förflutna, talrika som himmelens stjärnor, tända och släckta enligt dunkla mekanismer bortom min medvetenhet.”

Pärmbilden till Nalle Valtialas bok "Rid söderut med vinden".
Bild: Litorale förlag

Vid avfärden är Nalle Valtiala 75 år gammal, och han inser att denna resa är något han måste företa sig innan kroppen säger ifrån. Alltför många av hans vänner har försvunnit ur sikte eller drabbats av stroke, blivit förlamade eller fått ty sig till rullator.

Systrarnas oro över att brodern Nalle skulle bli rånad och/eller påkörd kom på skam, och den enda motgången inträffar först i slutet av resan när cykeln får punktering – också den incidenten blir till ett osannolikt äventyr i bästa hollywoodfilmsstil.

Tidtabellen håller och de stränga reglerna, uppgjorda av Nalle själv, följes till punkt och pricka: ”Pauser och klunkar ur vattenflaskan tillåts enligt reglementet (---). Pauser men inte en fot till fots.”

Det är intressant att ta del av hur och var cykelfärden framskrider och för att hänga med i topografin plockar jag fram en karta över den amerikanska västkusten. Det skulle kanske ha varit värt att bifoga en karta över cykelrutten i boken tänker jag, liksom fotografier eller andra illustrationer från olika anhalter längs vägen. Något för läsaren att fästa texten vid.

Allt tar slut eller ändrar form

Texten växlar mellan nutid och dåtid, mellan å ena sidan nedslag i det konkreta landskapet och hållpunkter för cykelfärden, å andra sidan flyktiga och förbiglidande minnesbilder och snapshots från en tid i början av 1960-talet då Nalle och hans C som unga och i början av ett livslångt äktenskap tillbringade ett år i Claremont i Kalifornien.

Boken är tillägnad minnet av C, som sin fysiska frånvaro till trots är synnerligen närvarande i berättelsen – vi ser hennes gestalt i vita shorts och vit blus röra sig framför oss med ponnysvansen gungande från höger till vänster, vi hör hennes välvilliga förmaningar, vi känner hur hennes ande/medvetande vakar över den ensamma cyklisten som färdas genom såväl minnets som nuets vindlande landskap.

”Det förflutna. En film som brister, matas in i projektorn och brister igen. I mörkret skymtar ett och annat ansikte, de flesta har plånats ut, också namnen är för det mesta borta.”

Nalle Valtiala bläddrar i sin gamla adressbok där ett flertal namn från året i Claremont finns upptagna med telefonnummer och adresser som i de flesta fall är föråldrade, namn på personer som inte längre finns i denna världen, namn på människor som inte lyckas få ett skarpt ansikte genom minnets dimridåer.

En del gestalter träder dock fram ur det förflutnas landskap och blir ett slags följeslagare på resan ”down the memory lane”: paret Sussman som bjöd på en oförglömlig leverlåda tillredd enligt ett recept de hittat i sin internationella kokbok, paret Starr som inrett sitt hem med mängder av plastblommor eller Bernie med blåsvart skäggstubb som älskade att diskutera politik över ett glas vin.

Författaren Nalle Valtiala.
Bildtext Författaren Nalle Valtiala.
Bild: Yle/Annika Rautoma

Ögonblicksbilder dyker upp till ytan: en vandring genom elektronikavdelningen på ett köpcenter i Anaheim en vanlig fredag den 22 november 1963 när tio-femton tv-skärmar visar samma bild på en limousin som i ilfart kör till intensiven i Dallas med en dödligt skadad president Kennedy, liksom ett möte med den omsusade författaren Henry Miller som tar emot i sitt hem i Pacific Palisades för en intervju i Nya Pressen.

Frågan som författaren ständigt återkommer till i denna mycket sympatiska bok är: hittar du det du letar efter, och vad är det egentligen du hoppas finna under din färd?

Det som driver den - enligt egen utsago - sentimentalt lagda författaren är en oro och en längtan efter något som inte går att fånga:

”(---) längtan efter något, töckenlikt och oåtkomligt, gäckande bakom nästa krök av vägen, utom räckhåll, vilken växel jag än lägger i, för det finns inte framför mig, det finns i det förflutna, alltmer avlägset för varje pedalvarv. Medan dagarna krymper ihop. Allt tar slut, eller ändrar form.”

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln