Teaterrecension: I Svenska Teaterns IKEA-musikal möts Svensk folksjäl och Religion och Kapitalism

”Vinst är ett underbart ord”! Musikalen om IKEA-miljardären Ingvar Kamprad är full av mångtydbara oneliners, här möts svensk folksjäl och religion och kapitalism i en härligt komisk satirisk patetisk underhållande genomsjungen helhet.

”Det skrivs för många sånger om kärlek och för få om produktutveckling”, konstaterade dramatikern Klas Abrahamsson i programbladet till den svenska urpremiären i Malmö (2010).

Det handlar om Ingvar, en musikalisk möbelsaga, historien om ”kapitalismens enfödde son” där Abrahamsson och kompositören & regissören Erik Gedeon har skruvat ihop kapitalism och religion till ett fascinerande dramatiskt bygge. Ingvar gestaltas som en jesus-figur som samlar sina lärjungar, håller kapitalismväckelsemöten, bygger tempel, slås ner men stiger med hjälp av ständigt nya insikter alltid upp och erövrar världen – tills han slutligen korsfästs, i en midsommarstång.

Resultatet är skamlöst underhållande. Och det fungerar! En musikalateist som undertecknad har aldrig njutit så mycket av genren som tillsammans med Malmöensemblens uppsättning. Och fast överraskningsmomentet för mig är utraderat när jag sätter mig i Svenska Teaterns salong, trivs jag ännu en gång hur bra som helst.

Det är mycket här som inte smakar traditionell musikal. Ingen stor orkester, ingen färgsprakande dräktexplosion eller komplicerade koreografier, och ingen romantik alls. Istället för kärlek är det ekonomi för hela slanten.

Scenografin är en blandning av börs- och kyrkorum med en stor eurosedel som altartavla, och musiken är ett lika hejdlöst hopkok där svensk folkmusiktradition och psalmer och schlagers möts, allt till ackompanjemang av en ensam fiol och en orgel modell småstadsfrikyrkligt bönerum. Helt följdriktigt sjungs de långa berättande mellanpartierna på samma monotona sätt som när prästen sjunger litanior under högmässan.

Själva berättelsen kunde vara urtråkig, det här att i kronologisk ordning gå igenom en framgångsrik företagares livshistoria, från att ett fattigt invandrarpar från Tyskland slår sig ner i Småland, skaffar barn som i sin tur skaffar Ingvar (som ”den klokaste pensionsförsäkringen”) och hur Ingvar växer upp i en sträng värld där vinstmarginal kommer före lek. Berättelsen är fylld av historiska detaljer om vägen från tändsticksförsäljare till livet som multimiljardär som räknas upp, men Klas Abrahamsson gör det så finurligt, komiskt och känsligt och satiriskt och patetiskt och skamlöst på samma gång.

Också iscensättningen görs enkelt men finurligt. Alla detaljer känns igen, pippiflätor och vikingahornen och what not, men allt serveras så oförutsägbart och med en ständig blinkning i ögonvrån. Sådär som Ingvars möbeluppenbarelse, hur hans möte med Möbeln spelas fram som kärlek vid första ögonkastet. Eller det stiliserade sminket som från en 20-tals tysk skräckfilm, ännu en lyckad distanserande effekt.

Det är förstås ett ständigt ömtåligt balanserande mellan för mycket och för litet, mellan för utmanande och simpelt bollande med klichéer. Det är som med alla IKEA-byggen. Om en enda skruv saknas eller känns fel faller allt ihop.

Ta bara det här med hur Kamprad-figuren gestaltas. Han är ju en kontroversiell figur, med sitt ungdomliga fascistflirtande eller bolagets skatteplanering, samtidigt som han undvek att föra sitt bolag till börsen. Allt det tangeras också, men uppsättningen lyckas med balansgången. Den förhåller sig respektfyllt till sitt objekt, men utan att någonsin falla för blint hyllande. Den retar och bråkar och skrattar, en satir som samtidigt hyllar och driver med kapitalismen och den strikta arbetsmoralen och den svenska folksjälen.

Och några av låtarna fastnar ohjälpligt i skallen.

När jag såg den svenska urpremiären fastnade refrängen ”billigast billigast det måste vara billigast” i huvudet för flera månader, och när jag fem år senare fick veta att musikalen skulle komma till Svenska Teatern återvände mantrat på en sekund: ”billibillibillibillibillibillibilligast det måste vara billibilligast”.

På Svenska Teatern bygger ensemblen på teaterns egna skådespelare, förstärkt med musikalartisten Emma Klingenberg (senast bekant som Stormskärs Maja i Åbo) och Amanda Löfman och Niklas Häggblom, och allt ansvar fördelas jämnt över hela ensemblen. Också det fungerar! Alla sjunger tillräckligt bra, några alldeles fantastiskt.

I centrum står ändå Marcus Groth i rollen som Ingvar, mannen som är ”speciell bara för att han är så vanlig” och ”bara gör så gott han kan”. Groth utstrålar en perfekt vanlighet, och just därför sitter det också tillräckligt rätt att hans sång aldrig smakar klassisk musikalsång.

Lägg ännu till ett sound som framför allt före paus är perfekt (efter paus försvinner tyvärr en del av texten hos vissa skådespelare någonstans), och ett (äntligen) digert programblad som är både informativt och behandlar fenomenet IKEA också ur ett kritiskt perspektiv.