Teaterrecension: Shakespeares Rickard III i intimt fickformat

I Jussi Nikkiläs regi av Rickard III på Nationalteatern blir publiken de tigande vittnena till ett hänsynslöst maktmissbruk - men vad är det som driver Kristo Salminens titelgestalt egentligen?

Ja, det är inte alldeles lätt att få syn på. Åtminstone inte till en början.

I den avslutande delen av de s.k. krönikespelen skildrar Shakespeare en maktlysten man som rent bokstavligt går över lik för att tillskansa sig makten och kungakronan. Med sin historiska förlaga har han kanske inte så mycket gemensamt men i Shakespeares produktion, där makten och fartblindheten utgör återkommande teman, är Rickard III i särklass den som hymlar minst med sina ambitioner.

Redan i sin första monolog låter han publiken veta att han inte duger som någon charmig älskartyp och därför lever ut sin skurkpotential i stället.

Så vad är han? Ett förorättat barn som hämnas för att ingen älskar honom? Eller en fullblodspsykopat, en genomrutten karaktär?

Tolkningarna har varierat men när Kristo Salminen nu axlar rollen på Nationalteatern är det inledningsvis rätt svårt att få ett grepp om karaktären.

Vem skapar skurken?

Till det yttre är Salminens Rickard - eller Rikhard i den här versionen - nästan överdrivet sunkig.

Där moderna tolkningar ofta tonar ner den vanskapthet som Shakespeare målar fram är den här figuren som ett skogstroll, en krum gestalt med flottstripigt hår och en förtvinad vänsterhand som vilar likt en skrumpen själ på hans buk.

Men till kynnet är han barnsligt ansvarslös och skamlöst stolt över sin förmåga att manipulera. Det är nästan som om de onda gärningarna följde med av bara farten.

Och till en del beror det nog på skådespelaren själv. Salminen är ingen skurktyp. Men så är kanske inte ondskan heller den nav allt kretsar kring här.

Men inte bilden av det förorättade barnet eller den narcissistiska psykopaten heller, trots att stråk av bägge skymtar fram. I den här uppsättningen sker nämligen de onda gärningarna snarast för att de låter sig göras. Åtminstone till en början.

Salminens Rikhard talar direkt till oss och inviger oss öppet i sina planer. Och inledningsvis svarar vi kanske rentav med att roas av hans skamlöshet.

För just så är det ju. Makt berusar och attraherar också i andra hand, medan rädsla och flathet får oss att tiga och blunda.

I Nikkiläs regi placeras publiken symboliskt på samma startlinje som gestalterna i titelrollens närkrets på scenen. Medan Rikhard strävar mot makten är det kanske vi som ligger på psykologens soffa, inte titelgestalten.

En spegelbild som förskräcker

Rikhards tur kommer när han nått sitt mål, kungakronan, och inser vart hans gärningar fört honom. Och i det skedet får också Salminens tolkning skarpare konturer.

Plötsligt lurar han ingen längre, inte ens sig själv. Men då är det så dags. Kvar finns bara en paranoid tyrann som agerar blint och räds sin egen spegelbild.

Det är naturligtvis inte svårt att se adressen till vår egen tidsanda eller världspolitiska situation men en av uppsättningens största förtjänster är att den inte underskattar publikens förmåga att upptäcka det på egen hand.

Som helhet är produktionen snarare ett tidlöst och tätt kammarspel som dessutom leker med fyndiga paralleller mellan scenkonventionerna på Shakespeares tid och i dag.

Kontraster som fungerar

I Anna Viitalas textbearbetning har bifigurer och stora delar av dialogen fått stryka på foten. Ibland känns genvägarna i kortaste laget men det man förlorar i fördjupning vinner man i stället i tempo och täthet.

Musikern Mila Laine har en central funktion i föreställningen. På luta, cello, blockflöjt och trumma skapar hon stämningsbilder som ger dramat rytm och etablerar de olika miljöerna, från ceremoniella hovscener till mullrande slagfält.

Till tidsfärgen och stämningen bidrar också Matti Rossis mustiga översättning som ekar starkt av Shakespeares förmåga att varva flatskratt och tvetydigheter med poesi och svindlande drama.

Och regissören Jussi Nikkilä späder ytterligare på genom att bygga vidare på kutymen med crossdressing.

Under Shakespeares tid gjordes ju alla roller av män, i Nationalteaterns uppsättning delar fem proffs och två barnskådespelare demokratiskt på alla roller.

Virtuosa snabbporträtt

De blixtsnabba rollbytena kräver mycket av Milka Ahlroth, Heikki Pitkänen, Antti Pääkkönen och Juha Varis som tillsammans delar på ett femtontal roller men resultatet är ofta virtuost.

Jag har till exempel nog aldrig sett en så intensivt gallsprängd änka som Antti Pääkkönens Margareeta ...

Förolämpningarna firar triumfer i hennes hätska förbannelser över Rikhard och hans bröder som berövat hennes man, Henrik VI, livet. Pääkkönen tar ut svängarna på ett sätt som både låter oss se tragiken och den bjärta komiken i utfallen.

Varför bjärt? Jo, för att Nikkiläs regi samtidigt så tydligt visar att ingen går helt skottfri i den här intrikata väven av egennytta, ränker, mord och hämnd.

Balanserad och aktuell

Ironin är ofta påtaglig men med undantag för några utpräglade clownroller håller uppsättningen samtidigt allt överflödigt pajaseri stången.

På ett knarrande scengolv av trä, i skenet av levande ljus, utspelar sig i stället en mörk ballad som klingar oförändrad genom seklerna.

Det är både tragiskt och oroväckande. Men samtidigt en övertygande påminnelse om varför Shakespeares dramatik är så angelägen än i dag.