Tre myter om svensk film på finsk bio

Det händer att folk beklagar sig över att det så sällan går upp svensk film på våra biografer. Jag hör själv till dem som gått omkring och känt mig förfördelad. Plågad av misstanken om att långa rader av Änglagårdar går mig förbi. Men hur är det med den saken?

Med jämna mellanrum poängteras vikten av nordisk film i kulturella sammanhang. Inte minst när det drar ihop sig till Nordiska rådets årliga prisutdelning. Film är identitetsskapande, en fanbärare för de nordiska språken och en länk att hänga upp sin nordiska samhörighet på.

I det sammanhanget är man snabb med att påpeka att det borde finnas plats för mera nordiskt på repertoaren – och varför inte då mera svenskt? För den finlandssvenska åskådaren är avståndet till den svenska filmkulturen sällan långt - speciellt inte om man hör till den grupp som ser på svensk tv,

Myt nummer 1 – ”det är så få svenska filmer som går upp på bio i Finland”.

För några år sedan gjorde Dag Andersson på Finlandssvenskt filmcentrum en utredning som påvisade att det primära problemet när det gäller svensk film i Finland inte är att det är så få filmer som når oss utan att det är svårt för de som gör det att nå sin publik.

Och även om uppgiften om ett hyfsat utbud rimmar illa med bilden av den svenska biotorkan så talar siffrorna sitt tydliga språk - även om dessa kan variera stort från år till år. Men här ett exempel:

År 2013 hade 11 nya svenska filmer premiär hos oss - och som en liten jämförelse kan man konstatera att det är lika många som antalet engelska premiärfilmer var i Finland det året. Att jämföra med amerikansk film är dessvärre ingen idé - dess dominans är total med över 90 nya titlar per år.

Slutet på biosäsongen 2016 visar att det faktiskt erbjuds något svenskt för envar. Eller vad sägs om ungdomsfilmen Pojkarna, dramakomedin Aerobics - A Love Story, komedin Morran och Tobias -som en skänk från ovan, kärleksdramat Den allvarsamma leken och komedin 101-åringen som smet från notan och försvann?

Med lite god vilja kan man räkna in barnfilmen Pettson & Findus. Juligheter i den svenska gruppen - även om själva produktionen är tysk.

Här går jag inte närmare in på andra typer av instanser som med jämna mellanrum lyfter fram svensk film. Arbis, Hanaholmens kulturcentrum för Finland och Sverige, Nordhuset med flera. För att inte nämna filmfestivalerna och Yle som visar en hel del nordiskt.

Så sent som i november ordnades för övrigt ett svenskt filmveckoslut på nyöppnade Kino Sheryl i Helsingfors. Det händer något hela tiden.

Myt nummer 2 - "det är ändå ingen som går och ser svenska filmer i Finland".

Detta är sannerligen en sanning med modifikation! Även om det förvisso finns regionala skillnader och en stor polarisering mellan de filmer som drar en stor publik och de som bara når ett fåtal.

Men ta en film som En man som heter Ove - den gick inledningsvis bara upp på några orter i Österbotten och marknadsfördes knappt alls och nådde trots detta slutligen över 50.000 åskådare. Ett bra resultat för vilken film som helst i Finland.

Och så har vi ett annat talande exempel. Filmen Monica Z togs 2013 in för några otextade visningar på arthousebiografen Kino Engel i Helsingfors - men kom att hänga kvar på repertoaren i 22 veckor! En lång spelperiod för vilken film som helst - var som helst.

Det mest intressanta i detta sammanhang är att märka att distributörerna insett att det räcker om den finlandssvenska publiken aktiveras för att en film skall bära sig ekonomiskt. Vilket förklarar att en film som Morran och Tobias hängt kvar flera veckor trots att den bara visats på ett fåtal svenskspråkiga orter.

Det faktum att filmen blivit utskälld av en enad svensk kritikerkår spelar ingen roll - Robert Gustafsson och Johan "Fredde i Solsidan" Rheborg drar publik trots det.

Myt nummer 3 - "det finns ingenting att göra - biografjättarna gör ändå som de vill"

Ingen kan bestrida att det finns vissa problem. Bristen på biografsalonger i Helsingfors är ett, bristande marknadsföring ett annat. Och filmernas snabba kretslopp ett tredje.

Det gäller för vilken film som helst att göra ett gott resultat under de tre första dygnen - annars flyttar den snabbt till en sämre visningstid. Med den påföljd att den snabbt trillar bort helt och hållet.

Med smalare filmer gäller det således att vara alert och genast ta sig till biografen - annars kan det vara för sent. Det har visat sig att publiken i Österbotten är aktiv medan finlandssvenskarna i Helsingfors är betydligt sämre på att göra slag i saken.

En teori är att detta beror på att de svenska filmerna drunknar i det övriga utbudet. De får för lite uppmärksamhet och det saknas en regelbundenhet i när de dyker upp på repertoaren.

Men det lönar sig alltså att inse att det i slutändan är du och jag som avgör hur länge en film hänger kvar på repertoaren. Det är vi som väljer nordiskt - eller låter bli att göra det.

Om vi kan påverka importörerna? Javisst. En man som heter Ove hade aldrig nått Finland överhuvudtaget om inte en aktiv publik legat på med telefonsamtal, mejl och direktkontakt med teateransvariga som Paavo Katajamäki i Jakobstad och Pete Nieminen i Vasa.

Biobranschen styrs av utbud och efterfrågan i minst lika hög grad som andra branscher. Och det där med efterfrågan kan vi de facto åtgärda - utbudet måste däremot den svenska filmindustrin sköta om.

Och hur det ser ut på den fronten är sedan en helt annat fråga.
,

Hör mera om svensk film på finsk bio i veckans Dokumenterat - När Ove knockade James Bond.