Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Teaterrecension: Näktergalen – en stämningsfull teatersaga med polemisk udd

Från 2016
Uppdaterad 04.12.2016 11:04.
Robin Hänninen och Minna Kettunen-Enberg i Näktergalen på Svenska Teaterns Nicken-scen.
Bildtext Näktergalen och den kaxiga kejsaren. Robin Hänninen och Minna Kettunen-Enberg tolkar rollerna i Ursa Minors uppsättning.
Bild: Anne Sjöroos

I teatergruppen Ursa Minors samarbetsprojekt med Svenska Teatern förvandlas H.C. Andersens sagoklassiker Näktergalen också till en allegori om ett utsatt språk. Det finlandssvenska teckenspråket är centralt i föreställningen, inte bara som scenspråk utan också som en symbolisk parallell till sagans unika fågel.

Minns du Näktergalen - sagan om den sällsynta fågeln som sjöng så vackert att kejsaren av Kina ville ha den i sitt palats?

Kejsaren ratade snart den riktiga fågeln och föll i stället för ett stycke kattguld, en glittrande mekanisk fågel som snabbt gick sönder.

I Ursa Minors uppsättning har kejsaren förvandlats till en stenrik kvinna, en sann partydrottning som har allt och vill ha mera.

Människorna kommer från när och fjärran för att beundra hennes villa, trädgård och skog. Och när de upptäcker den största attraktionen är de förstås inte sena att berätta om den för alla andra.

Snart svämmar de sociala medierna över av budskap märkta med #näktergalen.

Och det flödet når naturligtvis också kejsaren där hon sitter och pillrar på sin guldglänsande smarttelefon för att lägga ut sina senaste selfies ...

Vinstmaximering och språk i kläm

Resten är så att säga historia. Men en historia som förser den klassiska sagan med ett modernt stuk.

Uppsättningen driver inte bara med vår fixering vid de sociala medierna och den fejkvärld som frodas i dem. Begrepp som konsumism, exploatering, vinstmaximering och slit-och-släng-mentalitet får också sin beskärda del av slängarna.

Och i det resonemanget ryms alltså också en parallell till det finlandssvenska teckenspråkets utsatta situation.

I Ursa Minors uppsättning är kejsaren mest av allt intresserad av näktergalens ekonomiska potential och upptäcker sitt misstag när det nästan redan är för sent.

Lika sent som för det finlandssvenska teckenspråket. Kontinuiteten i undervisningen bröts när den enda dövskolan på finlandssvenskt håll stängdes. Det skedde i början av 1990-talet och i dag står man inför den svåra utmaningen att rädda både ett utdöende språk och hela den kultur som är knuten till det.

Ursa Minor drar sitt strå till stacken med en uppsättning som varken gör den döva eller den hörande till en bisittare i den andras värld. Finlandssvenskt teckenspråk och svenska används parallellt i Näktergalen, ibland simultant men också i dialogform utan översättning.

Fysiskt och visuellt genomarbetat

Hur är det möjligt, undrar kanske någon. Jo, för att teatern har så många sätt att förmedla ett innehåll. Som åskådare tänker vi kanske inte alltid på det men faktum är ju att vår uppfattning om det som sker och sägs på scenen är summan av en rad olika impulser som vi tar in mer eller mindre omedvetet.

I Noora Karjalainens underfundiga regi är framför allt det fysiska uttrycket viktigt. De tre skådespelarna Silva Belghiti, Minna Kettunen-Enberg och Robin Hänninen förser sina roller med ett kroppsspråk som bums ringar in deras inbördes olika karaktärer.

Silva Belghiti i Näktergalen på Svenska Teaterns Nicken-scen.
Bildtext Silva Belghiti axlar bl.a. berättarrrollen i Näktergalen.
Bild: Anne Sjöroos

Silva Belghiti agerar inledningsvis berättare och det är också hennes bekymrade blick vi delar när den skygga näktergalen gör entré i Robin Hänninens tolkning. Innan Minna Kettunen-Enbergs festligt vräkiga diva har hunnit tänka ut sin profitplan ens fattar ju vi att den rara fågeln kommer att fara illa.

Med mimik och gester gör skådespelarna också varje vändning i handlingen tydligt avläsbar.Till och med föreställningens musik omsätts till rörelse på scenen samtidigt som våra kroppar förnimmer rytmen och vibrationerna från de djupa baseffekterna.

Olika åldrar, olika tyngdpunkter

Det här är Ursa Minors första produktion och ett av teatergruppens mål är uttryckligen att riva barriärer mellan olika publikgrupper och utmana de gamla sätten att göra konst.

Näktergalen är en lovande början.

Silva Belghiti och Robin Hänninen i Näktergalen på Svenska Teaterns Nicken-scen.
Bildtext En utsatt fågel. Robin Hänninen som Näktergalen. Till vänster Silva Belghiti.
Bild: Anne Sjöroos

Det är ingen stor föreställning men i det lilla formatet ryms många fyndiga lösningar och berättarnivåer. En sjuåring, en sjuttonåring och en sjuttioåring fäster sig sannolikt vid helt olika saker i uppsättningen.

Men oavsett hur vi reagerar på driften med de märkliga samtidsfenomenen tror jag att vi alla blir berörda av den skygga fågeln och den lågmält gestaltade utsattheten.

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln